Artiklar och krönikor

Krönika i Fokus nr 48 2015

Politiker stiftar lagar, de styr inte världen.

Att påminna om detta känns särskilt viktigt i dessa orostider, som gärna föder en längtan efter ett starkt politiskt ledarskap. Men det handlar också om att förekomma den besvikelse, alternativt de falska förhoppningar, som lär bli resultatet efter klimattoppmötet i Paris.

Få företeelser omges nämligen av så romantiska föreställningar som politiska toppmöten. Tankegången finns hos aktivister, naturvetare och tjänstemän med självbild från tv-serien Vita huset: Om bara modet står dem bi och de fattar tillräckligt långtgående beslut så kan världens politiska ledare lösa klimatproblemet.

En så naiv föreställning är dömd att sluta i besvikelse.

Toppmötesromantiken inför klimatmöten har förvisso en imponerande förlaga. Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret förenar i dag 196 länder och har minskat utsläppen av ozonuttunnande gaser från 1,5 miljoner ton per år då det trädde i kraft 1989, till 89 000 ton per år 2005. Och det ger resultat. Uttunningen har stannat av och omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig.

Världen har alltså redan gått samman om att lösa ett allvarligt miljöproblem. »Politikerna stakade ut ledningen, och industrin levererade som en konsekvens av detta«, som det brukar sammanfattas. Nu krävs samma sak för klimatet.

Inte ens toppmötesromantikernas bästa fall håller dock för en närmare granskning. Det var inte modiga politiker som vände eller styrde utvecklingen.

Redan när den första vetenskapliga artikeln om dess skadliga inverkan på ozonlagret publicerades 1974, minskade användning och produktion av freoner tvärt. Från att tidigare ha ökat med 13 procent per år sedan 1960. Varför? Richard Elliot Benedick gav svaret lagom till Montrealprotokollets 20-årsjubileum 2007: »Miljontals oberoende beslut av oroade amerikanska konsumenter minskade den amerikanska marknaden för sprejburkar med två tredjedelar till 1977, trots avsaknaden av regleringar.«

Samma sak hände i Skandinavien. I pedagogiska barnprogram från slutet av 1970-talet kunde man se Trazan läxa upp Banarne för att använda »spraj« mot flugor eftersom det  förstör ozonlagret. Svenska barn var sannolikt tidigare att agera än europeiska politiker, som långt in på 1980-talet var motståndare till åtgärder mot freon.

Så småningom beslutade politiker i USA, Kanada och de nordiska länderna att fasa ut freonerna. Detta efter tryck från den allmänna opinionen, och gradvis från industrin som ställt om produktionen. Först 13 år efter det första larmet och konsumenternas bojkott, kom Montrealprotokollet till stånd. Det krävde förvisso både mod och beslutsamhet. Storbritanniens Margaret Thatcher – inte bara den första kvinnliga premiärministern, utan även den första naturvetaren – vände till exempel sin regerings inställning 180 grader från motståndare till pådrivare.

Montrealprotokollet var dock från början varken djärvt eller långtgående. Statsvetaren David Victor har påpekat att de fördragsslutande politikerna tänkte sig en halvering av utsläppen. Först sedan företagen hittat kostnadseffektiva sätt att reducera utsläppen blev målen mer långtgående. Före politiskt mod kom även tekniken, vetskapen att det var möjligt.

Inte ens i sina bästa stunder är det alltså politiken som ensam styr utvecklingen. Särskilt inte på toppmötesnivå, där de flesta besluten inte ens är lagar utan mer av rekommendationer och målsättningar. I Paris kommer någon diktator stå och hålla långa brandtal mot kapitalismen, oljenationerna störa med ideliga ordningsfrågor och de stackars önationer som riskerar att gå under av stigande hav bli artigt ignorerade. Alltmedan de stora aktörerna – Kina, USA, Indien och EU – tycker att de andra ska göra mer.

Så ser politik ut. Också när planetens framtid står på spel är det intressekonflikter, teknikaliteter och grandios retorik. I bästa fall kommer något inte alltför missbildat ut av det.

Missförstå mig rätt nu. Jag hoppas också på ett ambitiöst klimatavtal i Paris. Men skulle det misslyckas, som i Köpenhamn 2009, så fortsätter arbetet ändå. I dag har 40 länder och 23 städer, delstater och regioner i världen beslutat att sätta ett pris på koldioxidutsläpp. Forskare och företag arbetar varje dag med att hitta mer klimatsmarta lösningar. Miljontals engagerade människor kommer knappast att tystna när temperaturerna fortsätter stiga, isar smälta och allt fler extrema väderfenomen blir uppenbara.

