Intervjuad om Folkhälsoinstitutet
Debatten om min och Fredrick Federleys artikel om att lägga ner Folkhälsoinstitutet fortsätter. Idag är jag intervjuad av tankesmedjan Eudoxa (på svenska här och i deras engelska översättning här).
Debatten om min och Fredrick Federleys artikel om att lägga ner Folkhälsoinstitutet fortsätter. Idag är jag intervjuad av tankesmedjan Eudoxa (på svenska här och i deras engelska översättning här).
Som framgår av tidigare inlägg är jag väldigt kritisk till Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”. Det hindrar inte att boken har några tänkvärda citat. Här är ett urval.
Byråkratisk ineffektivitet (notera dock hur socialister ser på grundlagar): ”Var och en som känner svensk förvaltning vet att knappast någon verksamhetsgren saknar en eller flera tjänstemän, som det faktiskt skulle löna sig mycket väl att avkoppla från arbete, t.o.m. om villkoret vore bibehållandet för honom av full avlöning, vilket ju inte är nödvändigt, åtminstone om vi få ändra grundlagen en smula.” (s 186)
Om höga skatter på små inkomster (1934!!!) ”Vid bedömandet av alla inkomster har man emellertid att å andra sidan komma ihåg, att i vårat land till skillnad från t. ex. de anglosaxiska länderna, både den statliga och framför allt den kommunala inkomstbeskattningen lägger beslag på en avsevärd del av även de mycket små inkomsterna.” (s 118)
Fackföreningstanken, då: ”Det var en viktig beståndsdel i den s.k. fackföreningsteorien redan på den tiden, då fackföreningsrörelsen ännu var i sitt framväxande, att den kollektiva sammanhållningen och det kollektiva avtalsslutandet skulle förvandla arbetstagarnas inbördes lönesänkningskonkurrens till en prestationsstegringskonkurrens. Lönerna skulle fixeras höga så att de motsvarade en maximal arbetsinsats, och så finge arbetsinsatsen stegras.” (s 206)
Och dessvärre av större relevans idag:
”Fackföreningsrörelsen får icke utvecklas till en lös sammanfogning av särskilda yrkesorganisationer och till försvar för privilegierade arbetargrupper: ett försvar mot de arbetslösa och i första hand mot de unga yrkeslösa. En sådan utveckling skulle betyda fackföreningsrörelsens död och samtidigt en fara för det demokratiska samhällets bestånd.” (s 281)
Om radikalernas risk
”Politiska åsikter gälla sociala tillstånd och utvecklingstendenser, som man vill ändra. Ändra sig därvid tillstånden och tendenserna, få också åsikterna ändras. Göra de det icke, stå de kvar som blott anomalier – utan förbindelse med de verkliga sociala problemen. En i denna mening föråldrad radikalism hör rentav till det vederstyggligaste inom idépolitiken: den blir med nödvändighet förvandlad till det särskilda slag av social konservatism, som känns igen på att den är sur till lynnet och rotlös i tiden. I det läget komma lätt radikalismens gamla veteraner” (s 12)
Framför allt det sistnämnda är tänkvärt oavsett ideologi. Medan Myrdals låter sina resonemang urarta i tidsrelativism, beskriver de här att personer med en ideologisk hållning riskerar att fastna i poser kring gårdagens sakfrågor. De flesta socialister strider efter planekonomiernas kollaps inte längre för förstatligande av ekonomi och storföretag. Men inte heller kan frihetstanken idag levandegöras genom kamp mot TV-monopolet, mot Berlinmuren eller för valfrihet i offentlig sektor. Och finns det något sorgligare än devota EU-anhängare som hänvisar till freden mellan Tyskland och Frankrike för att försvara dagens Brysselbyråkrati och maktexpansion?
Var det någon som förstod vad SvD:s Fred Andersson i lördagens kulturdel menade med sitt påstående att ”Ingen kunde demaskera det kapitalistiska samhället inifrån som Richard Avedon.”?
