Mattias Svensson
Posts by Mattias Svensson:
Planekologins dummaste ? Svensktoppen
Behövs det fler regleringar för att skydda miljön, sociala ingenjörer som vill lägga livet tillrätta, kanske rentav ”demokratisk planekonomi”?
Ett sätt att avfärda sådana dumheter är att titta på hur dagens miljöregleringar fungerar (det gör Merit Wager utmärkt här). Ett annat är att titta på vad regleringsivrare föreslår, i miljöns namn.
Stefan Edman
Jag hade egentligen tänkt sätta ihop en topplista med planekologernas dummaste förslag. Men den som läser Stefan Edmans detaljerade SOU 2005:51 hittar förslag nog att dominera hela listan.
Vad sägs om ”en systematisk nysatsning” på ”ko-hotell”, speciella nötköttsrancher som råkar tilltala Edman och därför ska bli modellen för gynnad matproduktion? Att regeringen tar initiativ till ”ett ’kunskapslyft’ om mat, hälsa, ekonomi och miljö” bland offentliganställda? Krav på ”gröna körkort” för butiksanställda? Eller de subventionerade trädgårdsföreningar och myndighetsorder om fler kolonilotter motiverade av bland annat beredskapsskäl, som jag bloggat om tidigare?
Edman är inte bara ofrivilligt underhållande. Han förespråkar protektionism och isolationism med nya förtecken, bl a krav på ”rättvisemärkning”, vilket skulle både fördyra tillvaron för oss och försämra tillväxtmöjligheter i tredje världen. Och när Edman vill sprida sin ideologi är inte ens de minsta fredade: ”Barn har bestämda uppfattningar om världen redan när de kommer till skolan, och ju tidigare de möter hållbarhet som ideologi och praktik, desto bättre är det ur ett lärandeperspektiv.” Kim Jong-Il hade inte sagt det bättre.
Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg är taktisk nog att inte detaljera sina förslag lika noggrant som Stefan Edman. Planerna är lika fluffigt grandiosa (och kostsamma) som Edmans är fånigt detaljerade. Men så fort Ehrenberg blir konkret, blir det ungefär lika dumt:
”En ekologisk tröja är ALLTID dyrare än en skittröja. En ekologisk tomat likaså. Vi behöver därför MER energi om vi ska leva ekologiskt.” skriver Ehrenberg. Vi ska alltså bli rikare bara för att tvingas eller styras att konsumera ”ekologiskt” i ett Ehrenbergskt nollsummespel.
Det är bara det att ekologisk jordbruksproduktion är mer beroende av plogning, och plogning ökar koldioxidutsläppen, det gör även traktorns utsläpp vid plöjningen. Ekologisk odling kräver också större landarealer för att producera lika mycket avkastning, och att gödsla med dynga ger mer utsläpp än att använda kemikalier. Ehrenberg vill alltså tvinga fram en konsumtion som leder till betydligt högre koldioxidutsläpp, utöver att den är ineffektiv och kostsam. Ridå!
Oljekommissionen
I kategorin grandios framtidsplan är den av Göran Persson tillsatta kommissionen för att bryta oljeberoendet värd ett hedersomnämnande. Ambitionen till trots var den föga mer än ett ogenerat försök att med tullmurar och subventioner göda det svenska jord- och skogsbruket (någonsin undrat varför centern är så heta på det här med klimatet?). Sverige ska alltså ha som framtidsvision att i stor skala ägna sig en verksamhet med en hundradel av nuvarande skogsförädlingsvärde: att odla och elda ved. Stick och brinn!
(Läs Hans Bergströms förtjänstfulla slakt här (pdf)) och här).
And the winner is… Olof Eriksson
Det finns många som vill skvätta miljarder av dina och mina pengar omkring sig i miljöns namn (med vederbörliga hot om att undergång är alternativet). Få har varit så ambitiösa som Olof Eriksson, som ihop med Stefan Edman bistod Göran Persson i miljöfrågor på 1990-talet. Eriksson var en av arkitekterna bakom miljonprogrammet. Nu ville han, med miljön som nödtorftig ursäkt, smälla hela 2000 miljarder på ett ombyggnadsprogram för stort och smått.
Om Eriksson hade fått bestämma skulle Sverige bland annat ha välsignats med tio miljoner urinseparerande toaletter i ett massivt offentligt investeringsprogram. Precis de ”[l]ångsiktiga, offentliga investeringar som enskilda företag aldrig kan orka med” som Göran Greider idag efterlyser. Staten hade då kontrollerat våra levnadsvanor till och med inne på muggen, eftersom alla män varit tvungna att sitta och kissa.