Häri ligger hoppet om framtiden.

För övrigt blev Världsbanken överrumplade av responsen när de i slutet av oktober lanserade en hemsida för ett globalt pris på koldioxidutsläpp. Hundra miljoner träffar på hemsidan och i sociala medier.

Aftonbladet Debatt 25/11 2015.

Det är mycket som är anmärkningsvärt i regeringen Löfvens dramatiska flyktingutspel. Mest av allt detta: ”Avsikten med förslagen är att kraftigt minska antalet människor som söker sig till Sverige.”

Alla inser att det innebär stora påfrestningar att välkomna ett ständigt ökande antal flyende människor på ett anständigt sätt. Larmen har duggat tätt om brist på boende, brist på lärare, brist på vårdpersonal, om prioriteringar som i viss mån äventyrar ordinarie verksamhet.

Så långt har Sverige under hösten sträckt sig för att kunna erbjuda fristad åt många i en orolig värld. Det kan vi vara stolta över. Att det till slut kräver akuta åtgärder är inte konstigt. Många av regeringens förslag är rimliga i ljuset av den ansträngda situationen, eller av rent humanitära skäl. Att någon ungdom kring 18 hamnar bland vuxna är sannolikt inte värre än att betydligt äldre tar upp plats bland ensamkommande barn. Ökat försörjningsansvar är också en rimlig åtgärd.

Men det nya med regeringen Löfvens utspel är att se människorna som kommer som problemet. Åtgärderna riktas mot människorna som sökt sig hit för en fristad undan krig och förtryck. Inte mot att minska de offentliga kostnaderna och statens ansvar. Inte mot reformer på arbetsmarknads- och bostadsmarknaden så att nya hem kan byggas, fler kan få jobb och fler komma hit.

Mycket beror på omvärlden, men helt oskyldig är inte regeringen till att Sverige på drygt ett år gått från ordning och reda i statsfinanserna och öppenhet mot omvärlden till motsatsen. Om reformer och besparingar påbörjats tidigare hade Sverige i dag kunnat hjälpa bättre.

En del kallar det som händer nu för verklighetsinsikt. Tal om ”en andningspaus” vittnar dock inte om insikt i hur en politik inriktad på att människor ska hållas borta eller i evig limbo på tillfälliga tillstånd förändrar verkligheten.

Vi kan få stifta ny bekantskap med de problem som 2005 ledde fram till den nuvarande mer rättssäkra och generösa asylpolitiken. Polisrazzior mot kloster, flyktingar som körs i låst buss genom Europa tillbaka till områden där det pågår etnisk rensning, avvisningar av familjer som hunnit rota sig.

Gränspolisen i Skåne fördubblar nu sin styrka. Fler avvisningar och papperskontroller prioriteras på bekostnad av att utreda stölder, misshandel och inbrott. Så skiftar regeringen en del av bördan från välfärden till polisen, för att avvisa folk vi tidigare försökte hjälpa.

De modiga öppet homosexuella personer som knuffas från byggnader av IS-terrorister och avrättas av regimer i Afrika och Mellanöstern hör till gruppen vars asylskäl nu riskerar att inte rymmas i den snävare definitionen.

Det mesta av denna verklighet kan vi förvisso slippa se här i Sverige. En politik för att inte ta emot människor vilar tungt på Europas gränsländer. På Ungern som möter flyktingar med murbygge och polisbrutalitet, och på att kontraktera ut uppdraget att hålla människor borta till grannländer som Turkiet. Gränsövervakning och läger kommer också att kosta pengar, men mycket kan nog betalas med vår tystnad och acceptans av de här ländernas människorättskränkningar och alltmer auktoritära styren.

Ekvationen är obönhörlig: Att minska antalet asylsökande kräver att EU blir hårdare mot de människor i vår omvärld som i Europa ser ett hopp om demokrati, mänskliga rättigheter och en värdig framtid – och vänligare mot de makthavare som förtrycker dem. Det är ett allvarligt hot mot de värden som utgör grunden för ett öppet och fritt Europa. En del välkomnar det, andra gråter, men det är bara en målmedveten reformagenda som kan minska behovet av illa genomtänkta restriktioner.

Recension Tidningen Syre 13/11 2015

Ekman har träffat både ledande makthavare och sopletare, vilka hon intervjuat med samma allvar. Hon behärskar andra språk än engelska och levandegör litteratur och intellektuell diskurs från andra länder. Hon besöker bankvärldens seminarier för att därpå redogöra för livet i aktivistkretsar, under demonstrationer och i militär fångenskap.