Bilderna som visas i tidningen är ett porträtt av en butter Henry Kissinger, och ett gäng nakna människor där även tjejen har kuk. Säkert chockerande en gång i tiden, men på vilket sätt demaskerar det kapitalismen? Eller att Avedon tagit porträttbilder av rockband och medborgarrättskämpar, liksom vid Berlinmurens fall? Det sistnämnda hade verkligen varit kul att se förklarat som en del i ”demaskeringen” av det kapitalistiska samhället.
Artikeln bär ännu ett av slentrianproggarens sanna förtecken, en beskrivning av hur konstnären genomgått ”det politiska uppvaknande som förr eller senare når framgångsrika konstnärer med samvete”. Andersson får här in både kultursideslingons vedertagna eufemism för att någon blev socialist, kryddat med ett simpelt ad hominem om att alla som inte blir det är samvetslösa. För visst kan vi gissa att meningen om det ”politiska uppvaknandet” inte betydde att Avedon blev en liberal anhängare av liv, frihet och strävan efter lycka?
Jag undrar om inte det enda som demaskeras av en sådan här artikel är att Alan Sokal börjat skriva kulturartiklar, eller borde göra det. Andersson måste ha tänkt i liknande banor: ”Lägg in något kritiskt om kapitalismen så ska du se att din långa ointressanta artikel blir publicerad. Ju obegripligare, desto mer konstnärligt, och desto mindre risk att någon vågar fråga vad f-n du menar av rädsla för att visa sig dum.”
I två decennier utredde och diskuterade Sverige ”befolkningsfrågan”, hotet från en minskande nativitet, som nationens ödesfråga. Både Alva och Gunnar Myrdal fick nobelpris och har än idag visst anseende. Jag kan inte för mitt liv begripa varför.
I sin kritiska genomgång av den sociala ingenjörskonsten ”Att lägga livet tillrätta”(1989) konstaterar kvinnohistorikern Yvonne Hirdman att Myrdals medvetet valde ”den mest negativa statistiska hotbilden” och att de huvudsakligen använde denna hotbild för att få igenom den politiska agenda som var deras egentliga mål.
Detta understryks av hur fel Myrdals hade i sak. Ett drygt decennium innan Kris i befolkningsfrågan skrevs hade Sverige passerat sex miljoner invånare. Myrdals nämner till och med ”[d]en nuvarande långsamma befolkningsökningen”, även om de i samma mening hävdar att den ”mycket snart väntas komma att efterträdas av en kraftig befolkningsminskning”. Det hände aldrig. Befolkningen fortsatte att öka för varje år.
Den ”forskning” som resulterade i befolkningsutredandets spår, och till vilken Myrdals knöt sin förhoppning om att planera samhällslivet gick ut på att inventera hem och garderober, mäta genomsnittstider för hushållssysslor och räkna antalet tillfällen en mor hade kroppskontakt med sitt barn. Yvonne Hirdman konstaterar att resultaten inte kan ”tjäna till underlag för reformer, eftersom man de facto redan visste hur det skulle vara.” (Att lägga livet tillrätta, s 213).
”Kris i befolkningsfrågan” är inte ens någon argumentation. Med Myrdals egna ord är den ett ”studium av framtida åsiktslinjer inom befolkningsfrågan” vilket ”ger en utblick över hela den nya socialpolitik och den nya ekonomiska, psykologiska och moraliska grundval för det sociala livet, som kommer att bryta igenom såsom en följd av den tekniska utvecklingen.”
Den förespeglade rationaliteten och de vetenskapliga referenserna till trots, är boken inte skriven för att övertyga tänkande individer. Oavsett vad läsaren tycker eller tänker om det Myrdalska scenariot, kommer utvecklingen att ha sin gång. Medhåll frammanas istället genom en uppmaning till läsaren att inordna sig (den ”sociala” kardinaldygd som Myrdals menar ska vara ledande för skolan och samhället), att acceptera den nya tidsandan, de nya åtgärder som kommer att införas, den världsbild som motiverar dem och de nya herrar som kommer att införa dem.
Myrdals skapade alltså med ”Kris i befolkningsfrågan” en ideologisk hotbild som inte stämde med verkligheten, och på vilken lösningen skulle vara steriliseringar, förmynderi och statlig planering av hela tillvaron. De öppnade för ”forskning” som inte dög någonting till. De brydde sig inte ens om att argumentera för sin sak. Ändå köpte folk budskapet. Flockmentaliteten bland politiker och intellektuella kan knappast ha fått en tydligare illustration.
