Alla kan tralla

Jag lärde mig den gamla klassikern ”Olof Palme gick på bio” på MUF:s valupptakt 1991. Enligt min bordsgranne ska den ha uppkommit under ett antal studentsittningar i Uppsala. Jag har hört och skrålat den på otaliga politiska fester sedan dess. Visst, texten är makaber och smaklös och ingenting man sjunger i större sammanhang. Men so what!? På samma MUF-kurser sjöng man om att fylla sina badkar med den unga vänsterns blod och om Ted Kennedys rattfylla. Det är inte konstigare än att folk gillar AIK-Trubadurens överdrivna sånger om huligantåg världen över utan att för den skull gilla fotbollshuliganism. Eller att det skämtas om Estonia, 9/11 eller Hitlers judeutrotning.

Alla delar naturligtvis inte den här typen av makaber humor, och den har helt klart sina lämpliga och mindre lämpliga sammanhang. Men det är något helt annat än att tro att det som sjungs på politiska fester i ungdomsförbund och annorstädes har politiska implikationer. Jag har inget till övers för Sverigedemokraterna, ett parti sprunget ur rasiströrelsen, kollektivistiskt, nationalistiskt, invandringsfientligt och på andra sätt i motsats till mina egna liberala utgångspunkter. Men att försöka sätta dit dem på vilka sånger det sjungs när de är fulla är något av det löjligaste och mest desperata grepp jag sett. Och att, som i radioprogrammet Kalibers inledning, säga att andra partier och ungdomsförbund behandlas likadant är ren lögn. I så fall skulle väl den partiledare som brukade roa sig med att dra råa sexskämt för personalen också ha hängts ut, ja alla som någonsin haft roligt skulle man nog frestas att säga.

Om ett negerskämt och lite Ultima Thule på en fest räcker för att ”avslöjas” som rasist så är jag rädd att Kaliber och andra moralpaniska får sätta upp mig också på listan. En gång har jag till och med fått spö för att ha skrålat Sieg Heil på krogen, låt vara i refrängen till ”Nazzepenis i führerns anus” så vi redde ut det.

Men det finns fler etiketter att klistra om nu musiken i politiska sammanhang nu anses säga något annat än att reportern varit på fest. Då är nog de flesta nyliberaler stalinister. På Frihetsfrontens sommarseminarier brukar man väckas till Östtyska kampsången ”Die partei hat immer recht”, om man hunnit somna sedan allsången av Knutna nävars ”Sången om Stalin” och ”Vi lär oss av historien” klingat ut. Vit makt-musik är mera sällsynt, bortsett från klassikern ”Krossa Frihetsfronten”, men Fred Åkerströms ”Två gånger död” är rätt explicit den också, om vi nu ska strunta i det här med ironi. Och i och med flitigt lyssnande på Fred, Hoola Bandoola och Blå Tåget bör jag definitivt vara kvalificerad antikapitalist, jag kan förmodligen hela texten till ”Maskinerna ska dansa” om det kniper. Vad har vi mera? Johnny Bode = sexist, Onkel Kånkel = homofob och dessutom är jag som gammal hårdrockare djävulsdyrkare, jag lyssnar ju på WASP. Så, nu var det sagt.

Ja, och samtidigt så är jag ju då en glad liberal kritiker av den korporativa alliansen mellan stat och kapital, det finns det ju till och med bildbevis på och ibland försöker jag hitta frihetliga teman i musiken jag lyssnar. (Alternativt sätta dit en egen satirisk text eller skriva om hur få visor vi skulle ha kvar om de måste vara politiskt korrekta.) Men det går ju inte direkt ihop med särskilt många av de ovan beskrivna etiketterna.

Nä, det går ju inte ihop över huvud taget och det är den poäng jag försiktigtvis försöker göra här. Jag tror att i alla politiska sammanhang finns en rätt stor underkategori människor som tycker att det är roligt med extrem politisk musik, och dito sånger. Jag är definitivt en av dem. Alla kan sjunga, alla kan spela.

Uppdatering: Johan Norberg har en klok iakttagelse när han menar att det ändå säger någonting att sd med sina rent rasistiska rötter bör undvika vit makt-musik etc. På ett sätt håller jag självklart med, ironin och humor ligger ofta i det motsatta. När en rasist drar negerskämt eller någon slem typ drar blondinskämt så är det inte roligt, eftersom de menar det. Det framgår att det inte är på skoj.

Men med musik är det ofta lite råddigare. Det ligger en lockelse i det närliggande men som man inte riktigt tror på. Så sjuger jag gärna att jag ”hatar staten”, trots att jag inte är anarkist, och trots att liberaler ofta får förklara sig på denna punkt. På samma sätt måste en sverigedemokrat få gnola på en patriotisk visa utan att därmed anses vara bevisad nazist.