Dessutom är hon sant konträr i ämnesval och funderingar. Som greppet att porträttera den albanske författaren Ismail Kadaré. Han som fram till dess fall hyllade kommunistregimen under Enver Hoxha. Nej, det handlar inte om att ursäkta de kommunistiska diktaturerna. Allt skapande gör kommunismen nervös, skriver Ekman insiktsfullt om denna ideologi: ”Man förbjuder, förföljer och misstänkliggör till och med där den är i opposition och inte har makten.” Ett regimtroget författarskap kan ändå vara inspirerande och vackert (och det gjorde förstås ändå makthavarna nervösa).

I boken finns gott om kritik mot mycket av det som förknippas med vänstern av i dag. Ekman har ruttnat på pseudodiskussionerna. Hon vill veta om det som sägs om förorternas problem är sant och vad vi kan göra åt dem, inte fastna i om mediernas bild av förorten vilar på fördomar. En avhandling späckad av citationstecken och jargong lustmördas: ”Alla teser tar ut varann i en orgie av ord som komplext, mångfasetterat och mångtydigt.”

När anarkofeminister ordnar ”trygga rum” och låter kasta ut folk för minsta antydan till sexism, homofobi, funkofobi eller för att de är klädda i ”kulturellt approprierade symboler” ser Ekman anarkismens inneboende paradox: Den tenderar att skapa värre hierarkier än kapitalismen och värre censur än kommunismen.

Istället vill hon diskutera ekonomiska system. På riktigt och utan att vara rädd. Ekonomi är enkelt, förklarar hon, och exemplifierar med att Sveriges BNP fördubblats sedan 1980. Vi skulle alltså ha kunnat få dubbelt så bra förskolor, triumferar Ekman – men har valt skattesänkningar i-
stället. Faktum är dock att det går mer än dubbelt så många barn i en mer pedagogiskt avancerad förskola 2012 jämfört med 1980.

Men visst, Ekman ger perspektiv på att politik är mer än vad felräkningspengarna i den givna statsbudgeten ska användas till. Även en liberal bör instämma i kritiken mot att myndigheter förväntas stödja svenska exportföretag. Liksom i att bankerna ska stå för sin egen ekonomiska trygghet istället för att skattebetalarna gör det.

Utan sådana stöd till de allra rikaste kan staten minskas, samtidigt som jämlikheten ökar. Det vore en sant progressiv politik. Ekman vill förvisso inte se sådana möjligheter. Hennes tes är att kapitalet styr och att liberaler är dess nyttiga idioter. Men den liberala visionen att separera stat och kapital är möjlig. Politiken har exempelvis, som Ekman nämner på annat ställe i boken, redan valt att fasa ut subventioner till byggindustrin. Ändå framhärdar hon i att nyliberalismen skulle vara omöjlig.

Viljan att förklara och förenkla, approprierad från Strindberg, leder till många skarpa funderingar och raka frågor, men stundtals också helt fel. Och i de lägena saknar Kajsa Ekis Ekman spärrar. Den autonoma kamp hon vuxit upp med får föras med alla medel, alltså kan i slutänden allt hon ogillar – sexhandel, värdmödraskap eller reklam – förbjudas, eller bekämpas med våld och vandalisering av självutnämnda rättsskipare.

Att den grekiska staten förväntas betala tillbaka sina lån är även det en krigsförklaring som ursäktar kamp med alla medel, inklusive allianser med diktaturerna Kina och Ryssland.
Det är för denna oförsonlighet Ekman så ofta uppmärksammas och med rätta kritiseras. Mot bakgrund av hennes rika, nyanserade och humoristiskt välformulerade tankevärld är det en både personlig och politisk tragedi.

Publicerad i Allehanda 11/10
Dagens ungdomar är på många sätt en skötsam generation. Mindre än hälften av ungdomar i nionde klass (41 procent) har druckit alkohol det senaste året. Den lägsta andelen sedan undersökningen startade 1971, och en halvering sedan toppåret 2000. Genomsnittskonsumtion och berusningsdrickande minskar. Samma trend syns bland gymnasieungdomar och unga vuxna.

Är det bara jag som tycker att det här är lite kusligt?

Handen på hjärtat känner jag få som för egen del hade velat ha den där alkoholfria ungdomstiden upp till 20 år som det hävdas är så viktig att minsta champagnefrukost för gymnasister måste beivras.

Tanken på att ha en generation renlevnadsmänniskor vid den politiska makten under hela min återstående livstid känns mer stressande. Särskilt i ett land där avståndet mellan den egna moralen och dess upphöjande till lag för alla är förskräckande kort.

Sedan undrar jag förstås med många andra vad det egentligen är som har hänt.

