Bloggåret 2008 juli-december

(januari-juni här)

Juli
Knackade desperat på mitt bokmanus som dessvärre legat i träda sedan dess. Hittade en del alarmerande siffror om det svenska kriget mot knarket, en gökunge i rättsväsendet (tack vare en vaken och kritisk läsare kunde ett stort fel korrigeras, ytterligare en anledning till att jag gillar bloggvärlden).

Runt omkring var det sommar. Jag noterade sommartecknet att det klagas på framkomligheten vid uteserveringarna och lyssnade på Fredrik Lindströms sommarprogram om att vi är känslornas slavar, vilket jag avslöjade som en kalkylerad strategi för framgångsrika människor att framstå som enkla.

Almedalen kom och gick, jag var inte där och det kändes lika bra. Fast när Strömer och Törn ringde och ville ha en låt på aktuellt tema knåpade jag ihop följande lilla text om FRA, han valde dock en Afzeliusklassiker.

Dan Josefsson och PM Nilsson pöste över av välfärdsnationalism, vilket jag invände är en unken och förvirrad tanke. På samma tema passade jag på att utveckla mig om högerpopulismens järnhårda lag och att även liberaler måste passa sig för att hamna i lag med gränsstängare.

”Jag undrar om inte den främsta anledningen till att läsa tidningen varje dag är för att undvika chockverkan av flera dagars idiotier på en gång.”

Augusti

Socialstyrelsens Kjell Asplund skriver på DN Debatt under rubriken ”Larmen om fetmabomb är kraftigt överdrivna”. Det hävdade jag tre år tidigare i min bok Peta inte i maten! som stack hål på alamism och förmynderi. En skön bekräftelse som jag passade på att gnida in.

Folkhälsoinstitutet fick en ny generaldirektör, Sarah Wamala. Många var lyriska över att regeringen hittat en svart kvinna. Jag kollade vad hon skrivit och hittade en teknokratisk fanatiker.

Sommarens, kanske årets, bästa bok var nog Lena Lennerheds Historier om ett brott. Hittade även en kul parallell till dagens prostitutionsdebatt i David Hajdus The ten cent plague, om serietidningseländet på 1950-talet. Årets kufigaste bok gissade jag om Fallet Nogger Black där Oscar Pripp och Magnus Öhlander gav sig på ett hårdvinklat försök att rättfärdiga Centrum mot rasism och deras varning för rasistisk lakritsglass. Senare granskning uppdagade dessutom slarvig och tendentiös citathantering och selektiva fakta. Ett bottennapp från tankesmedjan Agora.

Annars diskuterade vi Skuggutredningen som gav sig in i kulturdebatten. De fick en käftsmäll med inlägget Statskulturens andliga lakejer, fast jag har inte helt givit upp hoppet om Stina Oscarsson. Johan Stael von Holstein och en nymoderat kramade diktaturer och undrade om det där med yttrandefrihet är så viktigt, jag använde min till att ge svar på tal. I övrigt kritiserade jag vänstertankesmedjan Dagens konflikt för deras usla klassanalys, konstaterade att sossarna snor klimatförbud från brittiska konservativa och skrev om hur man vinner en debatt på nätet fast man har fel.

”Det kan inte illustreras tydligare att ’kulturmänniskorna’ bakom de här uppropen är andliga lakejer. De kan fördra med publikens applåder, men vad de verkligen eftersträvar är att bli klappade på huvudet av statsmakten.“

September

Månadens moralist var klimatpanelens haveristiska ordförande Rajendra Pachauri som beordrade oss att skippa kött en dag i veckan, till att börja med. Denna billiga moralism motsvarar koldioxidutsläpp för 17 kronor – om året.

Den 16 september demonstrerade vi mot FRA i kylan. Väl hemma bakom tangentborden utbröt debatt om borgerligheten där jag menade att regeringen måste bedömas utifrån rimliga, civiliserade förväntningar, Mesighet kommer aldrig att ge bättre borgerlighet. Det ledde till en liten skärmytsling med Johnny Munkhammar. På samma tema utvecklade jag varför medianväljarteoremet inte garanterar att det är i mitten valen avgörs.

