”Skulle ni lägga befruktningsmotverkande medel i Indiernas dricksvatten?”
Med den frågan ställer Nico Soloviev i boken Call-Girls beredskapen till åtgärder mot en annalkande katastrof på sin spets. Hans eget svar är ”Det skulle jag.” Soloviev är författaren Arthur Koestlers alias och läsaren bibringas intrycket att han har rätt i sina drastiska förslag.
Soloviev utvecklar: ”Alla regeringar skulle inbjudas att göra en sista allomfattande ansträngning att hejda befolkningsexplosionen genom vädjanden om frivillig födelsekontroll. Om vädjandena misslyckas – så som de har gjort tidigare och utan tvivel kommer att göra på nytt – skulle regeringarna uppmanas att införa icke-frivillig kontroll för att förhindra en katastrof. Jag avser alla nationer, oavsett deras födelsetal, som en solidaritetsgest. Experter borde tillsättas som arbetar ut en plan för födelseuppehåll under bestämda perioder med bestämda intervaller, tills explosionen kunnat hejdas. Därefter skulle man kunna återgå till frivillig kontroll under en försöksperiod, kanske då med bättre resultat.”
Soloviev avfärdar under den påföljande diskussionen kritiker med den retoriska frågan: ”Har någon expert som är medveten om situationen föreslagit något alternativ?” och möter påpekanden om respekt för mänskliga fri- och rättigheter med en axelryckning. Även frågor om demokrati och medbestämmande möter nonchalanta retoriska motfrågor: ”Rådfrågar vi folket innan vi förklarar krig? Eller innan vi söker fred? Rådfrågar vi barn innan vi ger dem vitamintabletter?” Det skissade förslaget utvecklas istället till drömmen om en veritabel Clockwork Orange-tillvaro, komplett med att hejda inte bara aggressioner utan även passioner, vilket skulle prövas med provokatörer och femmes fatales.
Boken Call-Girls från 1971 handlar om ett antal akademiska experter samlade till ett veckolångt symposium, ”Aspekter på överlevnaden”, med målet att kunna rekommendera världens ledare en handlingsväg ur samtidens kriser. Den återger parodiskt det akademiska tuppfäktandet mellan olika fält och paradigm som då var i ropet. Bland annat är behavioristen BF Skinner och den nya vänsterns portalfigur Herbert Marcuse återgivna exakt eller i närheten av sina faktiska teorier.
Att symposiet i slutänden, den allvarliga problembilden till trots, utmynnar i intet är tänkt som en ironi över intellektuellas fåfänga och motvilja att hantera den praktiska verklighetens nödvändiga beslut. Koestler låter bland annat en av de intellektuella som inte stött steriliseringsförslaget privat känna ånger över denna ”tjusighet”, när hon egentligen ”till hälften” höll med Nico: ”Varför hade hon då hållit tyst? Kanske därför att hans förslag lät allt för orwellska för att de skulle tilltala hennes liberala humanistsjäl. Men om det inte fanns något annat sätt? Åt helvete med den liberala humanistsjälen – se, vart den har fört oss …”
I dag är ironin en annan. Inte minst att det problem de intellektuella diskuterar, som man gjorde i samhällsengagerade kretsar kring 1970-talets början, redan väsentligen var löst. Agronomen Norman Borlaug räddade världen undan svält med en ny vetesort som gav både högre avkastning och var resistent mot en mängd sjukdomar och gifter. Mellan 1965 och 1970 fördubblades skördarna i Indien och Pakistan, och den ”befolkningsexplosion” av svältande människor som förespeglats av insektsbiologen Paul Ehrlich i bästsäljande debattböcker kunde undvikas. Det problem som de intellektuella i Koestlers bok, och måhända Koestler själv, vrider och vänder på, fick alltså en praktisk lösning genom en innovation, inte genom samfällt politiska agerande i enlighet med experternas råd.
Men att ironin är en annan idag gör att Call-Girls aktualiserar en annan brännande fråga: Skulle vi ha velat att den tidigare generationens ledare för 40 år sedan tog de obekväma besluten i den tidens brännande frågor i enlighet med expertisens bästa handlingsalternativ?
Att 1970-talets intellektuella etablissemang känns så främmande 40 år senare – Vem läser Marcuse i dag? Vem utformar undervisning utifrån behaviorismens fyrkantiga människosyn om stimuli och respons? Ja, vem läser ens Koestler? – är i sig ett svar på frågan. Dåtidens akademiska paradigm är föga värda i dag. Det faktum att diskussionen om vad som skulle göras åt indiernas dricksvatten i dag aldrig hade kunnat vara en fråga för en handfull vita européer och amerikaner får en till och med att inse att multikulturalismen för alla dess fel ändå bidragit med någon klokskap.
I dag är vi nog rätt glada åt det som var Call-Girls tragedi, att ingenting resulterade av det skildrade symposiet. Vi fasar nog mest åt recepten och kan inte skilja Koestlers egen befängda tanke på att tillsätta befruktningsmotverkande medel i indiernas dricksvatten för att motverka ”befolkningsexplosionen” från Skinners inadekvata behaviorism och djurexperiment eller Marcuses revolutionsromantik, och det sätter onekligen tanken på att experter skulle kunna rädda världen i ett kritiskt ljus. Eller för den delen av verklighetens krav från Paul Ehrlich att modellera en befolkningskontroll i väst efter den kinesiska diktaturens ettbarnspolitik med tvångsaborter, diskriminering av flerbarnsfamiljer och en märkbar obalans mellan könen. Vi ska vara glada att det fanns liberala humanistsjälar som fann sådana åtgärder otänkbara och uteslutna, som i brist på motargument mot den konkreta hotbilden såg det som en ren principsak att ändå hålla på mänskliga fri- och rättigheter och demokrati.
Kanske att vi med denna tillbakablick blir litet mer ödmjuka inför målsättningar 40 år framåt i tiden. Krav på att världen måste samlas för att enligt experternas råd agera, exempelvis genom att fasa ut all användning av fossila bränslen till år 2050 är inget ovanligt. Att dagens bilar släpper ut mindre föroreningar när de kör än 1970-talets bilar när de står still är bara en av många lärdomar om att det inte går att planera vilken väg utvecklingen kommer att ta från något sammanträdesrum, oavsett vilka experter det är befolkat med. Och för många människor på jorden är fossila bränslen fortfarande ett framsteg som skulle göra deras miljö renare. Det är heller inte ovanligt att möta samma typ av krav på omedelbar aktion eller drastiska åtgärder, även den gamla drömmen om befolkningskontroll, i dagens debatt och utifrån dagens paradigm.
Att Koestler hamnade fel beror dessvärre på ett tankefel som går igen i dag, att det skulle vara en tjusig och opraktisk idealism att respektera mänskliga fri- och rättigheter. Detta dikteras av Koestlers uppdelning mellan idealtyperna ”yogin” och ”kommissarien”, den förra idealistisk och innesluten i sig själv, men inkapabel att påverka sin omvärld, medan den senare är hänsynslös i sin framfart och sin tro att allt kan planeras rationellt. Sanningen förmodas ligga någonstans mittemellan, ungefär som Solovievs förslag till påtvingad befolkningskontroll.
Men det konstruktiva ligger inte mittemellan yogin och kommissarien, utan är ett alternativ till dessa båda ofta ömsesidigt förstärkande storheter. Detta insåg Ayn Rand som utvecklade två idealtyper som i stort liknade Koestlers, nämligen ”Attila” (kommissarien) och ”Häxdoktorn” (yogin). Skillnaden ligger främst i Rands mer realistiska skattning av vad kommissarien, den brutale härskaren, åstadkommer, förstörelse och inte så mycket mer. Människans konstruktiva rationalitet ligger i att omvandla naturen, inte i att tukta andra människor, något Rand framför allt tillskrev en tredje idealtyp: ”affärsmannen”, den som byter värde mot värde till ömsesidigt berikande. Även Marx konstaterade det enorma lössläppande av produktivkraft som affärsmannens inträde i civilisationen, och med liberalismen i den politiska ordningen, innebar. Affärsmannen är ingen tjusig kammarfilosof som är rädd för att få skit under naglarna i hanterandet av den praktiska verkligheten, utan tvärtom den som till skillnad från både yogin och kommissarien kan möta världen med sitt förnuft, utan att behöva betvinga eller manipulera andra människor för att uppnå sina planer. De liberala principerna som ger människan inte minst affärsmannens frihet att omvandla världen är därmed inte bara tjusiga restriktioner på politiskt handlande, utan grunden för en ordning som möjliggör decentraliserade lösningar på mänsklighetens problem under bevarande av människors frihet.