När jag själv växte upp var det särklassigt vanligaste alkoholrelaterade ungdomsproblemet att få tag på något att dricka. Dagens ungdomar kan välja och vraka. Hembränd sprit är exempelvis helt försvunnen, eftersom den kunnat ersättas med generösare Systembolagsförsäljning och EU-införsel. De flesta kan få tag i alkohol via sina vänner och behöver inte anlita langare. Ändå dricker de mindre.

Vi kämpade för sex, droger och rock’n’roll. Ungdomarna har fått allt detta serverat och valt dataspel, läsk och schlager istället.

Myndigheter och nykterhetsorganisationer jublar förstås, och vill dessutom gärna hitta en förklaring i någon preventiv samhällsåtgärd. De har ju bedrivit kampanjer både gentemot ungdomar och föräldrar. Sådana kampanjer har dock sedan decennier konstaterats verkningslösa. (De har en konstaterad effekt och det är att göra opinionen mer vänligt inställd till politiska restriktioner.)

Alkoholforskaren Jonas Raninen har en annan hypotes. Det minskade drickandet kan bero på att barndomen förlängts. Fler unga vuxna bor kvar hemma, arbetslösheten har ökat och de får barn senare. ”På något vis finns det en känsla av att det är en lång väg till att bli vuxen. Och alkohol är en stor del av att bli vuxen.” (Forum Ansvar, 26/8 2015)

Sämre möjligheter till jobb och egen bostad är en för vårt samhälle mindre smickrande förklaring, men den har sannolikt fog för sig.
En del goda nyheter finns dock. Tidigare i år konstaterade Nordea att utanför Stockholm hittar allt fler ungdomar, särskilt mellan 18 och 21 år, sin första egna bostad. Andelen som bor kvar hos sina föräldrar minskade med 13 procentenheter under 2014. Skulle dessa ungdomar till äventyrs fira sin första lägenhet med en eller annan grannstörande hemmafest har vi anledning att glädjas med dem.

Publicerad i Metro 12/11.

I går kväll passerade jag en stadsgräns utan att någon kontrollerade mig. Man får vara tacksam för det lilla i dessa dagar.

► LÄS MER: Sverige inför tillfälliga gränskontroller

Lite märkligt är det ändå givet parametrarna i den uppjagade samhällsdebatt vi fått. Många hävdar att ett land är hotat till sin existens som inte kontrollerar alla människor som passerar en gräns. De odlar en närmast metafysisk känsla av kränkthet av tanken på att någon skulle befinna sig i deras land utan att papper och tillstånd kontrollerats, trots att det inte i sig skadar eller hotar någon. En känsla vars irrationalitet demonstreras av att ingen i dag skulle komma på tanken att hävda att en stad är hotad till sin existens för att människor fritt kan passera stadsgränsen. Det är sådana känslor Stefan Löfven väljer att bekräfta och underblåsa när han motiverar tillfälliga gränskontroller med ett mantra om ordning och reda.

Människor har pendlat i Öresundsregionen i decennier utan att kontrolleras av myndigheter vid gränspassagen. Ändå har Sverige fortsatt vara Sverige och Danmark fortsatt vara Danmark. Gränsen har inte präglats av oordning genom den enkla passagen, utan av smidighet. Med regeringens tillfälliga gränskontroller lär det dock bli oordning av ett konkret och fysiskt slag. Poliser ska kontrollera id-handlingar på dem som reser över bron eller anländer via färja. Trafikstörningar och försenade transporter är att vänta.

Ja, oordningen kan bli mer påtaglig än så. Inrikesminister Anders Ygeman nämner i förbigående att polisens arbete med att kontrollera resehandlingar, id-papper och passagerarlistor ”kommer att vara en betydande belastning för polisen”. Det innebär att färre poliser kan utreda inbrott, hot och handgranater, eftersom fler kommer att få ägna sig åt pappersexercis. Regeringen gör det svårare att jobbpendla, men lättare att vara yrkeskriminell.

Men invandringen då!? Vi måste göra något åt flyktingkatastrofen! Ja, det måste vi. För någon vecka sedan påbörjades med en bred migrationsöverenskommelse ett skamligt försenat arbete med att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, underlätta bostadsbyggande och skära i ersättningssystemen för nyanlända. Åtgärder som underlättar för människor att komma in i samhället utan att anstränga statsfinanserna för mycket på kort sikt. Sedan säger det sig självt att Sverige inte kan ta emot alla flyktingar som nu kommer till Europa. Hade fler europeiska länder tagit samma ansvar som Sverige gjort skulle dagens flyktingströmmar vara hanterbara.

