Borgerligheten som AIK-profiler

För ungefär ett år sedan slogs jag av tanken att den borgerliga laguppställningen kunde liknas vid AIK-profiler från senare år.

Fredrik Reinfeldt – Svante Samuelsson. Det där nyförvärvet som skulle vara en trygg, fast ledare som dominerade mittfältet. Vi vet vad som hände. Han var så långsam, rädd och slö att han knappt lämnade mittcirkeln, och där blir inga mål gjorda.

Göran Hägglund – Luke Casserley. Verkar vara en rasande trevlig prick, som man gärna tar en pilsner och diskuterar livet med. Det är bara ett problem. På plan är han inte tillräckligt bra.

Lars Leijonborg – Daniel Andersson. Jo, vi hör dig snacka. Men du släpper alldeles för många billiga saker förbi dig. Är det inte spionerande tjänstemän, så är det Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag eller Jan Björklund.

Maud Olofsson – Martin Åslund. Så mycket talang, så mycket vilja och hjärtat är på rätt ställe. Förhoppningarna är så stora. Kanske just därför det aldrig blommar ut.

Otippat nog var det ju också Maud som stod för den nya regeringens första självmål: Hon ville ha kvotering till regeringen och genusperspektiv på all politik. Hon hade kunnat säga så mycket bra istället. Ungefär som när Åslund får öppet mål mot Trelleborg 2001, och väljer att dra till med yttersidan. Över.