Till vänster fäktades jag mot Thomas Anderberg som på DN Kultur skrev hyllande om primitivisten John Zerzan vilket jag kritiserade i två inlägg, och mot läsvärda bloggen Ekonomikommentarer om varför nedsippringsteorin är fel.

Det blev också en rapport från bokmässan som sedermera kom att uppmärksammas av en självupptagen fjant till professor, men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Månadens sista dag kom en intellektuell spya mot nyliberalismenen väg förbi och hoppades väl att någon på Timbro skulle städa upp. Lite ironiskt är det eftersom jag inledde månaden med att peka på hur antiliberalismen förenar socialister och konservativa. Man tycks alltid få rätt när man inte vill det. signerad Roland Poirier Martinsson. Jag bjöd på

”det allra viktigaste är förstås beskedet till Fredrik Reinfeldt och regeringen. FRA och det fortsatta byggandet på övervakningsstaten kommer att fortsätta jaga er tills ni gör helt om och river upp lagarna. Frågan kommer inte att lägga sig, debatten kommer inte att tystna, ni kommer inte att kunna Schlingra er. Tvärtom! Nu är vi tillbaka bakom våra tangentbord och redo att ta sikte på en moderat statsminister så länge han stampar på frihetliga ideal och leder oss mot Bodströmsamhället. Ratatatatatatata!“

Oktober

Månaden inleddes på det nya jobb jag fått bara dagar innan, som redaktör för Magasinet Neo. Det innebar viss minskad aktivitet på denna blogg.

Debatten med konservativa antiliberaler fortsatte. Främst genom Johan Norberg, som i slutändan till och med erbjöd sig spökskriva motståndarnas argument. Roland Poirier Martinsson fick eldunderstöd av PJ Anders Linder, som presenterade argument av typen att om staten inte griper in så kommer folk att tycka mindre om kapitalismen. Jag fann fem fel i det resonemanget
och förtydligade vilka som var realisterna i denna absurda debatt där bevisbördan lämpades helt på den liberala sidan.

Regeringen lanserade stabilitetsplanen, no bank left behind, till medialt jubel, även om jag på Neobloggen konstaterade att enigheten inte är riktigt så stor. På DN Kultur hade jag ett replikskifte med Gunnar Fredriksson om Thomas Paine .

Debuten på Neobloggen handlade om att moralisera med en siffra, apropå den nu raskt spridda myten om nästan 400 000 barn med försupna föräldrar. Här på bloggen kritiserades ännu ett falskt larm om alkoholens skadlighet, mindre hjärna. I riksdagens motionsflod konstaterades en del liberala motioner, och kampen mellan förbud och frihet var förvånansvärt jämn 20-20.

”Stabilitetsplanen är precis vad den låter som, en plan betydligt närmare Meidner än marknad, fast med sin korporativa karaktär av bibehållet privat ägande under kollektivt styre snarare med drag av Mussolini. På SvD talade man i lyrisk metaforik om ’en kopp stärkande te’ och om stabilitetens lugn och frid, komplett med katt i knät. Hur naiv får man bli? Tror SvD att stabilitet skapas av politiska dekret? Det är lika smaklöst som den solidaritet som åberopas, som i praktiken innebär medkänsla med huvudlös spekulation. Förslag om att avskaffa konkurrens och dynamik borde snarare föranleda ett téparty av amerikansk modell. Hiva eländet över bord.“

November

V for Vendetta är helt klart temat för denna dystra månad. Gunnar Ågren slutade som chef för folkhälsoinstiututet och avslutade sitt avskedstal med frågan ”Varför älskar inte nyliberaler folkhälsa?”. Jag svarade i ett inlägg , ägnade ett åt folkhälsopolitikens futtiga triumf och slutligen en kommentar åt Ågrens planer på världsherravälde, som jag även skojade om på Neobloggen.

Mest diskuterad denna månad var den effektsökande statsvetaren Bo Rothstein, som på ett högst ohederligt sätt i GP dömde ut hela bloggosfären på basis av tre mindre fördelaktiga kommentarer om honom själv. Den är ”som att öppna locket till en kloakbrunn” skrev professorn. Jag var en av dem som smutskastades i artikeln. En plump ordlek från min sida gjorde professorn till mitt ”huvudargument” om finanskrisen. Jag bjöd bland annat på den ironiska repliken Välkommen till kloakbrunnen, en replik i GP om den ohederliga metoden och att det knappast var första gången Rothstein slarvar med argument och landar i galna slutsatser, och en kommentar om professorns slutreplik där hans fradgatuggande retorik mot bloggosfären arbetat upp sig till ett crescendo med koncentrationslägerparalleller. Där valde jag att avsluta, och jag tvivlar på att någon som följde debatten någonsin kan ta Bo Rothstein på allvar.