Riktigt så enkelt är det förstås inte. De kritiker har alldeles rätt som påpekar att dagens politik å ena sidan lockar med uppehållstillstånd i rika länder, och å andra sidan täpper till alla legala resvägar och hänvisar till flyktingsmugglare. Men hur höga murarna än byggs, hur mycket militär och polis som än avdelas och hur mycket skattemedel som förslösas på att inte hjälpa människor, så kommer många på andra sidan gränsen inte att avskräckas. Det har vi redan sett förskräckande exempel på i världen. Ändå är det steg på den vägen som vissa svenska partier nu tycks välja. I stället för att fortsätta med nödvändiga och ansvarsfulla reformer började Moderaterna i veckan vifta med ogenomtänkta förslag om att skicka iväg så gott som alla asylsökande. Regeringen Löfvens förslag är inte lika dramatiskt och medger fortfarande rätt att söka asyl vid gränsen.

Det är ingen lösning på flyktingkrisen, bara en symbolåtgärd. En symbolåtgärd som underblåser främlingsfientliga föreställningar och ställer till konkreta problem i vår vardag.

Publicerad i Aftonbladet 9/11 2015.

Migrationsuppgörelsen mellan sex riksdagspartier här om veckan blev en comeback för Alliansen som politisk kraft. På tre områden – arbetsmarknad, bostäder och välfärd – som tidigare varit låsta och där regeringen Löfven med stöd av Vänsterpartiet ofta valt att gå i motsatt riktning, sker i och med uppgörelsen nödvändiga, om än otillräckliga, förändringar i rätt riktning. Trösklarna till arbetsmarknaden sänks, ersättningssystemen ses över och det blir lättare att bygga. Reformer som gynnar både svenskar och nytillkomna.

Men en del borgerliga opinionsröster har varit närmast indignerade över att inte all energi lagts på omedelbara och restriktiva åtgärder. Det krävs svenska gränskontroller och en anpassning till andra länders asylpolitik. Alla som inte ställer upp på detta avfärdas som naiva.

Sällan diskuteras mer i detalj vad som följer av en mer restriktiv politik. De som efterfrågar svenska gränskontroller har knappast redogjort för vad det skulle innebära för näringsliv och pendlare om Öresundsbron korkades igen. Eller om det verkligen är bättre att vid gränsen registrera varje nyanländ flykting än att poliser finns tillgängliga vid inbrott eller stölder.

Och vilka länders asylpolitik är det vi avundas? En del debattörer har hyllat Australien för att de numera avvisar flyktingbåtar och internerar asylsökande i läger på öar skilda från fastlandet. Sant är att detta minskat drunkningsolyckorna radikalt.

Men Australien lägger enorma kostnader på att inte hjälpa människor. I runda tal 25 miljarder kronor årligen för att hålla båtflyktingar i läger på öar som Nauru. Kostnaden per boende överstiger tre miljoner kronor per år.

Den humanitära situationen är trots kostnaderna så desperat att regeringen försöker mörka den med allt mer repressiva åtgärder. Journalister är i praktiken förhindrade att besöka öar med flyktingläger. Läkare och sjuksköterskor hotas efter en ny lag i somras med upp till två års fängelse om de berättar för utomstående, inklusive journalister, om tillståndet i lägren.

Att grundläggande friheter och rättsstatens gränser naggas i kanten förekommer även i Europa. I Storbritannien kan en hyresvärd som hyr ut till någon utan uppehållstillstånd få upp till fem års fängelse. I Norge konstaterar Sigmund Mohn vid Oslo Universitet att polisen etablerat ett angiverisystem där även kriminellt belastade personer utnyttjas som spioner för att komma åt människor utan uppehållstillstånd. Arbetssätt som tidigare reserverats för organiserad brottslighet och hot mot rikets säkerhet.

Lägg till detta hur EU för att undvika att flyktingar tar sig hit agerar tillmötesgående mot auktoritära regimer, och ser mellan fingrarna på brutala metoder, inskränkt pressfrihet och förföljelse av minoriteter. Idag är det tydligast gentemot Erdogans Turkiet, men Italien samarbetade tidigare med Gaddafis regim i Libyen.

Med hårt ansträngt flyktingmottagande och fler människor på väg kan även restriktiva åtgärder behöva övervägas, också i ett land med ambitionen att vara öppet för människor på flykt. Men låt oss inte vara naiva inför att en sådan politik har ett högre pris än vad dess förespråkare vanligen gör gällande. Den medför betydande offentliga kostnader, leder till att friheter inskränks och att auktoritära regimer stryks medhårs, en politik som förvärrar de problem som gör att människor i första läget behöver fly.