Som tur var blev det aldrig av. Persson fick andra intressen, utredningarna fick samla damm och idag vill inte ens Erikssons kollega Stefan Edman kännas vid det gamla förslaget (även om det naturligtvis skvätter på honom också).
Det var några konkreta smakprov från planekologins nya gröna värld och på de sociala ingenjörer som skulle styra den. Någon som fortfarande tror att planekonomi gör vädret och tillvaron bättre?
Samma gamla folkpartism
Mina komplimanger till Blogge som både orkat lyssna på Jan Björklunds partiledartal, och förtjänstfullt såga det på viktiga punkter. Liberalism var tydligen detsamma som förbud och subventioner när Björklund fick definiera det. Det vill säga ”kravliberalism” är folkpartism. Inte liberalism utan i bästa fall om social(istisk)liberalism, vilket är något helt annat.
Konstaterar att vad jag skrev om folkpartister och ”kravliberalism” 2003 dessvärre stämmer än idag:
”Folkpartiet har förvisso alltid brytt sig. Åtminstone om hur mycket andra dricker. Folkpartiet har alltid ställt krav. På att vi ska dricka mindre. En hel apparat av alkoholransoner, monopol, gränskontroller och myndighetspropaganda blev resultatet.
Nu bryr sig folkpartiet även om vem av mamma och pappa som är hemma med barnen och hur gamla barnen ska vara när ingen förälder längre får vara hemma. De ställer krav på skolbarnens huvudbonader och nytillkomna invånares språkfärdigheter. Vi får samma apparat av politiska direktiv och pekpinnar för att reglera förhållanden av personlig och relationsmässig karaktär, liksom för att avgöra frågor som med fördel avgörs lokalt och frivilligt.
En stat som bryr sig är samma uttryck för tilltron till den politiskt planerade tillvaron som tron att central planering förbättrar produktionen.”
Dagens mail: Om Hanna från Arlöv
Senaste numret av tidningen Anbudsjournalen som dessvärre inte finns på nätet har en artikel om ”Hanna från Arlöv”, den kommunistiska tvättkvinnan som i Nationalteaterns version leder en vild strejk för att få fläktar. Hon var nu inte alls kommunist, utan sosse, hade inte lett någon vild strejk och några fläktar blev det aldrig heller. Sydsvenskan hade en liknande intervju för drygt tio år sedan, så det stämmer säkert.
Erik som tipsade om artikeln gör en intressant iakttagelse. ”Tvätten i Arlöv var statlig (drevs av FFV). Det innebär att tre av de fyra namngivna företag som lyfts fram för usla arbetsvillkor i den svenska progghistorien, som jag kan komma på, var statliga! Arendalsvarvet, NJA och Tvätten i Arlöv. Undantaget är Volvo.”
Visst finns det en statskritisk vänster även i Sverige. De har bara inte fattat det än.
Varning: Negligerbara risker kan göra politiker hyperaktiva!
Låter ni er treåring stoppa i sig 100 gram godis om dagen? Äter nioåringen motsvarade en stor chokladkaka på 200 gram om dagen? Jaså inte. Då kan nog ni också strunta i larmrubrikerna om att ”Tillsatser i godis ökar risken för hyperaktiva barn”. Och låter ni till äventyrs era ungar käka sådana mängder godis på daglig basis har de nog större problem än att färgämnestillsatserna skulle kunna leda till en genomsnittligt höjd aktivitet motsvarande 0,2 på en skala där 2 innebär diagnostiserad adhd.
Då har vi inte ens gått in på det faktum att eftersom färgämnestillsatserna bara finns i cirka 10 procent av godiset (och inte i de större livsmedelskedjornas godis), så skulle svenska småbarn rent statistiskt behöva mula i sig något kilo godis om dagen för att få i sig tillräckligt med färgämnen. Om de nu inte tutar i sig drinktillsatser och cocktailbär på daglig basis, för där är samma färgämnen tillåtna. Fat chance!
Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter tycker ändå att det är läge att dra till med ett förbud mot färgämnena. De är inte bara farliga, utan gubevars ”onödiga” och vilseleder konsumenten genom att ge godiset (och cocktailbären) annan färg. Därför bör regeringen, enligt Schlyter, ägna tid och resurser åt att traggla frågan genom Bryssels papperskvarnar för att kunna förbjuda ämnen som alltså inte är ett problem om inte små barn äter enorma mängder godis.