”Så mycket kan vi lära av befolkningsfrågan att även om statliga utredningar och enig expertis slår fast att något är ett stort problem, behöver det inte nödvändigtvis vara så. Och även om en bred politisk majoritet anser att vi behöver ett omfattande politiskt åtgärdsprogram för att lösa det påstådda problemet, är det inte självklart att vi gör bäst i att foga oss och lyda.”
I det aktuella nummer 5 av magasinet Neo har jag en längre artikel om Alva och Gunnar Myrdals förmyndarideologi, och hur mycket av denna som faktiskt överlevt in i våra dagar. Det är berättelsen om hur selektiva fakta växer till en allomfattande hotbild, förstärkt av en syn på enskilda människor som inkapabla och staten som rationalitetens instrument. Också om hur Myrdals syn på ideologi idag främst omfattas av moderaterna, både nya och gamla, och hur andra Myrdalska idéer på 1980-talet återkommer som konservativ parodi.
Artikeln finns inte på nätet. Köp tidningen!
”Samtidigt är vi måna om att stå upp för den yttrandefrihet som är grundlagsfäst och som är naturlig för oss”
Så kommenterar Fredrik Reinfeldt att totalitära länder kritiserar att Nerikes Allehanda publicerat Lars Vilks rondellhundsteckningar. Det kan låta som ett starkt försvar för yttrandefriheten, men i praktiken försvaras den bara som en svensk sedvänja, inte som universell rättighet som självklart borde gälla även i Iran och Pakistan.
En olycklig formulering? Skulle inte tro det. Fredrik Reinfeldt förde samma resonemang i somras när Kinas diktator var på besök. Mänskliga rättigheter reducerades till något vi svenskar ”gillar”, inte något vi hävdar ska gälla även i den kinesiska diktaturen (påpekat av Johan Norberg här).
Fredrik Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker som både vill framstå som en stark försvarare av rättigheter och undvika att stöta sig med diktaturer och förtryckare. Utöver det skamliga i att likställa dessa två mål och att han därigenom misslyckas med att förstå och försvara grundläggande rättigheter, är frågan om han ens lyckas hålla diktatorerna på gott humör. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Vid moderaternas partistämma 1993 rök jag i debatten ihop med dåvarande försvarsminister Anders Björck efter att ha undrat hur han kunde administrera ett slavsystem som värnplikten. Långsint som jag ibland är kom jag att tänka på min gamle kombattant när alliansen förra sommaren ändrade ståndpunkt i värnpliktsfrågan. Jag skickade ett litet tennsoldatskit och ett brev. Han har fortfarande inte tackat för presenten.
Stockholm 2006-07-17
Anders Björck
Länsstyrelsen i Uppsala
751 86 Uppsala
Hej Anders!
Jag har med stor glädje noterat att den borgerliga Alliansen går till val på att avskaffa värnplikten, detta gamla trätoämne oss emellan. Med en ny regering i höst avskaffas alltså den gamla överhetsprincipen om att staten har rätt att tvinga sina medborgare till arbete, med hot om fängelse och böter. Politiker som vill styra över viljelösa pjäser som ni disponerar efter eget behag får fortsättningsvis leka med tennsoldater.
Jag skickar lite tenn och en gjutform som du kan öva med.
Trevlig lek!
Mattias Svensson
Liberal, försvarsvän, värnpliktsvägrare
Under några år på 1990-talet upplevde jag värnpliktens dårskap från insidan. Jag mönstrade eftersom jag är anhängare av ett starkt försvar. Människor ska vara sina egna herrar och inte behöva böja sig inför någon annan människas diktat. Samma anledning får mig att vara motståndare till värnplikt.
När jag fått min bild av försvaret under två dagars mönstring var jag övertygad om att det här inte var något för mig. Jag bad förgäves att slippa, dock utan att simulera dumhet, sjukdom eller ömka mig för att klara mig undan. Ändå skulle jag prompt kallas in, alltmedan min bror som var både motiverad och hade bättre fysik placerades i reserven. En stat som kan tvinga folk till lydnad behöver inte vara noga med rekryteringen.