Jag kanske är skadad av att ha skrivit en hel bok till försvar för billigt och meningslöst underhållningsvåld, men ur den aspekten är Magnus Erikssons recension i SvD av Glädjedödarna – en bok om förmynderi inte oäven.
Eriksson, som verkar ha varit med då, ägnar något stycke åt att nämna att det fanns andra ställen än min pappas dansställe i södra Sverige på 1970-talet. Det är inte så ointressant som det kan verka. Jag har letat förgäves på antikvariat och i boklådor efter både alkoholpolitiska skildringar och skildringar av nöjeslivet under denna period, men till skillnad från exempelvis ”dansbaneeländet” på 1930- och 1940-talet har jag inte hittat något. Alltså inskränker sig också historiken till några inledande anekdoter från pappas nöjesställe Piraten i Karlskrona. Här väntar en kulturgärning på rätt forskare eller skribent.
Även om det kanske är både småaktigt och förfelat att kritisera min musiksmak på basis av vilka band som farsan hyrde in för snart 40 år sedan, så blev det ju ändå rätt kul. Och det var ju också det enda området där Eriksson kunde briljera med överlägsna kunskaper gentemot skribenten, så man förstår att han tog chansen.
Angående själva boken konstaterar Eriksson att jag är ”en sansad debattör” som medger problem och risker utan att vifta bort dem, och han roas av min argumentation. Sedan använder han recensenternas standardformulär 1A när man ställs inför underbyggda argument för en slutsats man inte delar. Då kritiserar man skribenten för att låta för säker på sin sak. Eriksson drar till med att ”det finns också något fanatiskt i Mattias Svenssons principfasthet”, vilket blev en braskande rubrik trots att det inte är hela omdömet.
Annars kan man förstås tycka att det finns en intellektuell utmaning i att läsa böcker där det argumenteras för något man inte fullt ut håller med om, och därför välkomna en bok som inte väjer för svåra frågor eller extrema invändningar i ett jordnära försvar för en princip framför en annan. Men det är ju återigen en fråga om tycke och smak, där Eriksson och jag helt enkelt gillar lite olika saker. Eriksson håller inte med om allt, alltså är jag fanatisk. Ja, så fanatiskt principfast att jag skrivit en hel bok med rikliga exempel, argument och avvägningar till stöd för min princip. Nåja, det blev ju lite roligare så, åtminstone för rubriksättaren.
Själv är jag rätt nöjd med hur långt Eriksson ändå går i sitt medhåll. När såg vi senast SvDs mossiga kultursida konstatera som självklart att det svenskstödda kriget mot drogerna är misslyckat? Eller att medicinsk marijuana borde tillåtas?
Och för den som läst min bok: Är det inte underbart hur en kulturskribent så parodiskt på pricken lyckas illustrera min tes i sista kapitlet? Magnus Erikssons argument för förmynderiet är att folk som inte tycker som han har lika usel musik- som alkoholsmak. Därför borde vi via staten vara skyldiga att förse honom med ett rikt sortiment av sådant som är för fint för oss, tillgängligt varhelst han råkar bo.
Jag vilar min väska.
P.S. Noterar också av alla upprörda och sympatiska kommentarer i sociala medier, både bland folk som läst boken och dem som inte gjort det ännu att om Erikssons ambition med sin perifera och svepande kritik var att försöka smutskasta mig så blev effekten förmodligen den totalt motsatta. Det är också roligt. D.S.
Efter att förstaupplagan såld slut och boken försvunnit ett tag finns den nu återigen att köpa. Bland annat i välsorterade Pocket shop-butiker och hos Hedengrens. På nätet kan man besöka Kulturbutiken (37 kr), Bokus (44 kr) och Adlibris (44 kr).
Det vore synd att klaga på Anton Gustavssons recension av Glädjedödarna – en bok om förmynderi i dagens Expressen. Särskilt som han trots rätt uppenbara ideologiska reservationer tycker att boken är ” inte bara underhållande utan till och med fängslande läsning.” Och menar att: ”Även de politiska motståndare som hängs ut som kollektivismens kreatur lär tycka att det är rätt skoj att gräva i Svenssons nyliberala godispåse till bok.” Sådant är väldigt kul att läsa.
Men det känns lite konstigt att få kritik för två saker där jag egentligen tycker som kritikern.
För det första tycker jag inte alls att vi är på väg mot växande ofrihet eller något slags tyrannisk ordning bara för att vi har förmyndaråtgärder på sina håll. På sid 160–164 utvecklar jag detta. Liksom även i förordet på sidan 19, not 9, där jag slår jag fast att mycket har blivit friare för människor idag, från fria aborter till växande tv-utbud.
För det andra kritiserar jag förvisso i kapitlet om stora hotbilder att diskussionen kring de största världsproblemen kan hamna fel och landa i futtigt förmynderi. Men att jag inom ramen för en förvisso ambitiös bok om förmynderi skulle presentera en färdig lösning på klimatproblemen vore mer än en smula förmätet (även om jag pläderar för utsläppsskatter framför integritetskränkande personliga kvoter och ger någon referens). Jag spar det till nästa bok.
Att Gustavsson är missnöjd med att en bok om förmynderi handlar om förmynderi kan jag däremot inte göra mycket åt. Titeln borde ge vägledning nog.
Efter att förstaupplagan såld slut och boken försvunnit ett tag finns den nu återigen att köpa. Bland annat hos Kulturbutiken (37 kr), Bokus (44 kr) och Adlibris (44 kr).
Om Margaret Thatcher, från kulturmagasinet Voltaires temanummer om tuffa brudar hösten 2008.
”Det där fruntimret”
”Det där fruntimret”. Det var så hon vanligen omnämndes – Margaret Thatcher – av sina motståndare inom och utanför sitt eget parti. För henne var det förmodligen helt i sin ordning, popularitet hade hon aldrig sökt. Enligt hennes sätt att se på saken kommer den som försöker bli omtyckt att vara beredd att kompromissa om allt hela tiden, och då kommer man inte att åstadkomma någonting, och Margaret Thatcher var fast och fullt inställd på vad hon ville åstadkomma. Ett av hennes många bevingade citat lyder: ”Vill du ha något sagt, be en man, vill du ha något gjort, be en kvinna.”
Margaret Thatcher (född Roberts 1925) var som Storbritanniens premiärminister en av 1900-talets viktigaste politiska ledare. Hon ledde sitt konservativa Toryparti till framgångsrika valsegrar 1979, 1983 och 1987. Hennes elva år på premiärministerposten 1979-1990 var den längsta sammanhållna regeringsperioden under samma person sedan 1827. Hon var den första kvinnliga partiledaren i Storbritannien och den första kvinnliga premiärministern i en större västerländsk demokrati. Själv avfärdade Thatcher den ständiga frågan om hur det kändes att vara kvinnlig premiärminister med att hon inte visste något om alternativet, och pekade hellre på att hon med sin Oxfordexamen i kemi även var den första [natur]vetenskapsmannen som innehade detta ämbete. Hon tryckte också på sin bakgrund, att hon som dotter till en specerihandlare i en mindre stad och uppvuxen under enkla förhållanden utbildat sig och gjort politisk karriär på egna meriter och med hjälp av de värden – individuell företagsamhet, flit och pliktkänsla – som hon fått med sig från sin uppväxt och framför allt från sin far och inspirationskälla Alfred Roberts, som utöver att driva två specerihandlar i Grantham både var aktiv som oberoende (klassiskt liberal) kandidat i lokalpolitiken och metodistpredikant.
Frågan är dock om inte sådana formella prestationer och rekord förbleknar inför vad Margaret Thatcher fick gjort. Hon revolutionerade sitt parti där hon trots ordförandeskapen från 1975-1990 länge åsiktsmässigt kom att utgöra en minoritet i sitt principiella försvar för individens frihet, begränsande av statens utgifter och ett betydligt större spelrum för privat ägande och fri företagsamhet. Hon revolutionerade Storbritannien som gick från att vara Europas ”sjuke man”, ett land lamslaget av strejker och ekonomisk nedgång, till en tillväxtmotor. Hon revolutionerade världen genom att vara en av de tyngsta aktörerna i det kalla kriget och Sovjetkommunismens fall. Oavsett vad man tycker om dessa förändringar, och oaktat det faktum att Thatchers agenda låg i linje med intellektuella och internationella trender som gick i hennes riktning och drevs av flera andra personer, är det svårt att tala om denna konservativa baronessas gärning som annat än revolutionär.
