Ägande, rörlighet och invandring

Har medborgarna i ett land en rätt att hindra andra människor tillträde till landet de lever i och följer den rätten av äganderätten? Kan man med andra ord dra en analogi mellan din rätt att bestämma vem du välkomnar i ditt hus, och vem majoriteten välkomnar till sitt land?

Det är en föreställning som dykt upp rätt ofta på sistone, exempelvis i punkt två här. De intellektuella rötterna till denna föreställning är oklara (ofta anges ett missvisande citat av Friedrich Hayek). En av få intellektuella företrädare som härleder invandringsrestriktioner (det handlar i stort sett bara om sådana inskränkningar) ur äganderätten är den tyske sociologen, filosofen och ekonomen Hans-Herman Hoppe.

Hoppes argument mot invandring finns i referat av Benjamin Juhlin (Är fri invandring förenlig med libertarianism?). Jag skulle för min del inte räkna vare sig Walter Block eller Hans-Herman Hoppe, eller för den delen anarkokapitalismen, till libertarianismens intellektuella toppar. Men desto tacknämligare att Juhlin sammanställer deras argument i synen på fri invandring, så att vi som inte läst särskilt mycket av Hoppe kan avfärda honom på lite solidare grund.

Mitt motargument är som följer: Fri rörlighet följer redan av att medborgarna i ett land tillerkänns full individuell äganderätt, näringsfrihet, akademisk frihet, avtalsfrihet et cetera. Som näringsidkare får jag sälja, hyra ut etc till vem jag vill. Om någon vill köpa en flygbiljett som tar hen in i ett land har ju flygbolaget välkomnat hen som kund, likaså taxichauffören i vars taxi hen kliver in i, hotellägaren som hyr ut rum, arbetsgivaren som erbjuder ett jobb, hyresvärden som hyr ut en bostad, universitetet som bjudit in hen för att tala etc. Denna kontraktsfrihet för landets medborgare innebär fri rörlighet, och sätter i praktiken dess ramar. Allt annat än fri rörlighet innebär en inskränkning av landets medborgares kontraktsfrihet, akademiska frihet, äganderätt etc genom att möjliga frivilliga interaktioner med utlänningar inskränks av staten.

Ur äganderätten följer alltså inte att det är statens sak att välkomna någon eller inte, vilket anarkister som Hoppe förespråkar (lite ironiskt är det med anarkister som medger en enormt vittgående statlig kontroll just gentemot utlänningar som vill passera en nationsgräns). Varje gång staten, måhända med stöd av majoriteten av befolkningen, säger ”stopp där!” för en ”utlänning” som vill passera nationsgränsen, så hindrar staten sina egna medborgare att som privatpersoner/privata näringsidkare/samhällsinstitutioner sluta frivilliga överenskommelser med denne. Detta är en inskränkning av äganderätten och de friheter som följer ur den, inte en utsträckning av den.

Fri rörlighet är alltså den utgångspunkt som följer av den liberala synen på äganderätt, kontraktsfrihet och andra friheter. Den är förstås också enligt de flesta liberaler från Benjamin Constant och framåt, en frihet i sin egen rätt för varje människa (Constant räknar i sin klassiska plädering för modern frihet upp rätten ”to come and go without permission” bland dessa friheter).

Det betyder inte att den fria rörligheten därmed är oantastlig. Som med andra fri- och rättigheter kan det finnas vissa undantag, men de behöver i så fall motiveras och avgränsas tydligt. Det är något annat än att anta en majoritetens rätt att bestämma vem som alls släpps in på landets territorium (Eller att underbygga denna rätt med föreställningar om invandring som något slags metafysiskt hot mot ett geografiskt område, den av Juhlin refererade metaforen att invandraren är som en skrikande besökare på ett bibliotek är och förblir en paranoid kufighet. Också inom libertarianismen.).

Jag ska ge ett exempel på ett möjligt undantag för att problematisera min egen position. Ta Falklandsöarna. Befolkningen där vill tillhöra Storbritannien och deras rätt att göra detta har försvarats i krig. Ponera att de införde fri invandring från närliggande Argentina. Ganska snabbt skulle befolkningssammansättningen då kunna ändras så att majoriteten önskade något helt annat, nämligen tillhöra Argentina. De flesta platser där folk vill bo är redan så pass välbefolkade att den här sortens farhågor mer liknar paranoia (”muslimerna vill ta över Sverige och bilda ett kalifat” faller både på att detta inte är ett önskemål hos de flesta muslimer som kommer hit och att människor kommer hit från en mängd olika religioner och platser i världen). Men principen, finns det en rätt att staka ut ett lands identitet som rättfärdigar restriktioner och lojalitetskrav på inflyttade? De flesta nationer tar sig den rätten, låt vara ofta av mer eller mindre välmenade omtanke om de nyinflyttade (lär er svenska och kom in på arbetsmarknaden så kan ni lättare bryta med oönskade delar av ert tidigare sätt att leva och bli en del av vår gemenskap). Detta går vanligen att förena med fri rörlighet. Till exempel genom att medborgarskap och rösträtt till högsta beslutande församling separeras från möjlighet att bo och verka i ett land. Detta skapar förvisso vissa spänningar i rätten till lika inflytande över styret, men är den praktiska lösning många länder valt för att låta människor leva och verka i ett land utan att nödvändigtvis vilja bli en del av nationen. Även i andra praktiska motsättningar, som mellan omfattande statligt välfärdsåtagande och fri rörlighet, finns lösningar som medger mer snarare än mindre rörlighet och som därmed vanligen är att föredra utifrån liberala principer. Som den fria rörligheten mellan EU:s 28 medlemsländer visar går det att ha rörlighet även med omfattande välfärdsstater och länders olika inkomstnivåer.