Än mer löjligt vänlig och pedagogisk fick jag bli när Expressens Karin Olsson fått ett känsloutbrott över att jag pläderat för frihet i Halal-TV om alkohol. I Olssons inskränkta värld kan tydligen bara det som är problemfritt släppas fritt, och alltså är den som vill släppa problematiska saker som alkohol och droger fria omogna och verklighetsfrämmande. Lite lustigt med tanke på att detta varit ledarsidans linje i många år, nåja omogenheten finns i alla fall kvar.

Omtalade nätverket Liberati med vänner som Fredrik Westerlund, Björn Elzén och Louise Persson gjorde entré med en Expressenartikel, som jag tyckte var mesig och innehållslös. Istället för att dessa kloka personer skulle göra folkpartiet liberalare lät liberalerna nu som folkpartister. Hoppas på bättring framöver.

Vad mera? Jag gick på fotboll där min femåriga dotter bestals på sin juice, av ”säkerhetsskäl”, lanserade nya Ayn Rand-boken Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla i Lund och vägrades ta med talarvinet på flyget, av ”säkerhetsskäl” (hellre än att låta flaskan förfaras uppvaktade jag en kvinna som precis klivit av med en prima flaska vin medan planet fick vänta, dumma lagar ska trotsas med anarkistiskt glädjespridande). Och folket blev, förmodligen även det för säkerhets skull, aldrig tillfrågat om EU:s Lissabonfördrag, som utan mandat bankades igenom i riksdagen. Nä, november var som alltid en skitmånad.

På Neobloggen var formen bättre. Där ironiserades över att svensk vänster börjat gulla med den ”medkännande konservatism” som jänkarna tröttnat på och kastat ut, jag skrev även om Michael Marmot som besökte centerpartiet, med en bra dialog med Denny Vågerö i kommentarsfältet, och särskilt nöjd är jag med 80-talsparallellerna i min replik till Erik Wijks dröm om en datastyrd planekonomi.

”Kommer ni ihåg en annan 80-talsfilm, Rocky IV? Med den högteknologiska Sovjetiska skapelsen Ivan Drago? Inte ens när Sovjetsamhället vi idag vet var fallfärdigt ansågs vara vetenskapligt och teknologiskt överlägset västvärlden, på grund av sin planerade tillvaro och förmåga att koncentrera resurser, så var vi särskilt lockade av planekonomi. Friheten var viktigare. Det borde den fortfarande vara.“

December

Sjukdomar och intensivare redaktionsarbete har gjort att bloggen legat på sparlåga. Det blev en post om regeringens 70-talsmässiga krispolitik och en genomgång av varför nolltillväxt är en dålig och orealistisk idé och så fick jag till slut upp tio anledningar att läsa Ayn Rands Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla. Jo, och så blev min och Fredrik Westerlunds FRA-film  nominerad till gaygalan.

På Neobloggen blev det mycket om kriser, bland annat hur staten tenderar att svälla, att pragmatism och öppenhet för åtgärder är en dålig strategi och en polemik mot en riktig tomteteori om tro på regeringens tro. Jag tog mig även tid att berömma Rasmus Fleischer som en av vår tids stora intellektuella och skålade in 75-årsjubiléet av att det amerikanska alkoholförbudet avskaffades.

Det kan vara lämpligt att stanna där. Även nya året bör hälsas med smällande champagnekorkar – och avskaffade förbud. Skål på er.

”framför allt är det värt att uppmärksamma alkoholförbudet för att det sedan länge förpassats till historiens skräpkammare och skräckkabinett. Detta förbud må ha kopierats på andra områden, det må ha sminkats upp av folkhälsopropagandister, men ingen föreslår seriöst idag att alkoholförbudet ska återinföras. Cynikerna har alltså fel, människor kan lära av historien. En skål för friheten, för friheten att skåla, är således motiverad idag.”