Värnplikten II: Pliktvägran höll på att kosta mig min familj

Under några år på 1990-talet upplevde jag värnpliktens dårskap från insidan. Jag mönstrade eftersom jag är anhängare av ett starkt försvar. Människor ska vara sina egna herrar och inte behöva böja sig inför någon annan människas diktat. Samma anledning får mig att vara motståndare till värnplikt.

När jag fått min bild av försvaret under två dagars mönstring var jag övertygad om att det här inte var något för mig. Jag bad förgäves att slippa, dock utan att simulera dumhet, sjukdom eller ömka mig för att klara mig undan. Ändå skulle jag prompt kallas in, alltmedan min bror som var både motiverad och hade bättre fysik placerades i reserven. En stat som kan tvinga folk till lydnad behöver inte vara noga med rekryteringen.

I lite drygt två år jagades jag så av stat och polismakt innan jag dömdes till villkorlig dom och 60 dagsböter a 30 kr (som tur var hade jag jobbat svart). Även om det var lite tungt att ha polisen efter sig, så blev det en tid därefter snarare en lustig anekdot, mitt brev till värnpliktsverket publicerades exempelvis i antologin ”Nyliberalismens idéer”. Detta skulle dock komma att förändras.

I mitt fall var straffet för värnpliktsvägran nära att bli en fullständig tragedi. För några år sedan stod nämligen jag och min fru i stånd att adoptera ett barn. Redan vid första mötet med socialsekreteraren tog jag halvt på skämt upp frågan om mitt ”kriminella förflutna” skulle kunna sätta käppar i hjulet. När hon fick reda på att förseelsen var värnpliktsvägran fick jag det lika skämtsamma svaret att det förmodligen snarare var en merit. För så borde det väl ändå vara?

Men så är det inte. I byråkraternas gråa värld verkar det som ett brott är ett brott är ett brott, och att min förseelse stod i register i tio år räcker för att under denna tid utesluta mig från de flesta adoptionsländer (och när tiden gått ut riskerade min några år äldre fru att uteslutas av åldersskäl). Av försiktighetsskäl räknar dessa länder med att mogna demokratier inte straffar och registrerar brottslingar för annat än allvarliga förseelser.

Och gissa vad? Till skillnad från brott kan en registrering inte överklagas eller prövas, trots att den i praktiken gav upphov till ett både grymt och ovanligt straff. Det verkade som om statsapparaten trots allt skulle få sista skrattet, levererat av en hjärtlös kvinna vid polisens register som faktiskt skrattade åt mig i telefon när jag förtvivlat frågade vad som fanns att göra.

Som tur var lyckades vi till slut hitta ett land som var beredda att pröva vår ansökan och jag är därför sedan 2004 stolt pappa till en dotter från Ukraina. Men detta hade aldrig hänt om inte jag och min fru, och ett imponerande antal välvilliga politiker och tjänstemän, ansträngt oss till det yttersta för att hitta hål i den så gott som vattentäta regelmassan.

I min historia finns förhoppningsvis en insikt som inte bara gäller frågan om staten ska straffa värnpliktsvägrare. Den borde stämma till eftertanke för lagstiftare varje gång de frestas att använda sitt potenta lagstiftningsvapen inte bara mot tjuvar, mördare och våldtäktsmän; utan för att driva igenom egna moraluppfattningar, kommendera folk att arbeta för deras syften eller reglera i största allmänhet. Makten att kriminalisera är ingen leksak för symboliska markeringar.