Att finna rosenbladet

Chris Sciabarra bloggade för ett bra tag sedan om sitt ”rosenbladsantagande”. En vän till honom hade nämligen observerat att Chris var den sortens person som skulle hitta det enda rosenbladet om han så letade i en dynghög. Och precis som det behövs personer som halar fram högtryckssprutan och spolar väck dyngan, så behövs det ibland också förmågan hitta rosenbladen, att se det goda hos personer man över lag inte sympatiserar med.

Jag tänkte på det när jag hittade något så märkligt som en intressant text skriven av Maria Schottenius. För att inte tala om när jag hittade en postning hos bloggaren Jinge om idioters rätt till yttrandefrihet som jag faktiskt håller med om fullt ut.

Att det händer att man skrattar med och inte bara åt Ali Esbati är förmodligen rätt okontroversiellt, men även på den bloggen kan man hitta en del rosenblad. Här är exempelvis en hel ros om yttrandefriheten, som i stort sett bara behöver spolas vid roten.

Esbati försöker blanda frågor om yttrandefrihet med frågor om avtalsfrihet på arbetsmarknaden, men det är två olika saker. Dock inte orelaterade. Mot offentliga monopolarbetsgivare som av prestigeskäl beter sig så här mot medarbetare med konstruktiv kritik mot verksamheten bör man naturligtvis vara kritisk ändå.

Utbrottet mot liberaler på slutet är både löjligt och obefogat. Jobbig nog för båda parter är det inte sällan som just liberaler och kommunister som hamnar på samma sida i frågor om yttrande- och livsstilsfrihet. Medan folkpartister, sossar, kyrkan, medierna, läkarna, lärarna och hela folkrörelsesverige ylade om dansbaneeländet, var det ett fåtal kommunister och liberaler som stred emot och ironiserade över paniken, Sven Rydenfelt och Janerik Larsson kritiserade SÄPO:s åsiktsregistrering och Schyman dansade med Hinze och Varveus på Docklands (och de gick i vänsterns 1 majtåg som tack). Vi behöver inte gilla läget eller låtsas gilla varandra, men i moral- och kulturfrågor ser konfliktlinjerna inte sällan så ut.

I Esbatis fall kan jag inte sluta nära förhoppningen att han ska läsa Ayn Rand och komma till insikt till slut. Med hans utseende och intelligens skulle han passa som Fransisco D’Anconia i den kommande filmen. Fast då duger det inte att låta som Claude Slagenhop.