Vilse i körkortsbyråkratin

I juli lärde jag mig att köra bil. Lite sent påtänkt kanske när man närmar sig 35, men en värdefull färdighet när man har två barn och mor- och farföräldrar på annan ort. För att inte tala om när man ska skaffa undan alla dagstidningar som inte längre får hämtas i porten. Och särskilt många bortaresor blir det inte nuförtiden, så den där enorma sociala skulden jag byggt upp som bekymmersfritt öldrickande passagerare i alla år, kommer aldrig att behöva betalas tillbaka.

Men vänta med gratulationerna är ni snälla. Färdigheten att köra bil kan man smidigt förvärva på marknaden (på fenomenala Arres Trafikskola i Norrköping) för i mitt fall något under 20.000 kronor. Rätten att köra bil kräver däremot myndighets tillstånd. Och där är det stopp.

Jag måste vänta i två månader på att få skriva teoriprovet hos Vägverket (om man inte vill åka till Norrland). Först efter att ha klarat det kan jag ställa mig i ytterligare en kö, för uppkörning. Och det blir lite svårt att underhålla sina färdigheter under tiden. Väntetiden för ett enkelt tillstånd till privat övningskörning från länsstyrelsen i Stockholms län är för närvarande åtta veckor.

Vägverket skyller på pensionsavgångar, men nog handlar det också om prioriteringar. Service till överheten, som att införa nya skatter och bedriva propaganda för omöjliga nollvisioner, tycks gå hur smidigt som helst. Det är när Vägverket ska ge enkel service till medborgarna som det klickar.