Allt detta talar för att så långt som möjligt arbeta med reformer som ökar Sveriges mottagandekapacitet, den väg som migrationsuppgörelsen anträtt.

Mattias Svensson läser Miljöpartiets nya kulturprogram – en studie i modeteorier

(Aftonbladet kultur 20/10)

”Kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället.” Så kaxigt inleds Miljöpartiets nya program Kulturen – det fjärde välfärdsområdet, som tagits fram av en arbetsgrupp med politiker och fristående kulturskapare.

En grundläggande omställning måste förstås styras, och det är detta många av förslagen handlar om. Först och främst ska ett nytt välfärdsmått tas fram ”utifrån en helhetssyn på människa och samhälle”. Ett enda mått för allt från ekonomi till bland annat bildning och kultur. Hur bildad och kulturell är du på en skala?

All slags utbildning och kultur ska även samlas i ett enda Bildningsdepartement. Från detta departement ska sedan mångfalden spridas. Rekryteringen till samtliga styrelser och myndighetsledningar ska nämligen ske utifrån ett intersektionellt perspektiv. ”Oberoende forskare” och ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” ska utbilda all personal och alla styrelser på kultur- och utbildningsområdet i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”, samt ta fram parametrar för att utvärdera deras arbete med positiv särbehandling och jämlik representation.

Ett mått, ett departement, en mångfald.

Miljöpartiets kultursyn handlar överlag väldigt lite om kultur och väldigt mycket om akademiska teorier på modet. De har en punkt om museer, men kommer raskt in på en nationell museistrategi ”där hänsyn tas till resurseffektivisering, kunskapsoptimering, samarbetsfördelar och intersektionalitet”. Vad det betyder? Jobbmöjligheter för rätt sorts akademiker i en växande kulturbyråkrati.

Och apropå trendkänslighet. Kommer ni ihåg när Miljöpartiet profilerade sig i integritetsfrågor och menade att sådana aspekter var viktiga rörande upphovsrätten? Det verkar såååå 2008. Nu ska en bredbandsskatt införas, med den redan förlegade kassettskatten som förlaga. Så samlas ännu mer makt och pengar i korporativa organ som kräver hårdare lagar mot fildelande ungdomar.

Närmare kultur än så kommer de aldrig, även om man anar litterära förlagor både till en term som ”yttrandejämlikhet” och i avsnittsrubriken Processen.

Det perfekta numret som aldrig sålde. Artiklarna han inte ville skriva. Finanskrisen, polisen och den sovande studierektorn. Grismagen, förvirrade ambassader och de intellektuella. Mattias Svensson minns sina år på Neo.

(Publicerat i Neo #4 2015, 13/10 på webben)

Jag brukade hänga på Neos redaktion. Det var ett rum på nedersta våningen av Stiftelsen Fritt Näringslivs trevåningskomplex på Grev Turegatan. Fjärde våningen, men det kändes underground, som en källare. Kaffet från en mycket gammal automat kom med en rejäl bottensats, men Neo aspirerade på krämig cappuccino. Den serverades så småningom en trappa upp från ett futuristiskt vidunder till espressomaskin. De var lite high-tech. Lydiah Wåhlsten som då var assistent registrerade mig exempelvis på en märklig hemsida som hette Facebook.

Sedan 2005 hade de hemlighetsfullt tassat runt i korridorerna, och ofta hängt i mötesrummet: Sofia Nerbrand, Nicklas Lundblad, Petter Olofsson, Peter Wennblad och AD:n Joanna Andreasson. I början av 2006 föddes samhällsmagasinet Neo.

Det ligger något romantiskt i att göra tidning. Särskilt en påkostad och tjusigt designad sällanprodukt som bara kommer varannan månad. Omgivningen noterar de sena kvällarna, förtvivlan och skratt, ser kaffe-muggar, chokladpapper och vinglas när de kommer nästa morgon. För att inte tala om själva tidningen: En fantastisk möjlighet att träffa intressanta personer, ställa frågor, läsa tjocka böcker, hitta formuleringar och rubriker. Och när man gjort det börjar allt om igen. Och igen.

När Peter Wennblad tittade förbi på mitt kontor en regnig septembereftermiddag 2008 var jag sen att hämta på dagis. Han sade att han skulle sluta på Neo, att hans tjänst som redaktör var utlyst. Ett dåligt skämt tyckte jag, som var stressad. Visst, han skulle bli tidningschef på Gotland och sedermera framgångsrik konsult, men jag fattar ändå inte riktigt hur man skulle vilja vara någon annanstans än på Neo. Men det var tur för mig. Jag fick tjänsten.