Det roliga är att den nu så uppmärksammade studien i Lancet hanterat diverse tillsatser i grupp, och att den förhöjda risken för hyperaktivitet inte behöver finnas i färgämnena. Den kan orsakas av ett konserveringsmedel för sylt (om en sextiokilos person äter en stor halvkilosburk om dagen) eller läsk (om samma person bälgar i sig 2 liter dagligen). Detta konserveringsmedel finns rentav naturligt – i lingon!
Carl Schlyter borde alltså i konsekvensens namn vilja förbjuda lingon, hur nu det skulle gå till. Kanske rentav förbjuda skogspromenader för att vara på den säkra sidan? Men det vore nog lite övermaga, till och med för ett politiskt blåbär.
Regeringen II: Ingen dårkontroll
En annan obehaglig sak med den här regeringen är att de inte verkar ha någon dårkontroll alls. Sossarna lät Masoud Kamali, Stefan Edman och Folkhälsoinstitutet utreda för glatta livet. Sedan struntade de i förslagen.
När det nu poppar upp nya utredningsförslag av samma kaliber, exempelvis att kriminalisera och barnporrstämpla tittande på mogna och utvecklade kvinno- och manskroppar (läs Oscar Swartz här) eller att förbjuda porr och annan ”olämplig” litteratur i fängelser, så går förslagen tvärtom okritiskt rakt in i lagstiftningsarbetet. Likaså när tidningar väcker liv i gamla förmyndarförslag. Ansvarig minister nickar och instämmer.
Det är lite som när Anders Frisk var fotbollsdomare. Han var normalt bättre än de andra, men samtidigt fanns ingen gräns för hur korkade domsluten kunde bli.
Regeringen I: Som druckna sjömän
I och med Mikael Odenbergs avgång uppmärksammas regeringens enda besparing, dumt nog på ett statligt kärnområde. Annars har ju regeringen de senaste dagarna varit fullt upptagna med att avisera den ena ökade statsutgiften efter den andra.
Ta bara efterträdaren Sten Tolgfors förslag att öka statsanslagen till exporten, 75 respektive 50 miljoner mer än socialdemokraterna, som det heter på politiskt snoppmätarspråk. Det är hål i huvdet! Hela poängen med att sälja varor är att det ska generera intäkter, inte att det ska kosta pengar. Regeringen vill istället att vanligt folk ska betala företagens marknadsföring och administration med några hundra miljoner varje år. De hade lika gärna kunnat göra inbrott hos några hundra hushåll, stulit deras TV-apparater och sålt dem för en krona till någon utlänning.
Ta det lydnadsbidrag som presenterades dagen innan, en bonusklapp på huvudet à 3000 kronor i månaden till föräldrar som lever enligt statens jämställdhetsnorm. Som om det inte räckte med pappamånader. Till detta kommunala vårdnadsbidrag som förvisso kan motiveras av rättviseskäl, men det är knappast fler bidrag som familjerna behöver. Sänk skatten så man kan leva på inkomsten istället.
Ta Eskil Erlandssons aviserande av ytterligare bidrag på 31 miljoner till ”en samlad livsmedelsstrategi ” (dvs byråkrati) och 9 miljoner till småskalig slakt (dvs tjänster som inte bär sig på marknaden). Riktat stöd ska bland annat ges till ekologisk produktion, trots att ekologisk odling ger större utsläpp av växthusgaser. Men vad är att vänta av en regering som slagit fast att ekologisk odling inte får använda genetisk modifiering, GMO. Den teknik som är effektivast för att minska jordbrukets växthusgasutsläpp.
Eller ta statsministerns och kulturministerns löfte om 20 miljoner till att rädda Ingemar Bergmans filmer (utmärkt sågat av Ingerö). Vilket fattigdomsbevis för Sverige som välbärgat land och kulturnation att regeringen måste plocka upp en sådan nota, och vilket fattigdomsbevis för politisk debatt att statsministern lanserar ett sådant förslag på den viktigaste arenan för samhällsfrågor.
Den ena ökade utgiften efter den andra. Den ena dummare och mer kontraproduktiv än den andra. Men det värsta är inte att utgifterna ökas, utan att de alls sker på områden som borde läggas ner helt och hållet. Staten ska vare sig stödja export eller ekologiskt jordbruk, styra familjer eller lansera populistiska tramsutgifter för att sola sig i glansen av döda konstnärer. På område efter område går den här regeringen åt helt fel håll.