Samvete eller samförstånd
Redan i sitt första tal vid en konservativ studentkonferens 1946 hade en ung Margaret Roberts talat för ett förnyat toryparti som breddade sig mot arbetarklassväljare, men inte genom att ge avkall på sin agenda och bli lösare i konturerna utan tvärtom att leva upp till den klassiska konservatismens principer om tilltro till individen och fri företagsamhet. Det var en avvikande röst i en tid som sjöd av tilltro till sociala reformer och statens möjligheter att planera ekonomin, till lord Beveridge och hans plan på en välfärdsstat med grundtrygghet åt alla och till John Maynard Keynes och hans teorier om staten genom efterfrågestyrning kunde få bukt med konjunkturens svängningar. De brittiska väljarna hade osentimentalt gjort sig kvitt Winston Churchill och givit klartecken för en radikal fredstida samhällsförändring under Labourpartiet och Clement Attlee. Det sades vara den vanlige mannens tidsålder, men Margaret Roberts talade för att även den ovanlige mannen behövs, att hjältar kan resa sig ur alla miljöer och det är vad som borde vara innebörden i ett klasslöst samhälle. För sig själv tänkte hon att det även borde finnas plats för en ovanlig kvinna.
Det skulle dröja nästan trettio år innan en sådan plats erbjöds, även om Margaret Thatcher under denna tid valts in i parlamentet och suttit i Edward Heaths konservativa regering 1970-74 som utbildningsminister. Det var en regering som valts in på ett mandat av fri företagsamhet och att få grepp om strejker och statlig interventionism, men det visade sig mest ha varit trötta klyschor. Tvärtom kom Heath-regeringen i en rad famösa tvärvändningar att sjösätta bland annat en långtgående planering av löner och priser i korporativa uppgörelser med arbetsgivare och fackföreningar, för att slutligen ändå falla på en gruvarbetarstrejk som lamslog landet och tvingade regeringen till ständiga ransoneringar. Åtgärder som tredagars arbetsvecka och TV-stopp efter klockan 22.30 visar både på den förlamande situationen och hur detaljerad makt politikerna hade. Därpå följde ett nyval som förlorades knappt, men inte heller den påföljande Labourregeringen fick kontroll på situationen. Vintern 1978-79 var landet återigen lamslaget av strejker, därtill satt under tvångsförvaltning under den internationella valutafonden (IMF) på grund av en okontrollerad skuldbörda.
Det brittiska samförståndet, konsensustänkandet mellan allehanda parter, innebar i praktiken en omfattande underordning. Arbetstagarna var underordnade fackföreningarnas ledning som tvingade fram anslutning för den som ville jobba i en bransch, bestämde när de skulle ut i strejk och under strejker och sympatistrejker gav godkännande för vem som fick passera och leverera. Ett exempel som Thatcher använde var att en transportör av djurfoder (som undantagits blockaden eftersom djuren skulle svälta annars) inte fick hämta detta i en hamn i blockad om han inte först blev medlem i facket. Våld och hot mot avvikare var regel.
Lika utelämnade var företagare som kunde drabbas av strejker eller sympatistrejker. 1979 hade nästan hälften av landets fabriker upplevt något slags konfliktåtgärder som maskning, övertidsblockad eller leveransstopp under de senaste två åren, och en tredjedel hade varit utsatta för direkta strejker.
Stora fackföreningar kunde lamslå produktionen och få sin vilja igenom rörande löner och bevarad överbemanning. Det innebar å andra sidan att skenande inflation åt upp de framförhandlade ökningarna och förvärrade konkurrensläget för den brittiska industrin. Resultatet blev en krympande kaka att slåss om. I huggsexan om lönepåslag negligerades inte sällan smala segment av kompetenta arbetstagare till förmån för mer röststarka och breda grupper, särskilt anställda i statliga företag som hade direkta kontakter med makthavarna. En omfattande utflyttning till andra länder skedde bland exempelvis forskare och läkare. Många företagschefer fann å andra sidan situationen där staten eller gemensamma uppgörelser bar ansvaret för lönebildning och prissättning rätt bekväm och ville egentligen inte ha några radikala förändringar.
Politikerna satt på omfattande kontrollvapen, men det innebar i praktiken att de var dränkta i beslut om lönenivåer, priser och ransoneringsbeslut. Samt ständiga brandkårsutryckningar med ytterligare resurser till olönsamma statliga företag, vilket bland annat omfattade hela gruvsektorn, stålindustrin, flyget, post och telefon.
Även vardagslivet påverkades. Det är talande för det inpyrda ransoneringstänkandet att Thatcher smutskastades inför partiledarvalet 1975 genom ett rykte om att hon skulle ha köpt på sig mycket socker i spekulativt syfte.
Edward Heath och många med honom hävdade att vägen ur krisen var samförstånd över de politiska blockgränserna, kanske en samlingsregering. I den mån de ville se en ändrad politik handlade det om att staten skulle plocka ut ”vinnarna” bland företagen och investera i dem istället för att nya understöd och investeringar i förlusttyngda branscher, att inte låta staten aktivt kontrollera industri, löner och priser ansågs oansvarigt.
Margaret Thatcher som 1975 utmanade Heath om partiledarskapet och överraskande vann hade en helt annan syn på problemet och vad som borde göras. Influerad av ekonomen Milton Friedman väcktes tanken att inflationen berodde på penningmängden i ekonomin, inte på hur pris- och lönesättningen sköttes. Penningmängden behövde alltså hållas i schack, medan priser och löner borde sättas på marknaden, inte av korporativa organ. Inte nog med det, genom att hålla koll på statliga utgifter och få ner statlig skuldsättning kunde räntorna sänkas och därmed kunde ekonomin i den privata sektorn växa. Ett sätt att få ner skuldsättningen och dessutom överföra kapital koncentrerat hos staten till enskilda människors fickor var att privatisera de statliga företagen. Det var ett sätt att sprida makt, egendom och beslutanderätt, utöver tron att privat drift skulle göra företagen mer konkurrenskraftiga. Framför allt behövde fackföreningarnas makt inskränkas eftersom deras ständiga stridsåtgärder lamslog samhället, förstörde företagens konkurrenskraft och lönebildning efter produktivitet och kompetens, samt med sin tvångsanslutning och sina centrala strejkbeslut utövade en destruktiv makt över enskilda arbetstagare.
Detta var tankegångar som var mycket kontroversiella långt in i Torypartiets led. Inte minst bland de bättre bemedlade fanns en långtgående förståelse för statliga ingrepp i ekonomin. Av dåligt samvete för sin egen situation sympatiserade man med fördelningspolitik utan tanke på att det var till nackdel för strävsamhet och företagaranda, som ändå sågs som brackigt och vulgärt. Samförståndstänkandet gjorde dem åtminstone till en naturlig samtalspart och därmed en broms på en till synes oundviklig utveckling mot socialismen. Det var en ingrodd förlorarkultur där personer som Heath och många med honom investerat hela sin politiska karriär i en världsbild där en positiv agenda inte var möjlig. Att driva en reformistisk agenda enligt egna principer sågs som politiskt självmord. De nya tankegångarna om inflationsbekämpning hos ekonomer som Friedman avfärdades som teoretiska och akademiska. Samförstånd var det bästa som kunde uppnås.
Det var mot denna ”blötdjurens” anda som Margaret Thatcher gjorde intern partirevolt. Enda sättet att visa att de hade fel var att vända sig direkt till väljarna och söka ett mandat för förändring. Thatcher profilerade sig som en jordnära kandidat med erfarenhet av hushållande familjeliv och en enkel uppväxt, en talesman för ”medelklassvärderingar” som flit, sparsamhet och ett personligt ansvar för sig själv och sina nära, samt för dem som råkat illa ut. I sina memoarer skrev Thatcher:
”Bland det konservativa etablissemangets blötdjur var jag förstås inte bara en kvinna, utan ’det där fruntimret’, någon som inte bara tillhörde ett annat kön utan en annan klass, en människa oroande övertygad om att medelklass-Englands värderingar och dygder borde tillämpas på de problem som consensus i etablissemanget hade skapat. Jag var anstötlig i alla avseenden.”
Gensvaret i valet 1979 var stort. De konservativa vann majoritet och den största ökningen av väljare skedde bland yrkesskickliga arbetare. Ett radikalt och tydligt konservativt budskap hade slagit an i nya kretsar. Bland dem som röstade på tories 1979 fanns så oväntade namn som Manchesterpostpunkaren Ian Curtis (som dock hängde sig året därpå) och pjäsförfattaren Harold Pinter. Eget samvete hade ersatt elitens samförstånd och den vanliga människan hade fått en både oväntad och ovanlig företrädare i Margaret Thatcher.
