Anders Isaksson

Anders Isaksson är död. Hastigt och alldeles för tidigt. Därmed försvinner en av Sveriges stora och egensinniga intellektuella, en man som inte var rädd att gå sin egen väg. Jag träffade honom bara vid något enstaka tillfälle. Mest minnesvärd var en dubbeldag efter valet 2006 där Isaksson hade många av de klokaste funderingarna (”Hur ser dagens sociala ingenjörskonst ut?” funderade han bland annat. ”Den har hästsvans”, svarade jag. Vi log mot varandra tvärs över lokalen.) Framåt avecen förklarade han den djävulska men obönhörliga logik som skulle göra Mona Sahlin och ingen annan till Göran Perssons efterträdare. Så blev det.

Isaksson hade insikt om det mesta, från persongallerier och korridormyglande till politik, ekonomi och ideologi, han kopplade rikliga fakta till politiska skeenden. Han skrev exempelvis om den politiska adeln med namns nämnande. Inte för att skvallra, utan för att illustrera poänger. Så inleddes exempelvis en krönika från i somras om biståndet med två exempel på de gynnade:

”När förra statssekreteraren Annika Söder nyligen sommarpratade i radion presenterades hon som ’en av få svenskar i FN-toppen och den första kvinnliga undergeneraldirektören vid FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO i Rom.’ Javisst, men till bilden hör också att hennes make Anders Bjurner vid samma tid blev Sveriges ambassadör i just Rom.”

Därpå följer en genomgång av skrattretande vaga arbetsuppgifter och analys av att eftersom biståndet stiger med automatik ”är det inte sällan pengarna som jagar passabla projekt och lämpliga mottagare.”

Som få andra kunde Isaksson koppla ideologi till aktuella frågor, som när han i Mona Sahlins reklam för a-lotterierna 1994 såg kopplingen till den socialistiska synen på ”rättvisa”:

”Skulle hon på en motsvarande broschyr utlova rikedom ur arbete, sparande, förkovran och målmedvetna ansträngningar, ja, då finge hon nog dra en påse över huvudet och stilla försvinna tillbaka till privatlivet, en helt omöjlig person i det politiska livet. Det alla kan vinna är okej, i ett hyggligt jämlikt samhälle som vårt blir däremot andra skillnader närmast illegitima, ett tecken på något skumt och/eller orättfärdigt.”

Isaksson gick alltid sin egen väg i valet av sakfrågor. En text som bör läsas i sin helhet är Mer prat än tänk, från förra sommaren. Den handlar om något så osexigt som en snabbt avriven interpellation om dieselskatter som Isaksson nystar upp via ett gynnat företag, politiker fast i en förlegad världsbild och låter illustrera hur miljöpolitiken leds in i traditionella bidragskanaler, snarare än att drivas av hänsyn till naturen. Här gick Isaksson verkligen på tvärs med alla: stat, kapital och tyckare, men han hade fakta på sin sida.

Sin sakliga och ideologiska kritik av klimatpaniken skulle han återvända till, ständigt stödd på fakta och en jordnära hållning:

”Så varför då hetsa fram skattestödda motorbränslen med så höga koldioxidutsläpp i produktionsprocessen som etanol? Och varför ösa pengar över lågproduktiv elproduktion när Sveriges faktiska utsläpp redan ligger vid nollstrecket tack vare skogen och elen från kärn- och vattenkraften? Svaret är att klimatismen tagit kommandot över det praktiska förnuftet.”

Jag har sedan länge närt förhoppningen att Isaksson skulle samla dessa iakttagelser till en bok, ett hopp som också dog i helgen.

Det är en tragisk ironi att en av de sista krönikorna som Anders Isaksson skrev handlade om en pension han precis fått första utbetalningen av, och några anledningar till att den inte blev större trots ”ett kvarts sekel som råkat sammanfalla med den mest långvariga och största värdeökningen på aktier i hela börshandelns historia.”

Därpå följer en sedelärande historia om det korporativa Sveriges baksida, Isaksson beskriver med syrlig penna och kalla fakta om Alectas ”överavkastning” på 100 miljarder kronor som betalades tillbaka till ägarna, facket och det organiserade näringslivet, och vidare om statens lystna blickar och årliga avkastningsskatt på sparande, beslut i tystnad och enighet långt från transparens och konsumentupplysning. Precis den sortens fakta och ämnesval som lockade Anders Isaksson, och vad som gjorde honom så omistlig och unik i den svenska debatten.

Jag saknar honom redan.

Läs mer hos Dick Erixon, Johan Ingerö och Carl-Johan Westholm, samt på Neobloggen.