Ayn Rand – en ständig referens

Under den rubriken skrev jag om Ayn Rands Och världen skälvde när Timbro och Captus Tidning förra året ordnade en essätävling kring boken. Där radade jag upp ett par företeelser som fick mig att tänka på Och världen skälvde och den filosofiska referensram som presenteras där. När jag på sistone bläddrat i tidningar och böcker har jag hittat ett par till.

Ta det här med pengar. För några dagar sedan intervjuades arvtagerskan Sigrid Rausing i Dagens Nyheter och vräker där ut sitt har mot folk som ägnar sig åt att få välstånd att växa: ”Att inte göra något, utan bara få kapitalet att föröka sig, det är som en mentalsjukdom, en besatthet”. ”Inte göra något”? Hennes far var tvungen att ta fram och lansera en helt ny och bättre förpackningsprocess för att kunna lämna en förmögenhet i hennes otacksamma händer. Var det sinnessjukt kanske?

Sigrid Rausing ägnar sig nämligen åt att ge bort sina ärvda pengar, filantropi. Det står henne fritt, men det finns ingen anledning att betrakta henne som ädlare för att hon som socialantropolog tillbringat ett år med att progga runt bland fattiga på en estnisk före detta kolchos. Det är så uppenbart att hon inte klarat av att leva upp till den förmögenhet och det familjeföretag hon ärvde och som hon är ”lättad” över att inte ha ansvar för. Förståeligt, men det gör henne knappast ädlare än dem som bättre förvaltar sina ärvda förmögenheter och får dem att öka. Och det ger henne definitivt ingen rätt att betrakta de senare som sinnessjuka och latmaskar (varför skulle hon vara ”lättad” om det var att göra ”ingenting”?). Det är hon själv som valt den enkla vägen, välstånd är mycket enklare att göra av med än att skapa.

Och så kommer den gamla ondskefulla floskeln ”om man är förmögen så ska en del av kapitalet gå tillbaka till samhället”. Som blygsamhet från någon rik kapitalist som inte vill gnida sin framgång i ansiktet på de medmänniskor han eller hon av generositet och välvilja vill hjälpa kan man möjligen tolerera detta uttryck, men inte när det används som en förkastelsedom över alla som tjänar pengar (på att förse andra med bättre och billigare produkter och tjänster än de annars kunnat välja).

Talet om att betala tillbaka antyder skuld, men det är ju knappast för att Ruben Rausing gjort något ont som förmögenheten skapats, och inte heller av skuldkänsla utan av välvilja som exempelvis Bill Gates eller Warren Buffet väljer att dela med sig.

Snacka om att Fransisco D’Anconias penningtal är aktuellt än idag.

Eller ta Rands avklädning av kultureliten i sina pricksäkra observationer av deras syn på människan och det viktiga i livet. För någon vecka sedan kom pjäsen ”M som i människa”. Vem var den utvalda representanten för arten människa? Mördaren och kvinnoantastaren Mijailo Mijailovic, vars vidrigheter naturligtvis skylls på ”samhället”. Nej, en kallblodig mördare representerar inte människan eller mänskligheten (och nej, fanskapet var inget offer).

Lars Noréns senaste pjäs Fördold framställer det som att ett vanligt medelklasskvarter är fullt av pedofiler, vardagsbrottslingar och kräk levandes tomma, glädjelösa liv. Vilken härlig tillit till sina medmänniskor han måste ha, Lasse.

Inte undra på att denna kulturelit avskyr Ayn Rand som pesten. Rand, som lyfter fram och dramatiserar mänsklighetens bästa sidor och det extatiska äventyr som är livet, skylls för att vara kall och antihumanistisk av samma människor som i Lars Norén finner ”tröstande bekräftelse” och en ”påminnelse om människan bakom bruset”. Det säger mer om dem än om Rand.

Mest saknar jag nog Rand i mer akademiska sammanhang. Hur ofta har man inte sett folk trassla in sig fullständigt när de misslyckas med att begreppsliggöra de distinktioner som Rand så tydligt åskådliggör. Jag läser ekonomi och psykologiprofessorn Barry Schwartz bok ”The paradox of choice” och lider överseende med denne överskattade intellektuelle ungefär som med min ettochetthalvtårings ihärdiga försök att klättra upp sin barnstol, när Schwartz försöker bena ut att undersökningar visar att den som är lycklig bryr sig mindre om att mäta sig med andra utan ser till sina egna prestationer, medan den som ständigt och oroligt mäter sig med andra kan tjäna mer, ha ett objektivt mer ansett yrke och bättre ställning men ändå vara olyckligare.

För den som kunnat jämföra Hank Rearden med Orren Boyle (eller Howard Roark med Peter Keating) framstår detta vare sig som konstigt eller svårbegripligt. Att leva för sin egen skull, enligt egna objektiva kriterier snarare än i ängslig relativ jämförelse med andra, är både rättfärdigt och lyckobringande.