Barnen allt säkrare i trafiken

För några månader sedan publicerade Folkhälsoinstitutet ett stort upprop i Göteborgs-Posten om att ”Barns rörelsefrihet minskar allt mer”. Det inleds med konstaterandet att ”Barn får sämre och sämre förutsättningar att leva ett fysiskt aktivt liv”. Detta tillskrivs bland annat ökad trafikvolym och att och att vi fått billiga stormarknader som alternativ till dyra och sämre sorterade närbutiker. Lösningen sägs vara en aktiv planering involverande alla de särintressen som skrivit under artikeln och en uppmaning riktas till ”beslutsfattare, samhällsplanerare, administratörer och pedagoger” att prioritera frågan.

Hela artikeln bygger på premissen att barnens tillvaro blivit betydligt otryggare, trafiken har tagit över och ungarna är som följd tvingade att hålla sig stillasittande och inne. De skriver bland annat:

”Vägverkets återkommande undersökning om barns skolvägar visar att föräldrar upplever att barns aktiva transporter till en rad olika målpunkter har blivit otryggare på senare år, exempelvis till grönområden, lekplatser, lekkamrater, fritidshem och idrottsplatser.”

”Föräldrar upplever” är nyckelorden i ovanstående mening, och det är talande att trots Vägtrafikets digra statistik är det denna ”upplevelse” som återges av artikelskribenter som letar belägg för att barnens utrymme krymper.

Sanningen är att trafiken blivit enormt mycket säkrare för barn (och generellt) på senare år. Det är idag lyckligtvis extremt ovanligt att barn förolyckas i trafiken. Totalt dödades bara 16 barn under 15 år i trafiken 2006, varav 7 var bilpassagerare. Tittar man på cykeltrafik är dödsfall extremt ovanliga, förra året dog tre barn under 18 år i trafiken. (Källa: SIKA)

Dödsfallen har minskat drastiskt för både cyklande och gående, liksom för barn. 2006 omkom 26 cyklister. På 1970-talet dog över hundra cyklister varje år (94 år 1979), medan det på 2000-talet varit under femtio. För gående var dödssiffran 55 personer 2006, att jämföra med 308 döda fotgängare 1970. Samma trend gäller barn i trafiken. 1970 dog 203 barn i trafiken, 1980 var det 125 barn, 1990: 69 barn och 2000 35 barn. (Källa: Vägverket) Nu räknar Vägverket med ”ett tiotal” förolyckade barn i trafiken (Källa: DN).

Kort och gott: Folkhälsoinstitutet ljuger när det frammanar bilden av barn som hamnat i kläm i trafiken. Trafiken har blivit betydligt säkrare, vi har betydligt fler cykelbanor och farthinder vid barnens trafikvägar. Dödstalen har fallit dramatiskt och fortsätter neråt. Rent fysiskt har barn fått betydligt bättre förutsättningar att gå och cykla.

Problemet är snarare de ständigt underblåsta myterna om att livet blivit farligare och farligare. Färre barn tillåts gå och cykla till skolan på egen hand jämfört med 1970- och 1980-talet, eller leka ute exempelvis efter att det blivit mörkt. Pedofilskräck, manisk riskmedvetenhet och forskning som exempelvis sägs underbygga att barn under tolv år inte ska cykla i trafiken har gjort föräldrar allt försiktigare. Detsamma gäller ofta skolorna. Att Folkhälsoinstitutet väljer att upphöja denna paniska men ack så missledda föräldrareaktion till sanning och stöd för att få genomföra ytterligare handlingsplaner, på tvärs mot alla hårda fakta är talande. Som i så många andra frågor är Folkhälsoinstitutet en del av problemet, inte av lösningen.