Kriget vinns
Utan den ovanstående bakgrunden blir det svårt att förstå den förändring som Thatcher åstadkom. Idag är inflationsbekämpning genom strikt penningpolitik och betonande av privat företagsamhet som effektivare än statliga industrier och industripolitik politiskt allmängods. Då politiken prövades i inledningen på 1980-talet med åtstramning av offentliga utgifter och minskad upplåning för att få ner räntorna varnade ’blötdjuren’ för att politiken blivit ett seminarium och drevs av doktrinära fanatiker, alltmedan 364 nationalekonomer i ett upprop förklarade att inflationen inte kunde bekämpas på detta sätt. När inflationen så småningom sjunkit och ekonomin fått fart konstaterade Thatcher triumferande i ett tal att de kritiska nationalekonomerna hade kunnat ge henne dåliga råd alla årets dagar med undantag för första april.
Den avgörande bataljen med facket skulle komma när gruvarbetarna i fackföreningen NUM under Arthur Scargill 1984-85 gick ut i en årslång strejk motiverad lika mycket av att kommunisterna i organisationens ledning inte kunde tolerera att tories 1983 vann valet och skulle regera i fyra år till, som av hotande nedläggning av olönsamma gruvor. Strejken utlystes utan föregående omröstning bland medlemmarna. Vis av erfarenheten från 1970-talet hade Thatcher sett till att bygga upp kollager i kraftverken, och tillräckligt många gruvor hölls igång. Polisen fick stöd i att bekämpa våld och utpressning från gruvfacket. Gruvarbetare som mot sin vilja hindrats från att arbeta fick juridisk upprättelse och skadestånd från NUM:s kassa i enlighet med de nya lagar som Thatchers regering drivit igenom. Efter drygt ett år gav Scargill upp. Därefter lades den omfattande och olönsamma kolbrytningen ner på många håll, och Storbritannien kunde ta steg mot renare och mer effektiva energislag. Därmed upphörde också frågan att vara politiskt aktuell. 1979 hade 73 procent av väljarna sett fackföreningarnas makt som den viktigaste frågan, inför valet 1987 var det 1 procent.
Thatcher kom också att hamna i riktiga krig. 1983 invaderades de brittiska Falklandsöarna av den argentinska militärjuntan. Med en resolut militär insats slogs invasionen tillbaka, vilket väckte nationell yra i Storbritannien och ihop med en återhämtad ekonomi beredde väg för en konservativ jordskredsseger i det lägligt utlysta valet samma år.
På samma sätt spelade det kalla kriget stor roll i valet 1987. Thatcher hade alltsedan ett Sovjetkritiskt tal 1976, efter vilket Sovjetpressen döpte henne till ”järnladyn”, talat för värdet av militär styrka som det enda språk den brutala Sovjetregimen kunde förstå. Hon kopplade kampen mot sovjetimperiet till sin bredare frihetstanke och den ekonomiska situationen. Sovjets kommissarier kunde utan att bekymra sig om val och mandat satsa enbart på militär styrka och expansion, medan väst behövde stå ekonomiskt starkt för att också kunna prioritera försvaret. Den ekonomiska svagheten blev således också en militär svaghet.
Vid det konservativa återvalet 1987 stod kapprustningen i centrum och Thatcher vann poäng på motståndarsidans krav på ensidig nedrustning. I det kalla krigets värld hade hon stundtals god kontakt med diktatorer som hon upplevde att hon kunde förhandla med i syfte att främja britternas bästa, exempelvis Sovjetunionens Gorbatjov och Chiles Pinochet, som hjälpte britterna under Falklandskriget. Man bör notera att båda dessa sedermera överlämnade sin makt till ett demokratiskt styre. Thatcher mildrade inte sin kritik mot diktatoriska politiska system, vid varje toppmöte med Sovjets företrädare tog politiska fångar upp till samtal och vid statsbesök i Östeuropa gjorde hon besök i kyrkor och träffade kritiker. Denna strategi att via militär styrka, diplomatiska samtal, öppnande av ekonomin och uppmuntran av frihetliga uttryck i den förtryckta befolkningen gav så småningom resultat när Sovjetimperiet rämnade med Berlinmurens fall 1989 som kanske dess främsta symbol. Ihop med USA:s Ronald Reagan var Margaret Thatcher och Storbritannien den främsta företrädaren för denna ofta kritiserade men framgångsrika strategi att ända förtrycket i halva Europa.
Samförståndet slår tillbaka
Här stod alltså Margaret Thatcher ungefär omkring tioårsjubileet av sin tid som premiärminister. Hon hade etablerat ett nytt ekonomiskt tänkande som fått fart på Storbritannien. I ett avreglerat London City rådde under 1980-talet börsyra där yuppies med cockneydialekt fick symbolisera det nya individuella självförverkligande som bröt med både arbetarrörelsens organisationskrav och den traditionella aristokratins syn på affärer. De förlusttyngda statsföretagen var nu privatägda börsraketer, medan intäkterna delats ut till befolkningen. 1,25 miljoner kommunalt ägda bostäder hade sålts billigt till hyresgäster som nu ägde sin egen bostad, vilket spred egendom och ansvar. Marginalskatten på arbete hade sänkts rejält och de offentliga utgifterna hållits tillbaka. Det kalla kriget var vunnet och fackföreningarna var inte längre en dominerande maktfaktor. Bara ett år senare, i november 1990, avsattes hon av sitt eget parti.
Även om Thatcher själv såg avsättandet som ett oförlåtligt förräderi fanns förklaringar. En sådan är att hon segrat ihjäl sig. Med sitt motstånd mot Tysklands återförening, sitt stöd till Gorbatjov i den post-Sovjetiska utvecklingen och med sin maning till försiktighet kom hon att framstå som en anakronism från kalla krigets dagar i en ny tid av fred och optimism. Dessutom hade regeringen delvis tappat greppet om ekonomin, inte minst genom en politik där växelkursen mot andra valutor snarare än penningmängden blev riktlinje och inflationen åter skjutit i höjden. Reformerna stod också vid en gräns i och med att Thatcher aldrig ifrågasatte välfärdsstaten och utöver tankar på ökad valfrihet saknade program för den offentliga sjukvården och utbildningen, frågor som i takt med den förbättrade ekonomin blev allt viktigare för väljarna.
Till detta kom det förslag till kommunavgift (poll tax) som skulle ersätta en tidigare fastighetsskatt. Kommunavgiften var en del av valprogrammet 1987 som rentav troddes ha viss lockelse eftersom fastighetsskatten var impopulär, men möttes nu av omfattande protester inklusive våldsamma demonstrationer. Avgiften sågs som orättvis eftersom den var lika stor för alla, och dessutom blev den ytterst kännbar eftersom kommunerna ökat sina utgifter drastiskt (vilket var extra bekvämt eftersom lokala utgiftsökningar genom den nya avgiften kunde skyllas på regeringen).
Men framför allt så var det EG. På den europeiska arenan hade Thatcher vunnit sina segrar. Först hade hon sett till att få ner den brittiska avgiften som tyngde orättvist högt på ett relativt fattigt medlemsland med omfattande världshandel. Därefter hade hon lanserat förslaget om en gemensam inre marknad som avskaffade interna hinder för handel och rörlighet. Men hon kände sig alltmer främmande för det hon beskrev som en kombination av ”storslagen retorik och politisk hästhandel” som utgjorde ”europeiskt statsmannaskap”. Här kände hon igen samförståndstänkandet kring abstrakta drömmar om en politisk och en monetär union som gärna skulle förses med en definitiv tidtabell innan det ens definierats vad det var för något. Detta kombinerades inte minst hos kommissionens högintelligente teknokrat Jacques Delors med förslag till ständiga interventioner i marknader och handel.
I ett tal i Belgiska Brügge 1988 satte sig den tidigare Europaentusiasten Margaret Thatcher för första gången tydligt på tvären mot denna tendens.
”Det är sannerligen ironiskt att just när länder som Sovjetunionen, som har försökt centralstyra allting, håller på att lära sig att framgång hänger på att makt och beslut flyttas bort från centralmakten, så finns det de i [den europeiska] gemenskapen som verkar vilja gå i motsatt riktning.
Vi har inte framgångsrikt rullat tillbaka statens gränser i Storbritannien bara för att se dem återinföras på europeisk nivå, med en europeisk superstat som domineras från Bryssel.”