I lite drygt två år jagades jag så av stat och polismakt innan jag dömdes till villkorlig dom och 60 dagsböter a 30 kr (som tur var hade jag jobbat svart). Även om det var lite tungt att ha polisen efter sig, så blev det en tid därefter snarare en lustig anekdot, mitt brev till värnpliktsverket publicerades exempelvis i antologin ”Nyliberalismens idéer”. Detta skulle dock komma att förändras.
I mitt fall var straffet för värnpliktsvägran nära att bli en fullständig tragedi. För några år sedan stod nämligen jag och min fru i stånd att adoptera ett barn. Redan vid första mötet med socialsekreteraren tog jag halvt på skämt upp frågan om mitt ”kriminella förflutna” skulle kunna sätta käppar i hjulet. När hon fick reda på att förseelsen var värnpliktsvägran fick jag det lika skämtsamma svaret att det förmodligen snarare var en merit. För så borde det väl ändå vara?
Men så är det inte. I byråkraternas gråa värld verkar det som ett brott är ett brott är ett brott, och att min förseelse stod i register i tio år räcker för att under denna tid utesluta mig från de flesta adoptionsländer (och när tiden gått ut riskerade min några år äldre fru att uteslutas av åldersskäl). Av försiktighetsskäl räknar dessa länder med att mogna demokratier inte straffar och registrerar brottslingar för annat än allvarliga förseelser.
Och gissa vad? Till skillnad från brott kan en registrering inte överklagas eller prövas, trots att den i praktiken gav upphov till ett både grymt och ovanligt straff. Det verkade som om statsapparaten trots allt skulle få sista skrattet, levererat av en hjärtlös kvinna vid polisens register som faktiskt skrattade åt mig i telefon när jag förtvivlat frågade vad som fanns att göra.
Som tur var lyckades vi till slut hitta ett land som var beredda att pröva vår ansökan och jag är därför sedan 2004 stolt pappa till en dotter från Ukraina. Men detta hade aldrig hänt om inte jag och min fru, och ett imponerande antal välvilliga politiker och tjänstemän, ansträngt oss till det yttersta för att hitta hål i den så gott som vattentäta regelmassan.
I min historia finns förhoppningsvis en insikt som inte bara gäller frågan om staten ska straffa värnpliktsvägrare. Den borde stämma till eftertanke för lagstiftare varje gång de frestas att använda sitt potenta lagstiftningsvapen inte bara mot tjuvar, mördare och våldtäktsmän; utan för att driva igenom egna moraluppfattningar, kommendera folk att arbeta för deras syften eller reglera i största allmänhet. Makten att kriminalisera är ingen leksak för symboliska markeringar.
Egentligen är det absurt att det dröjt så länge, men desto mer välkommet om det blir verklighet. Slaveriet är slutligen på väg att avskaffas i Sverige, det ska åtminstone utredas på initiativ av den borgerliga alliansen.
Slaveri? Ja, vad ska man annars kalla det faktum att den man som staten pekar ut som tillräckligt intelligent och i tillräckligt god fysisk och psykisk form döms att offra runt ett år av sitt liv, sina drömmar och levnadsplaner för att dresseras i statsmaktens tjänst i försvaret – och att de som till äventyrs vägrat skjuta sina drömmar, livsprojekt och önskemål åt sidan för statens skull fram tills nu hotats av böter och fängelse? Värnplikt är bara ett annat namn för en företeelse och princip som borde varit historia för länge sedan.
Lagstiftning och praxis på värnpliktsområdet har förvisso förbättrats på senare år genom att den egna motivationen fått en starkare roll. Men fortfarande finns hoten om straff och fängelse för den som vägrar mönstra eller fullgöra en kommenderad tjänstgöring.
För en del blir priset högre än så. Militärutbildningen är av naturliga skäl en av våra mest riskabla miljöer. Varje år skadas några för livet och andra dör bland dem som tvingats dit. Även den svenska staten har alltså sina medborgares blod på fingrarna och samvetet.