Den 1 oktober 2008 började jag arbeta på Neo, den 1 september 2015 fick jag beskedet att min tjänst behöver dras in. Några veckor senare kom det slutgiltiga beskedet att tidningen läggs ner. Vemodigt, men tänk att jag fick sju år! I dagens mediebransch är det en evighet.

I Neo har jag skrivit om saker som ligger mig nära om hjärtat: fotboll, löpning och krogliv. Att jag också skulle få sätta mig in i hur polisen bekämpar brott kring Stureplan, skriva långa reportage om försvars-industrin eller skildra sovande studierektorer i högskolevärlden var mindre väntat.

Det har varit ett stort privilegium att få tiden, resurserna och plattformen för att skildra delar av samhället som kanske annars inte blir belysta. Att finanskrishösten 2008 gå igenom hur riksdagen på två veckor ställde två års statsbudgetar till bankernas förfogande (Leif Pagrotsky var den enda kritiska rösten), att få ställa liberalt kritiska frågor till politiska makthavare som Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf och att få skildra vardagen för gömda flyktingar i Sverige 2013 är några saker som känts särskilt betydelsefulla. Två böcker har jag också kunnat skriva och ge ut under den här tiden i ämnen jag kunnat följa och fördjupa mig i: Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011) och Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015).

Jag har även fått skriva om hur jag fick min dotter (Fem år av längtan, Neo nr 2 2009) och om min personliga och ideologiska vånda inför tiggare (När tiggarna kom till Sverige, Neo nr 3 2015). För dessa två reportage har jag fått mycket beröm, vilket är ironiskt. Jag ville inte skriva något av dem. Att de alls kom till beror på envisa chefredaktörer med betydligt bättre känsla änmin egen för vad som är bra och läsvärt, i det förstnämnda fallet Sofia Nerbrand, i det senare Paulina Neuding.

Att i olika roller få omge sig med så många begåvade personer är helt klart det finaste med Neo. Att möta Dick Harrisons bredd och snabbhet, Linda Skugges egensinniga entusiasm och njuta av ännu en recension från Bengt Ohlsson som tangerar perfektion i allt från formuleringskonst till tonträff och analys, en njutning bara något modererad av ett styng simpel yrkesavund. Även responsen kan ligga på toppnivå. När jag recenserade två böcker om ägande och individbegreppet (Neo nr 6 2014) skickade en läsare som varit både diplomat och historiker följdfrågor som var så avancerade att jag saknar bakgrundskunskaper nog att ens skissa på ett svar. Den egna boken han skickade med gav mig i alla fall en solid början. Då kan jag ta att jag också blivit utskälld. Aldrig så mycket som efter mitt blogginlägg 2010om att jag tänkte rösta på Miljöpartiet.

Toppolitiker i all ära, bäst har jag ändå trivts med att intervjua de intellektuella vars böcker jag därmed fått anledning att läsa: John Tomasi, William Easterly, Ralph Nader, Edmund Phelps, Diane Coyle. Deirdre (tidigare Donald) McCloskeys franka rekommendation att jag borde byta kön, men inte förrän jag något decennium till njutit av privilegiet med att vara man, är en händelse som sticker ut. Liksom att intervjun med Ralph Nader i Oslo aldrig fastnade på inspelningen.

Allt går inte som man tänkt sig. Jag har upplevt att på min 40-årsdag gå ifrån middagen för att få tag på en person i Mexiko på överenskommen tid – och aldrig få svar, fått den perfekt ekivoka ingressen till en intervju med en brittisk EU-parlamentariker brutalt refuserad och sett en av mina viktigaste artiklar publiceras med ett vitalt stycke raderat. På nr 3 2011 skrev vi ”samhällmagasin” på omslaget.

Vid andra tillfällen infinner sig den där sköna känslan av att allt sitter på sin plats. Som när Peter Wennblad kläckte rubriken ”Missionärerna på byxmyndigheten” till Lisa Magnussons reportage om den underliga (nu nedlagda) myndigheten KRUS, som bland annat skulle ta fram en policy för de statsanställdas sexliv och porr-konsumtion (Neo nr 2 2011), när Fredrik Westerlund ringde upp utländska ambassader inför valet 2010 för att fråga vad de tyckte om att de rödgröna krävde att USA lägger ner sina militärbaser utomlands och återgav deras perplexa svar, eller när jag läst Dan Korns 800-sidiga bok om Kejneaffären för att klämma in en notis om den på boksidorna, sådant ger kvalitet på marginalen.

