Verkligt ovälkomna valmöjligheter

Så klagas det över valmöjligheter igen. Jag tvivlar förvisso inte på att den som verkligen lägger ner mental energi på att aktivt välja mellan varenda vara i butiken blir lite seg i huvudet därefter, men a) Få konsumenter agerar så. Vi handlar vanligen på autopilot medan vi tänker på dagen som gick eller vad ungarna ska ha på sig imorgon. och b) Butiksägarna har redan märkt att vi inte alltid vill göra aktiva val mellan hemskans massa produkter, utan förenklar med lockvaror, reklam et cetera. Konkurrensen gör samtidigt att de inte kan utnyttja vår ouppmärksamhet i prissättning och kvalitet. Marknaden löser kort sagt problemet (och har för detta kritiserats för ”monopolistisk konkurrens” av skrivbordsteoretiker).

Men precis som de som gnäller på att för mycket valfrihet tar knäcken på oss i nästa ögonblick hyllar Systembolaget för dess breda utbud av viner, så kritiseras marknaden för att skapa för mycket valmöjligheter, men aldrig staten. Det är lite konstigt för det är ju staten som har dille på att göra oss till ”medvetna konsumenter” som gör ”aktiva val” och som aldrig tvekar att fylla den mest harmlösa produkt med beskäftiga råd. (Det var också staten, inte finansaktörer, som avkrävde oss välja pensionssparande från en oändlig lunta av jämngrå småstilta alternativ.)

Idag har EU sett till att vi föräldrar ska upplysas med varningstexter på varenda liten leksak och manick om att det är farligt för små barn att svälja magneter. Nähä!? Och jag som trodde att det var hälsokost. Så sent som idag visade femåringen på dagis upp vad man kunde bygga med roliga magneter. Tvååringen såg inte ett dugg hungrig ut.

(Regeringens önskelösning är att bryskt ta leksakerna ifrån barnen, ansvaret från deras föräldrar och straffa eventuella försäljare av magnetiska glädjeämnen med böter och fängelse, dvs de vill lösa ”problemet” (jo, en ettochetthalvtåring i USA har visst dött av att käka flera magneter, och något enda barn i Sverige har visst också råkat illa ut) med ett totalförbud. Moget, Sabuni.)

Som lök på laxen vill EU standardisera och förtydliga varningstexter på dataspel, så att föräldrar kan göra ”medvetna val”.

Varför är det aldrig är någon av dessa ”valfrihetskritiker” som hävdar att det finns för många varningstexter och märkningar? Om vi nu störs av obehagliga val borde vi väl störas av att staten försöker göra till och med leksaks- och matinköp till sådana med lagar om beskäftiga varningstexter och subventioner till fåniga märkningar om allt från ”rättvisa” till ”ekologi”. Men då är kritiken av någon anledning som bortblåst.

(Tipstack till Erik och Patrik.)