Why Johnny can?t read

Har man inget på fötterna kan man alltid argumentera mot sin egen fantasi. Det gör Johnny Munkhammar när jag bad om konkretisering av vad det är för fantastiskt liberala reformer som gör den svenska regeringen världsledande på området.

Vi tar det långsamt, så att även Johnny kan hänga med den här gången. I några fall har reformerna varit liberala, men knappast särskilt radikala:

”modesta och kontantbidragsliknande inkomstskattesäkningar och motsvarande modesta besparingar i statliga socialförsäkringssystem, något enstaka sålt statsföretag, ett halvhjärtat försök att oligopolisera apoteksmonopolet, en utredning om avskaffad värnplikt sedan den näst intill avskaffats i praktiken och tre nedlagda myndigheter av över femhundra.”

Här antar jag att vi är överens om att förslagen är liberala, men att Johnny till skillnad från mig anser dessa förändringar vara extremt radikala. Eller?

Jag räknade även upp en mängd sakförslag från regeringen som i mitt tycke emellanåt är väldigt radikala, men i samtliga fall allt annat än liberala:

”FRA-lagen och datalagringslagen, nedrustningen av försvaret, förslaget att kriminalisera sexbilder på fullt utvecklade vuxna och skärpa en idiotisk prostitutionslag, merkantilistisk handelspolitik med ökat statsstöd till export, den utbyggda folkhälsopolitiken med högre moralskatter på tobak och alkohol och större statsanslag, lydnadsbidrag i familjepolitiken, kravet på körkort för moppe och båt, och miljöpolitiken som i princip bara varit skattehöjningar och restriktionstänkande.”

På vilket sätt skiljer sig min utvärdering här ifrån Johnny Munkhammars expertutlåtanden?

Till detta kan jag lägga fler områden där regeringen lägger stor vikt på att reformera, men inte på att liberalisera. Kulturen som ska få ”borgerlig” prägel och biståndet som ska omprövas, men bara inom ramen för högre statsanslag. Vi har alltså en regering som vill reformera vissa områden, men knappast kan sägas gå i liberal riktning. Och det är, för att vara riktigt övertydlig, riktningen och takten vi diskuterar här, inte målet.

Alla dessa konkreta områden att diskutera och utvärdera, och allt Johnny har att säga är: ”Sitter man inte i ett hörn och anser att allt är elände så länge inte Ayn Rand är statsminister är man en mes. Som om det skulle påverka samhällsutvecklingen.” (Döda statsministrar är för övrigt väldigt Nordkorea.)

Vem som i denna diskussion är saklig och konstruktiv, och vem som ägnar sig åt fruktlös polemik och teoretiska spekulationer, kan nog läsaren av respektive inlägg avgöra.