Talet mottogs med stor entusiasm bland brittiska väljare och i de egna partileden, men till sin förskräckelse konstaterade Thatcher att ett antal tunga ministrar i hennes egen regering kände sig alltför väl hemma i Gemenskapens samförståndstänkande, och upplevde det som en börda att Storbritannien skulle sätta sig på tvären. När förslagen på en politisk och monetär union hamnade allt högre på den europeiska dagordningen blev splittringen i regeringen allt djupare och ledde så småningom till både finans- och utrikesministerns avgångar. Detta var i slutändan vad som mer än något annat underminerade Thatchers ledarposition, även om det är en ironi att Thatcher samma dag som hennes parlamentsgrupp gav henne otillräckligt stöd i omröstningen som partiledare befann sig på ett internationellt möte i Paris där hon mötte öppenhjärtig sympati från hennes trätobroder, den tyske premiärministern Helmut Kohl.
Väl tillbaka fann sig Margaret Thatcher i samtal där den ena efter den andra intygade sitt stöd för hennes politiska linje, men inte trodde på hennes möjligheter att besegra ’blötdjursfalangens’ kandidat Michael Heseltine, en politisk överlevare från Edward Heaths dagar. Samförståndstänkandet och det bristande modet hade slutligen fått sin revansch på Margaret Thatcher, även om partiet i slutändan beslöt att välja hennes föredragna kandidat till efterträdare, John Major.
En ensam kvinna
Det är som en politiker ledd av inre övertygelse i bräschen för en radikal samhällsförändring som vi kommer att minnas Margaret Thatcher. Enligt en känd anekdot avbröt hon tidigt under sitt partiledarskap en tjänsteman som sammanfattade en rapport om behovet av samförstånd och att partiet måste ta en medelväg med att ur sin väska ta upp en bok och drämma den i bordet med kommentaren: ”Det här är vad vi tror på!” Boken var Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar. Det enda mjuka som ’järnladyn’ någonsin förknippats med är att hon som kemist ingick i det researchteam som tog fram mjukglassen, en ungefär lika oväntad anekdot som att hon 1988 var en av de första politiska ledarna att uppmärksamma växthuseffekten och vilja begränsa koldioxidutsläppen.
Bilden hade möjligen kunnat bli en helt annan. Så sent som i Edward Heaths regering var Thatcher en storspenderande minister som på ordinärt vis värnande sitt politiska revir, i detta slagen endast av sin frimarknadsmentor Keith Joseph. Som socialminister spenderade Joseph så mycket att en känd frimarknadsanhängare vid en tankesmedja vägrade ta honom i hand. Det var först efter regeringsperioden som de båda gradvis kom till insikt om hur illa den förda konservativa politiken rimmade med principerna de förfäktade. Då hade Thatcher ändå varit underhusledamot i 25 år.
Till uppfattningen om Thatcher som hård och omutlig hörde också kritiken om att hon inte lyssnade. Hon tillstod att hennes ledarstil till viss del var sådan, men att kritiken förmodligen berodde på att hon inte alltid ändrade sin uppfattning efter att ha lyssnat. Själv menade hon sig inte heller vara lyssnad på. I slutet av hennes tid som premiärminister avfärdades hennes principinvändningar mot Europasamarbetet som envishet, och när hon angrep partiledarutmanaren Michael Heseltine för dennes välomvittnade positiva inställning till statlig interventionism, tolkades det som ett onödigt hårt personangrepp, inte en filosofisk åtskillnad.
Även om Thatcher menade att ledarskap inte kan vara ett grupparbete utan är ensamt till sin natur, berör anekdoter som ovan även hennes klass och kön. En sak är säker, den aristokratiska, traditionalistiska högern har inte förlåtit Thatcherismens inflytande. När Thatcher som premiärminister avskedade en minister från Heath-tiden, som motarbetade regeringens ekonomiska politik, fick hon känslan av att han ansåg naturens ordning vara kränkt, som om han fått sparken av sin egen husa. En av Thatchers argaste kritiker var kolumnisten Peregrine Worsthorne, en öppen beundrare av Joseph McCarthy och Augusto Pinochet, kritiker av homosexuell livsstil (trots egna erfarenheter från internattiden) och samtidigt i ekonomiska frågor förespråkande en radikal utjämning via skatter på all slags talang vida över 1970-talets marginalskattenivåer. Än idag har Worsthorne inte kommit över torypartiets vänliga inställning till fria marknader (som han menar är mer skadliga för civilisationen än socialismen var) eller att partiet inte längre omfattar gammeldags paternalister. Den som tror att fria marknader och fri konkurrens är de besuttnas ideologi har inte gjort sin hemläxa.
Könets betydelse är vare sig lika uppenbar eller intressant i sammanhanget. Thatcher själv menar att inget givit upphov till så mycket nonsens i spalterna som hennes könstillhörighet. När hon valdes till partiledare 1975 fick hon svara på en mängd personliga frågor om vem som givit henne en blombukett, om hennes man kände till beslutet och hur det kändes att vara kvinna på sin position innan någon dristade sig att fråga om politik. Själv hoppades hon att hon valts för sina förtjänster, och avböjde en inbjudan att utveckla med kommentaren att ”ni män gillar inte korta svar”. Samtidigt fick hon som kvinna tidigt i sin karriär uppmärksamhet och medialt utrymme som en man i samma position inte hade fått.
Som så många andra framgångsrika kvinnor var Margaret Thatcher ensam i en mansdominerad värld. I sin biografi beskriver hon att de som motarbetade henne hårdast när hon som ung mamma ville kandidera till underhuset var andra kvinnor. Thatcher hade i sin tur bara en enda kvinna i sin regering under elva år som premiärminister, och avskedade henne efter två år. Av män blev hon däremot särskilt respekterad, till den grad att hon nästan saknade häcklarna vid tidiga politiska möten. Feminister mötte hon bara som motdemonstranter och hon sade sig inte på något sätt vara hjälpt av kvinnorörelsen, vilket säkert var sant. Thatcher var dock en tidig och tydlig förespråkare för att kvinnor skulle bedömas på samma grunder som män, ha möjlighet att göra karriär utanför hemmet och anspråk på de högsta posterna i samhället. I detta som i så mycket annat ska hon kanske inte bedömas så mycket för vad hon sade som för vad hon gjorde. I det ljuset kanske ”det där fruntimret” kan tillskrivas även en feministisk revolution, att lägga till de övriga.
Denna artikel publicerades ursprungligen i kulturmagasinet Voltaire nov/dec 2007.
“Förra året kallade ni oss för nyliberaler och nu kallar ni oss för sossar, men… vi har inte ändrat oss.”
Flickan i talarstolen på Moderat Skolungdoms rikskonferens i Kalmar våren 1991 heter Kristina Alvendahl, och hon har alldeles rätt. Året dessförinnan i Karlstad hade ett förslag om att få lägga till egna pengar ovanpå skolpengen avfärdats som nyliberalism emanerande från Stockholmsdistriktet. Året därpå är ett sådant förslag okontroversiellt, i alla fall vad gäller de egna avgifterna. Istället diskuteras själva skolplikten, om staten över huvud taget ska ha rätt att bedriva och finansiera utbildning och kommendera elever in i densamma, vilket en röststark minoritet vänder sig emot.
Under det här året har jag själv gått från att vara ”konservativ – inte naiv” och mot tillägg på skolpengen, till uttalad nyliberal kritiker mot alla former av statliga ingrepp. Jag är klädd i nystartade kamporganisationen Frihetsfrontens t-shirt ”för dig som tröttnat på systemet” och halvvägs igenom Ayn Rands idéroman Och världen skälvde. En radikal frihetsvåg har svept över moderata ungdomsorganisationer, och jag är en av dem som låtit mig svepas med.
Ekonomisk och individuell frihet
Vi kallade oss nyliberaler. Vi ville att allting skulle vara fritt, både på det individuella och ekonomiska planet. Fri invandring och öppna gränser, för att du har rätt att bo var du vill. Välfärdsstaten skulle bort i sin helhet eftersom den vilade på förmyndartanken att staten kan ta hand om dig bättre än du själv och var orättvis eftersom den spelar ut grupper mot varandra och låter några leva på andras bekostnad. Skatt är stöld, staten ska skydda din egendom, din äganderätt att fritt förfoga över vad du tjänar, inte ta dina pengar ifrån dig med hot om våld. Legalisering av alla droger för att du har rätt att göra vad du vill med din kropp (och för att förbudet leder till organiserad brottslighet, tyngre och osäkrare droger, fåfänga polisinsatser som bara befolkar fängelserna utan att minska drogutbudet, och värre social misär för missbrukare – eftersom den här frågan vanligen var lackmustestet för en riktigt principfast nyliberal var man tvungen att vara påläst). Det var några av frågorna vi brann för.