Försvar á la Thomas di Leva
När nu försvaret rustas ner och inte kan köpa tillräckligt med materiel kanske regeringen kan damma av ett förslag från en offentlig utredning SOU 2005:51 (pdf), under rubriken ”Trädgård och kolonilott främjar hållbarheten”:
”Beredskapsskäl talar också för att många bör ha grundläggande kunskaper om odling. Det är f ö. inte bara de ätliga trädgårdsprodukterna som har betydelse i detta sammanhang, utan även de stora mängder blommor som på detta sätt produceras maximalt lokalt.”
Så om Putin kommer ska vi, eeeh…. odla stora mängder blommor! Om inte annat kanske ryssarna skrattar ihjäl sig.
Förslaget om att trädgårdsföreningar ska subventioneras och kolonilotter tillhandahållas av beredskapsskäl (samt av folkhälsoskäl, integrationsskäl och hållbarhetsskäl) kommer från den förra regeringens miljöutredare Stefan Edman. Framåt slutet av veckan tänkte jag sätta ihop en liten lista över planekologernas dummaste förslag. Det här är, kanske främst på grund av den desperata argumentationen, ett av dem.
Folkhälsosamma rockstjärnor?
Så var det då vetenskapligt konstaterat att rockstjärnor dör tidigare än andra, med en särskild risk inom fem år efter genombrottet.
Man skulle kunna ta resultatet som en invändning mot livslängdsfanatismen. Trots att vi blivit alltmer varse riskerna med rockstjärnelivet, är det många som drömmer om livet som kändis. Många har gått in lika öppet i trade-offen som Def Leppard som sjöng ”It’s better to burn out, than fade away”. Är det verkligen i alla lägen sämre att leva som rockstjärna och dö tidigt, än att dö gammal som fullkornsätande folkhälsobyråkrat?
Alternativt så kan man inse att rockstjärnornas livsöden i sig är sedelärande historier. Baksidorna med rockstjärnelivet har blivit TV-såpor och storsäljande litteratur. Vi har inte bara följt dramatiska och tragiska dödsfall, utan sett Ozzy Osbourne bli en illustration av vad långvarigt knarkande gör med ens hjärna och läst i Mötley Crües biografi ”The Dirt” hur sunkigt livet med sex, drugs and rock’n’roll kan vara på andra sidan scenen.
Man kan också lugna sig med att saker och ting blir bättre. Den förtida dödligheten bland rockstjärnor har halverats från 1980-talet och framåt.
Men icke då. Mark Bellis, som förestår Centre for Public Health vid John Moores University i Liverpool och lett studien, är ute och vevar om hälsosammare rockstjärnor med hälsosammare image. Allt i folkhälsans tjänst.
”Det behövs ett samarbete mellan hälso- och musikbranschen med fokus på att förbättra både popstjärnornas hälsa och deras image som förebilder. Hänsyn till folkhälsan behövs för att förhindra hälsovådligt beteende hos deras efterföljare och fans.” säger han i bland annat Daily Telegraph.
Ska hälsosamma rockstjärnor bli framtidens melodi? Artister uppfödda på kli och bönor som sjunger om säker sex, hur kul man kan ha utan sprit och hur farligt det är att röka, och firar topplisteplaceringar med light-läsk och fruktsallad. Med en image lika upphetsande som ett pojkband och lika farlig som kristen rock. Eller låter det lika absurt som rökfria krogar och internationella planer för att ransonera tv-tittande lät för bara några år sedan?
Själv försökte jag härom veckan göra mig lustig över opassande barnvisor. Det förslår inte långt mot en professor som förespråkar populärmusik i folkhälsans tjänst.
Mer diskussion kring min upprorsartikel
I dagens huvudledare i SvD finns en referens till min Voltaire-artikel:
I en rolig och läsvärd artikel om småländska uppror i senaste numret av tidskriften Voltaire rapporterar Mattias Svensson från ett möte med sjuksköterskan Anna Bergqvist i Åseda, som i slutet av 1990-talet tog initiativ till Föräldraupproret. ”Det finns ingen som känner mina barn som jag gör”, säger hon. ”På andra områden får vi välja, bil, tv, och vi ska välja elbolag, men på det här området får man inte välja trots att det engagerar oss mest.”
Intervjun med Anna Bergqvist läser du här (längst ner på siffrorna 1-4 finns artiklarna om de övriga upproren).