Tvångarbete är inte heller ekonomiskt rationellt, även om det kan framstå så av kostnadsskäl (åtminstone för den som sätter värdet av enskilda människors egen tid, utveckling och ansträngningar till noll och intet). Ett system som inte sätter värde på människor, kommer aldrig att lyckas använda dem effektivt. Så fort det handlar om specialiserade och avancerade uppgifter är dessutom individens motivation avgörande för framgång, och den motivationen kan aldrig tvingas eller kommenderas fram.
Förra sommaren kom ett förslag från de borgerliga partierna om att avskaffa det resterande tvång på vilket värnpliktssystemet vilar. De som vägrar mönstring eller plikttjänstgöring ska inte längre hotas av straffpåföljd. Förslaget var förvisso defensivt och inlindat i en retorik om att värnplikten skulle ha blivit ”otidsenlig” (som om det någonsin skulle vara rätt för en demokratisk stat att kräva tvångsarbete av sina medborgare), men den principiella betydelsen av att staten inte längre begagnar sig av tvångsarbete kan knappast underskattas.
Inte minst som politiker till vänster och till höger drömmer om att använda pliktens princip för att i framtiden rekrytera tvångsarbetande ungdomar till exempelvis den offentliga vården och omsorgen. En skrämmande tanke, inte bara för de långt fler unga som i framtiden riskerar att få tvångsarbeta åt staten. Hur många skulle vilja lämna sitt barn eller sin äldre mor i händerna på någon som tvingats ta hand om dem mot sin vilja?
Generaldirektören för Statens Folkhälsoinstitut, Gunnar Ågren, har på sin blogg kommenterat min och Fredrick Federleys debattartikel om att lägga ner detta institut.
Inlägget är en stark förmyndargrogg med kända ingredienser. Börja med att blanda ihop stat och samhälle, så att den statliga tvångsapparaten går från att vara en del av samhället till att bli hela samhället, ditt enda skyddsräcke mellan vägen och avgrunden. Det sistnämnda använder Ågren som liknelse för varför det är bra med ett statligt förmyndarinstitut. Jag ser det mer som något varje vägägare med intresse av att ha folk som använder vägen skulle sätta upp om det var motiverat.
Lägg till detta rent hallucinogena resonemang om att förmynderi egentligen är frihet. Exempelvis: ”Ett förbud mot att spruta champagne ur 15-litersflaskor på andra restauranggäster ökar snarare den senare gruppen möjlighet till krogbesök.” För det första så gällde förbudet över huvud taget att spruta champagne, oavsett om det fanns ofrivilliga i närheten eller inte. För det andra tror jag nog att krögaren är fullt kapabel att bestämma gränserna för acceptabelt beteende, och folk fullt kapabla att bestämma om de vill frekventera ett sådant ställe, utan att Ågren och Folkhälsoinstitutet lägger sig i.
När Ågren slutligen går på den principiella kärnfrågan låtsas han blanda individuellt ansvar och statligt sådant i någorlunda lika delar, men det är en riktig fulgrogg. Ågren skriver: ”Individen har givetvis ett ansvar för sina levnadsvanor men samhället bör underlätta bra val genom att sprida kunskap och öka möjligheterna till ett hälsosamt liv exempelvis genom skattepolitik, lagstiftning och samhällsplanering som tar hänsyn till hälsokonsekvenser.”
Maktfördelningen ser alltså ut som så att det är upp till staten och Ågren att åt dig välja det rätta sättet att leva, vilket staten generöst nog är beredd att ”underlätta”. Om du inte lever upp till ditt ”ansvar” att göra de ”goda” val som staten pekat ut åt dig, kommer däremot hårdare åtgärder vidtas. Höjd skatt, fler restriktioner, nya kampanjer. Förmyndarna får aldrig nog förrän du gör som de vill, vilket mål som ”det rökfria samhället” skvallrar om. Det gör i sin tur att ditt ”ansvar” reduceras till att leva som staten tycker att du ska göra.
Gunnar Ågren har med andra ord serverat utmärkta skäl att lägga ner Statens Folkhälsoinstitut.