Ibland blev det en kombination. Jag var oerhört nöjd med att vi tjugo år efter Berlinmurens fall hade ett temanummer om de nya murar som byggs i västvärlden. Ämnet hade jag börjat researcha nästan ett år dessförinnan, jag hade fått tag på internationella skribenter och omslaget visade ett barn som närmast hopplöst sträcker sig mot ett hål i en mur (och inne i tidningen ser man att han klarar det och kommer igenom). Läsarna var inte lika nöjda, nr 5 2009 sålde minst lösnummer i Neos historia.

Apropå både begåvningar och saker som inte går som man tänkt sig. När Paulina Neuding tillträdde som chefredaktör 2010 skickade jag henne ett citat om Amelia Adamo från tidningen Chef: ”När man gör färdigt en tidning kommer man till en punkt när man inte kan be en medarbetare att skriva om en artikel ännu en gång. Folk blir ledsna, de orkar inte mer. Det skiter Amelia totalt i”. Som jag har ångrat det! Paulina lägger sig i, ändrar och skriver om. Kräver mer. Tänker om. Ritar vågiga streck i marginalen kring hela stycken som betyder: Formulera om helt! Hon hör förstås av sig och ber mig mejla person Y när jag skriver den här texten, fast jag bett om att bli lämnad i fred. Eller nej förresten, person X. Alltså först person X, sedan Y, sedan Z.

Och det riktigt jävliga att medge är förstås att tidningen inte hade blivit lika bra annars. Bakom detaljerna ligger en genuin omtanke om både skribenten och slutprodukten.

På en liten redaktion kommer man varandra mycket nära. Det gäller redaktörskollegerna. Jag har haft privilegiet att få fnula på rubriker med Peter Wennblad, fnissa åt hur Petter Olofssons fru aprilskämtade med honom, ha strukturerade möten med Håkan Tribell, imitera gamla politiker med Johan Wennström, jämföra träningsresultat med Ivar Arpi och brista i skratt med Johan Ingerö. Det gäller assistenterna.  Att köpa för små (men snygga) skor med Teodor Koistinen, feströka med Lena Lindvall, följa Hanna Björklunds politiska kandidatur och diskutera nattväktarstat eller anarki med Benjamin Juhlin. Joanna Andreasson bodde i USA under sin andra vända på Neo som AD och Sofia Scheutz skulle precis sluta när jag började, men jag har fått vara klar i rimlig tid med Kerstin Hansson, prata punk med Krista Nyberg och viska förtroligheter med Lina Högberg. Jag har fått äta grismage på Helmut Kohls stamhak med min första chefredaktör Sofia Nerbrand och suttit på pilatesbollar med min andra chefredaktör Paulina Neuding. Spänt inväntat vad vår korrläsare Karin Olsson uppskattar och inte uppskattar efter att hon läst ännu ett nummer. Och kan man annat än älska att få jobba ihop med någon som Andreas Ericson, som kan allt värt att veta och mycket därutöver om Palmemordet, 90-talets populärkultur och svenska fotbollslandslaget och dessutom reciterar poesi lika flytande som en vital 80-åring? Att Andreas utöver vd-skapet började skriva extensivt i Neo är sannolikt det enskilt största lyftet för tidningen.

När jag gick ut med beskedet om att jag lämnar tidningen satte det fart på spekulationer om att det beror på oenighet. Neo har varit en liten redaktion med stor åsiktsmässig spännvidd och fångar på tre-fyra personer ganska väl de kontroverser som delar borgerligheten för närvarande. Det har varit lite av poängen. Neo var ingen ledarsida, utan ett samhällsmagasin. Det startades av en anarkist och en socialliberal. Själv är jag en något grön klassisk liberal. Vi har under alla dessa år visat att det går att skildra samhället på djupet med både tunga fakta och tydliga ställningstaganden utan att det blir förutsägbart och doktrinärt, en gärning som bara blir än viktigare i detta polariserade samhällsklimat.

Stundtals har det förstås varit rätt outhärdligt att publicera artiklar som går på tvärs mot mina djupt kända värderingar och uppfattningar, men det hade å andra sidan blivit en rätt smal tidning om allt skulle passa min ideologiska mall. Läsarna tycks dessutom ha uppskattat mixen.

Jag, Paulina och Andreas har under denna resa kommit att bli som en familj. Och då menar jag en riktig familj – ofta öppet oense, men med enorm kärlek och respekt. Varenda nummer har varit en unik bebis, med sina födslovåndor, kolik, nattvak och eufori. Nu kommer vi att gå åt olika håll. Vart det bär av för egen del vet jag inte riktigt, men det lär väl visa sig. Det finns hur som helst ingen annan stans jag hellre hade tillbringat de här sju åren.