Alla var naturligtvis inte så konsekventa, men jag tror att alla som engagerade sig i Moderat skolungdom (MSU), Moderata ungdomsförbundet (MUF), Fria moderata studentförbundet (FMSF) i början av 1990-talet kom i kontakt med de här idéerna.
– Blir det inte orättvist om man tillåter folk att lägga egna pengar till skolpengen och någon inte har pengar?
– Är det inte mer orättvist att du kan köpa snyggare kläder men inte lägga mer pengar på utbildning, om det nu är dina pengar ska du inte få göra vad du vill med dem? Det går inte ut över någon annan att någon lär sig ännu mer, ska alla vara lika får du förbjuda läxläsning och språkresor också.
– Ja, men man behöver väl ändå inte vara så extrem, kan man inte nöja sig med att valfriheten ändå ökar, utan att dra allt till sin spets?
Frihet i tiden
Att vara ung moderat vid 1990-talets början kändes som att tillhöra ett avantgarde för friheten.
I Sverige växte man upp med två statliga TV-kanaler, statskontrollerad radio, och utan möjlighet att välja skola eller alternativ till offentlig sektor. Skattemyndigheten var tyrannisk och jagade folk ur landet, Systembolaget betydde köer och sura expediter, löntagarfonder skulle ta kontroll över företagen, ATP skulle garantera pensionerna fast det redan börjats fuska i det ohållbara systemet, med jämna mellanrum ifördes prisstopp i valda sektorer med statens pris- och kartellnämnd kontrollerande varenda affärsidkare, och ville du ta med dig mer än 3 000 kronor utomlands var du tvungen att be Riksbanken om lov. Filip och Fredriks term DDR-Sverige är oerhört träffande, det var inte svårt att ta till sig tankar om ökad frihet i ett sådant samhälle.
De frihetliga tankarna kom dessutom förpackade på ett sätt som skulle bryta mot de flesta föreställningarna om borgerlighet och höger. Det var invandringsfrågan. När Ulf Kristersson valdes till MUF-ordförande 1988 startades kampanjen ”Riv murarna” för fri invandring, vilket inte bara betonande individuell frihet utan också förkastade höger-vänsterskalan där höger betyder nazism och främlingsfientlighet och friheten inte finns på kartan. Det var olydnaden mot överheten, Christian Gergils och FMSF sålde sprit på Drottninggatan och sände piratradio. MUF protesterade mot statskontrollerad monopoltelevision med kampanjen ”Det är fel att betala tv-licens” (vars genomslag om inte annat blev uppenbart efter regeringsbildningen 2006), hängde ut moderata skattehöjare på en röd lista och klippte enligt förlaga från fallna kommunistregimer hål i svenska flaggan.
Så var det Döda poeters sällskap. Filmen om att fånga dagen, tänka själv och se saker på ett nytt sätt som alla såg och diskuterade. Den blev ett ledmotiv för tiden. I tidningen Nyliberalen satte Frihetsfrontens Christian Gergils ord på känslan när han skrev om filmen som ”ett nyliberalt mästerverk”. Inte för att den handlade om politik, utan för att den var antipolitisk och handlade om att folk skulle gå sin egen väg. Pricksäkert beskriver Gergils också Neils stänge far som vill styra honom mot en läkarkarriär vare sig han vill eller inte. Repliken ”Vi försöker verkligen förstå varför du envisas med att trotsa oss. Men oavsett vad skälet är ska du inte få förstöra ditt liv” blir den exakta metaforen för även den svenska välfärdsstatens brutala förmyndarmentalitet, särskilt om man vet vad som händer i filmen. Även stämningarna i populärkulturen tycktes alltså bekräfta frihetstankarna. Att ta språnget upp på katedern för att därifrån betrakta världen på nya sätt blev sättet att inleda varje skolpresentation.
I världen omkring var förändringarna redan på gång. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de röstades bort i Nicaragua och tom i lilla Karlskrona höll vi manifestationer för Baltikums frihet och började tro att det faktiskt skulle vara möjligt. Allt var möjligt. Rädslan för den regim som utgjort ett överhängande hot med spioner och u-båtar var inte längre överhängande. Thatcher och Reagan var förvisso konservativa och försiktiga, men de hade påbörjat vissa förändringar som borde fortsätta och accelereras. De liberala ekonomerna Milton Friedman och Friedrich Hayek hade båda fått Nobelpriset.
Något egentligt motstånd från socialistiskt håll kändes inte. Bara bastioner inom politik, kultur och media som väntade på att falla, där 68-orna kunde inte fort nog rensa bort k-na ur sina tidigare övertygelser. Socialdemokratin var sönderregerad och vilsen inför omvärldens tankar och händelser. I valet 1991 vann moderaterna 36 procent av förstagångsväljarna. Ny demokrati var fortfarande huvudsakligen ett parti mot förmynderi och för sänkta skatter, som inte skulle släppa fram någon ”centerpolitik” från en borgerlig regering. Moralen, argumenten och tiden, allt såg ut att verka i vår riktning.
Partipolitiken blir för trång
I denna anda av att driva på och arbeta på nytt sätt skapades en ny organisation, utanför partierna. Grundarna Christian Gergils, Mattias Bengtsson och Anders Varveus hade efter många år i MUF Uppsala och FMSF tröttnat på internkonflikter med karriärister och konservativa. Bengtsson var ideolog och Varveus något så sällsynt som en driven entreprenörssjäl. Gergils var den kommunikativa talangen och en omvärldsinriktad inställning enligt vilken de allra flesta var nyliberaler, jobbet var bara att få dem att förstå det. Tillsammans föder de tre tanken på att skapa en organisation utanför partipolitiken som skulle förena aktivism i syfte att välta välfärdsstaten, med en solid och konsekvent nyliberal idégrund som också skulle marknadsföras.
Frihetsfronten presenterades med ett olydigt vernissage och manifestet ”Visionen om det civiliserade samhället” i nya lokaler på St Eriksgatan i november 1990. Närmare 300 personer från bland annat Timbro och fritänkare inom både borgerlighet och socialdemokrati närvarar, medan ledarskribenter och politiker är märkbart frånvarande. Tidningen Nyliberalen (som funnits sedan 1983) inkorporeras i verksamheten. Där kan man läsa om hembränning och Adam Smith, frihetlig glöggförsäljning på gatorna och intervjuer med liberala filosofer, kommentarer om samtid, kultur och politik och en satirisk serie med Einar Du Rietz från FMSF som huvudperson, allt i en salig blandning.
När Anders Varveus presenterar vad Frihetsfronten är i Nyliberalen 1 – 1990 (som säljs i varenda kiosk landet runt, liksom de båda nästkommande numrena) är planen inte bara den festverksamhet som ska bli nattklubben Tritnaha eller att förmedla svartjobb, hembränningsapparater och importprodukter som nitiska lagar förbjuder, utan även att starta skolor utanför den statliga läroplanen och produktionsbolag för film och TV. Inspirationen kommer från den tidiga arbetarrörelsen och ambitionen är att verka för en bred kulturell samhällsförändring, snarare än snävt politiskt.
Redan från början fanns hos Frihetsfronten en markerad linje mot partipolitiken och även en ironisk distans mot exempelvis Timbro som gav ut radikalliberala böcker men inte vågade ta idéerna i dem på allvar. Spänningar fanns från början. Den relativt liberala MUF-ledningen under Ulf Kristersson avrådde bestämt när vi i MUF Blekinge bjöd in Christian Gergils som talare. Frihetsfronten drev å sin sida egen kampanj på gymnasieskolor i valet 1991 och manade till röstskolk, men hade många sympatisörer och ledande personer som ändå röstade, främst på moderaterna. En partipolitiskt oberoende organisation hade skapats, men precis som hos vänsterrörelsen på 1970-talet fanns ett tydligt parti som man var oberoende gentemot.
Från avantgarde till motståndsmän
Slitningarna blir till splittringar och konflikter i samband med det borgerliga regeringstillträdet 1991. Moderaterna sätter ministrar på samhällsbevarande poster som justitie och försvar, statskramaren Bengt Westerberg får vetorätt mot varje systemförändring av välfärdsstaten, arbetsmarknadspolitiken tillförs mångmiljardbelopp, valfrihetsreformerna blir i defensivaste laget med statens dominans som producent och finansiär oomtvistad. Inte får vi någon liberalare alkoholpolitik heller (en fråga som vi förstagångsväljare runt 18 verkligen jobbat hårt för). Snart ska regeringen slösa miljarder på ett planekonomiskt kronförsvar, höja skatter i krispaket och slå världsrekord i offentliga utgifter som andel av BNP.
