Vi kallar det gränskontroll

“Föreställ dig ett så stort ekonomiskt ingrepp att effekterna av alla tullar, kvoter och subventioner bleknar i jämförelse. Detta ingrepp är en relativt ny företeelse och har tydligt regressiva effekter; det har skapats av politiker i rika länder som USA, Sverige och Japan, och gör att folk i Indonesien, Bangladesh och Guatemala bara tjänar en bråkdel av vad de annars skulle kunna få för samma arbete. Politiken gör de fattiga fattigare och krymper ekonomiska möjligheter även för de rika, och några av dem som drabbas allra värst är också de allra fattigaste.”

Vi kallar det gränskontroll.

Reason hade i sitt senaste nummer en mycket tankeväckande intervju med ekonomen Lant Pritchett, som framställer reglerad invandring i termer av det ekonomiska vansinne det innebär att stänga fattiga människor ute från rikare länders arbetsmarknad. Lika klart och välargumenterat som den här texten var mumlande och otydlig.

OECD har räknat ut att om världens 30 rikaste länder ökade sin invandring så att arbetsmarknaden växte med tre procent, så skulle vinsten för fattiga länder motsvara $ 300 miljarder. Betydligt mer än de $ 70 miljarder som samma länder idag förslösar på bistånd. På friare invandring skulle de rika länderna istället bli $ 51 miljarder rikare.

Är man hänsynslöst fyrkantigt ekonomistisk om man undrar vilka ”kulturella konflikter” som är så allvarliga (och vilka arbetsmarknadspolitiska privilegier så viktiga) att vi ens bör överväga att avstå från en sådan affär, och om dessa ”kulturella konflikter” inte snarare minskar globalt sett av att integrera fler personer i mogna demokratiers välståndsskapande.