Många dugliga personer kring MUF och studentförbund sugs in i regeringskanslierna och får nya lojalitetsband. Samtidigt stiger besvikelsen med hur regeringen utvecklas. Snart blottar sig spricka efter spricka mellan tidigare vänner. Frihetsfronten beskylls för att ha ”outat” studentförbundare som trätt in i regeringskanslierna, bland annat Anders E Borg, som narkotikaliberaler. Christian Gergils berättar för en journalist om FMSF:s egen utredning och ställningstagande för viss legalisering. Det slutar med att Anders Borg får göra avbön i TV. Han säger sig ha ”lämnat den utrerade libertarianismen”, vilket han får förtydliga: ”Jo, jag tror inte längre på det extrema frihetsbudskapet. Jag tycker inte längre att staten ska låta bli att lägga sig i vad som är det goda livet.” Borg skrev redan tidigare samma år en artikel i FMSF:s tidning Svensk Linje där han avfärdar nyliberala rättighetsresonemang med att han läst ett antal böcker och inte låtit sig övertygas om att rättigheter existerar, en personlig reaktion som förväntas vara argument nog för motsatsen. Statsminister Carl Bildt avfärdar legaliseringsfrågan med att ”skall man legalisera narkotika kan man lika gärna legalisera incest”.
Splittringar går rakt igenom de moderata ungdomsleden. När jag som nybliven student i Lund ser fram emot att få gå vidare till det mer ideologiska FMSF har den konservativa föreningen Ateneum i vredesmod lämnat ”kanyliberalerna” i riksorganisationen. Det blir till att fortsätta i MUF. Där pågår en ordförandestrid mellan Ulf Kristersson och den mer regeringslojale och konservative utmanaren Fredrik Reinfeldt som ska avgöras vid ”Slaget i Lycksele” hösten 1992. Mitt i den striden hamnar regeringens krisuppgörelse med socialdemokraterna innehållandes vaga ”besparingar” men desto större och konkretare skattehöjningar. Den kritiseras av Kristersson, men försvaras av Reinfeldt. Andra faktorer än ideologi spelar stor roll, många går helt upp i korridormyglande och strategi. På en stämma i Kronoberg blir jag uppvaktad av Filippa Reinfeldt som säger att Fredrik är missförstådd och egentligen mycket liberal, vilket han ska ringa mig och berätta. Det telefonsamtalet väntar jag på än idag. Valet avgörs i slutändan av att halva Kristerssons styrelse i en lojalitetsakt villkorat sina poster med att han väljs till ordförande, något som slår tillbaka genom att ge Reinfeldt fritt utrymme att utlova styrelseposter bland de röstberättigade ombuden. Med tre rösters marginal segrar Reinfeldt och försiktighetslinjen gentemot regeringen.
På ett sätt blir det därefter engagemanget i MUF Blekinge roligare. Utan lojalitetsband till förbundsledningen känner vi oss fria att ta ut svängarna i opposition mot en resignerad ledning och en alltmer främmande regering. Det skapas regionala tidningar för ideologisk debatt, vi faxar regeringskritiska insändare landet runt om att avskaffa jordbruksstödet, vara skeptiska till EU, att regeringen ska sänka skatter och utgifter och till försvar för fri invandring. Till lokalpressens förtjusning ställde vi också Blekinges riksdagsledamot till svars för förslag om subventioner och skattehöjningar sammanställda på en röd lista. Inför tröga konservativa allt längre på efterkälken går vi från frihetligt avantgarde till ideologiska motståndsmän.
För min del ska det hela kulminera med nationellt medialt genomslag i samband med partistämman 1993 där jag ställer försvarsminister Anders Björck till svars för att administrera ett slavsystem, det vill säga värnplikten. Folk skrattar och många jublar i samband med inlägget. Det blir ett litet lämmeltåg av unga kritiska röster mot värnplikten, liksom det varit i invandringsfrågan tidigare. Jag blir bland annat försvarad av min blivande flickvän och fru Sophia Barthelson från det nyliberala Östgötadistriktet som jag träffat under ”Slaget i Lycksele” året dessförinnan. Ihop med riksdagsledamoten Björn von der Esch har jag även vädrat kritik mot EG. Strax därefter ska dock stämningarna ändras, när partiledningen i form av Gunnar Hökmark i känslosamma termer fördömer värnpliktsmotståndet som på något sätt ett hån mot frihetssträvanden i Batikum (som om inte värnplikten var ett förtryckarinstrument i händerna på Sovjetmakten). Signalen var skickad, så här bör man inte tycka om man ska ha en framtid i partiet.
Det är början till slutet på min moderata karriär (trots att moderaterna faktiskt ökar två procentenheter i en opinionsmätning strax därefter, detta i grupper som aldrig tidigare sympatiserat med moderaterna). Utfrysningsmekanismerna börjar redan samma kväll. Det börjar bli hög tid att söka nya vänner.
Anarkist, objektivist eller nyliberal?
– Är du fortfarande anarkist?
– Nej, jag är anhängare av nattväktarstaten.
Under hela kvällen på releasefesten för tidningen Ego, ett glättigt magasin om nyliberal teori och praktik som i en jättesatsning hösten 1992 delas ut i hela Stockholm, har jag medvetet undvikit att träffa tidningen Nyliberalens nyutsedda redaktör, Johan Norberg. Anledningen är att Norberg förfäktat anarkismen i ett tidigare nummer, vilket är kontroversiellt för mig som objektivist. Dessa två ståndpunkter representerar nyliberalismens repellerande motpoler.
Anarkisterna eller anarko-kapitalisterna menar att om man är övertygad om att marknader och fri konkurrens är en rättvis ordning, så borde detta gälla även polis och rättsväsende, vidare att en liten, konstitutionellt begränsad statsmakt är ett steg på vägen mot den konsekventa tanken på ingen stat alls. Det är en tanke med viss tyngd. Robert Nozicks klassiska bok Anarki, stat och utopi tar sig som första uppgift an att försvara en legitim statsbildning i anarkisters ögon.
Objektivisterna menar att den nyliberala politiska ordningen kräver en specifik filosofisk motivering baserad på en viss kunskapsteori och etik, nämligen de tankar om människan som förnuftsvarelse med etisk rätt att leva för sin egen lyckas skull, som författarinnan och filosofen Ayn Rand motiverat. Här finns en kritik mot anarkismen som går ut på att ideologin är väsensskild från den kapitalistiska ordningen eftersom anarkismen släpper lös det våld som statens våldsmonopol, rättigheter och rättsväsende finns till för att begränsa och kontrollera.
Mellan dessa finns folk med ekonomiska, utilitaristiska, rättighetsmässiga eller känslomässiga skäl för att landa i just de nyliberala politiska slutsatserna. Under det postmoderna 1980- och 1990-talet finns inte minst en klangbotten i att motivera frihetstanken med att så länge ingen annan politisk ordning kan bevisas bör man undvika statligt tvång mot andra. Alternativt att eftersom ingen kan säga att något sätt att leva, eller något resultat inom exempelvis konsten, är bättre eller sämre än något annat, så bör valet vara fritt. Det kan låta som den mest toleranta inställningen, men innebar samtidigt att den som ville tala om marknader och frihet som ett sätt att uppnå goda resultat åthutades. Tal om goda resultat eller etablerande av vissa värden ansågs öppna vägen för statens etablerande av en sådan ordning och alltså förtryck.
Det var alltså en avgörande identifikationsfråga jag riktade till redaktör Norberg som första ord när vi introducerades för varandra på den där festen. Svaret blev avgörande för mitt fortsatta engagemang i Frihetsfronten. Tidigare samma höst hade jag träffat de renodlade objektivisterna i deras starka fäste Göteborg, på Bokmässan där (beroende på meningsskiljaktigheter) upp till tre olika objektivistföreningar under 1990-talet skulle ordna stånd samtidigt och sälja Ayn Rands romaner och böcker om filosofi och politik. De hade varnat för att Frihetsfronten skulle vara anarkistisk. Nu upptäckte jag istället att Johan Norberg var en god liberal med stort intresse för Rand. Jag hade hittat en vän för livet och en kamrat i kampen. Dessutom var det en rolig fest vid vad som dessvärre blev mitt enda besök på St Eriksgatan 89 och den ursprungliga svartklubben Tritnaha.
Rätten till party
Även i Frihetsfronten hade det börjat handla mer och mer om motstånd. På sin lokal anordnar de fester med alkoholförsäljning utan tillstånd och med generösare öppettider än staten tillåter (klockan 3), anordnade av direktdemokratiska sällskapet Tritnaha (ett namn som kom till efter att folk fjantat till hur svårt folk hade att säga libertarian). Detta med stöd av rätten till politiska sammankomster och mötesfrihet. Festerna lockar över tiotusen medlemmar som besöker en lokal full med citat av Bastiat, Hayek och andra nyliberala tänkare och med politisk agitation i baren och ett växande bokutbud till försäljning för den som så önskar. Samt endast fest och röj för den som så föredrog.
Illegala fester med illegal alkoholutskänkning förekommer i stort sett i varenda ungdoms- och studentförbund i hela landet, än idag vad jag vet men definitivt då. Vår egen MUF-lokal i Karlskrona var en känd förfestlokal på fredagar, vilket bland annat finansierade en aktningsvärd del av partiets radiostudio. Från början var det därför inte något särskilt med att även Frihetsfronten hade en festlokal. Men eftersom festerna skedde öppet och snabbt blev populära i breda kretsar lockar de snart även poliser som försöker stoppa verksamheten. Efter ett tiotal razzior och ett misslyckat arresterande av Nyliberalens ägare Henrik Bejke som stod på lokalens hyreskontrakt sätter polisen helt sonika ett lås på lokalen i januari 1993. Därmed hindras även tillträde till tidningen Nyliberalens redaktion vilket är helt i strid med gällande lagar, men dock får ske utan åtgärd från rättsväsendet (bland annat för att polisen ljuger för JK om tillträde till redaktionen).
Festerna flyttar då till en annan lokal på Söder och fortsätter som tidigare. Då ser sig politikerna i Stockholm tvungna att ge med sig och låta vanliga krogar vara öppna till klockan 5, varpå Tritnaha tjänat sitt syfte och stängs sommaren 1993 efter en segerfest med gratis sprit till alla medlemmar (vilket polisen inte kunde slå till emot då det var den första lagliga festen). Den som roar sig efter klockan tre i Stockholm har alltså Tritnahas civila olydnad att tacka för den möjligheten.
Internationellt avvikande
Redan innan vi hade blockerat hotelldirektörens dörr med korridorens heltäckningsmattor, blomkrukor, möbler och annat vi kunnat hitta under den sena nattens efterfest har den månghövdade svenska delegationen (runt tio personer) utmärkt sig vid den libertarianska världskongressen i Estland sommaren 1993. De flesta av oss är i 20-årsåldern, några runt 30, övriga deltagare är i 40-50 årsåldern. När Anders Varveus och Mats Hinze åker hem lite tidigare från den veckolånga konferensen för att kunna vara med om segerfesten på Tritnaha har de andra har ingen svartklubb att åka hem till, möjligen en organisation som trycker pamfletter, säljer böcker och någon t-shirt.
Trots omvärldens allmänna frihetsvåg finns något unikt och delvis hemmagjort bakom den svenska nyliberalismen. I övriga länder, framför allt i USA, var dessa radikala frihetstankar med fokus på individuell frihet och kritik av stat och överhet en del av ungdomsupproren under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Marcuse och Sartre var ikoner, men på många campus gällde det även Ayn Rand. Till och med Hillary Clinton har en sådan fas. I Sverige sker en kulturell frigörelse, men politiskt är det bara kollektivistisk statscentrerad socialism som importeras. Om det ska skyllas på att svensk vänster är mer totalitärt sinnad, eller på att den borgerliga 1970-talsgenerationen med Carl Bildt, Mats Johansson och Anders Björck var i full färd att anamma tankarna på en naturligt växande offentlig sektor och i övrigt upptagna med att vara emot alla vänsterns nya kulturuttryck och ståndpunkter är svårt att säga, men med några få personer undantagna får samtida statskritiska och radikalt frihetliga tankar då inget genomslag i Sverige.
Därav åldersskillnaden mellan svenska och utländska nyliberaler, men varför blommar nyliberalismen upp i Sverige drygt två decennier senare? En av många nämnd anledning är det opinionsbildningsarbete som dras igång av Sture Eskilsson på SAF resulterandes bland annat i tankesmedjan Timbro och att liberala tänkare som Friedrich Hayek, Ayn Rand, Henri Lepage, Robert Ringer med flera ges ut på svenska. En annan inspirationskälla är John-Henri Holmberg som sedan 1980 var ledande ideolog och kultfigur för nyliberaler inom moderaterna. Han var redaktör för moderaternas tidning Medborgaren under Gösta Bohman och förlagsredaktör på näringslivets tankesmedja Timbro. Han skrev dessutom en legendarisk nyliberal introduktionsbok ”Befria människan” åt MUF:s Uppsaladistrikt som partiet och MUF centralt såg till att stoppa och förstöra, förutom en mindre upplaga som köps upp och säljs av Frihetsfronten.
Den revolt som nyliberalerna försöker åstadkomma kan i denna mening både sägas vara den del av 1968 som aldrig nådde Sverige, och samtidigt del av motreaktionen på denna. Olydnaden som metod och moralisk rätt har gemensamma drag med vänstern, men har samtidigt omvända förtecken. Den ska inte vara aggressiv och våldsromantisk, utan tvärtom ”revolution med ett leende”, icke-vålds aktioner som folk blir glada av, som exempelvis fester, alkoholförsäljning (inte sällan till 1 majdemonstranter), hjälpa gömda flyktingar och vidga yttrandefriheten. Idéerna ska föras ut konsekvent och öppet på gator och torg, inte smygas med på herrgårdar och i riktad indirekt opinionsbildning, gärna i inlindad och något urvattnad form, som man upplever att SAF, Timbro och moderaterna gör.
Baksmälla
Tritnaha blir en stor framgång, men sker till ett pris. Tidningen Nyliberalen kommer i snygga välmatade nummer 1990-1991, men bara tre stycken. Året därpå kommer tidningen inte ut alls, dock Ego (se ovan). När Nyliberalen återuppstår 1993 med Johan Norberg som redaktör är det i en svartvit upplaga med större fokus på ideologi och Frihetsfrontens egna verksamheter, som vassa genomgångar av rättsapparatens agerande mot Tritnaha och dels referat av tisdagspubar då kända och okända talare bjuds in att tala och ställas inför nyliberala frågor. Tidningen går ut i en bred friupplaga till opinionsbildare och till prenumeranter, men kan inte längre distribueras till butiker annat än på ett fåtal ställen huvudsakligen i Stockholm.
I februari 1994 öppnar Liberala allhuset Laissez-faire på Herkulesgatan. Här är det tänkt att bli bokcafé med bokförsäljning på dagtid och legala fester på kvällarna. Designen är industrilokalsinspirerad och klubben Le garage öppnar. Härifrån bedrivs också exempelvis kampanjen Marknadsekonomiskt nej till EG inför omröstningen 1994. Några av Europas ledande experter på narkotikafrågan flögs upp till ett ambitiöst legaliseringsseminarium 1995.
Det är fortfarande en rolig tid, ackompanjerat av den där känslan av att allt är möjligt. En kväll samlas vi tre personer för att skriva en musikal. Det slutar med att vi blir fulla. Andra kvällar hamnar vi i diskussioner kring det rättfärdiga i att stjäla ölglas på krogen eftersom dessa hjälper till med skatteuppbörden.
Ganska snart uppstår dock två fraktioner. Varveus och Hinze vill fortsätta aktivismen och driva den ett steg längre. De är båda väldigt inspirerade av raverörelsen och vill inte bara argumentera för att droger ska vara legala, utan även skapa acceptans för bruket. Gergils och Norberg vill inte se någon romantisering av drogbruk, och är mer intresserade av den ideologiska verksamheten kring Nyliberalen och samhällsdebatten. Det blir efter ett tag konflikter och dålig stämning och Varveus och Hinze lämnar Frihetsfronten 1995 för att starta raveklubben Docklands och få till nya konfrontationer med stat och polis. Samtidigt slutar Gergils och jag blir talesman för Frihetsfronten.
Då finns egentligen bara tidningen Nyliberalen kvar. Lokalen på Herkulesgatan sägs upp 1996 och boklagret och redaktionen flyttas till Johan Norbergs radhus i Hagsätra. Utöver detta hålls bara viss seminarieverksamhet. Ett seminarium i Lund 1996 med tre generationers liberaler; nationalekonomiprofessorerna Sven Rydenfelt och Ingemar Ståhl, samt Christian Gergils blir minnesvärt när Gergils får fly ut genom fönstret för att undgå en delgivningsman, som i sin tur blir åthutad av professor Ståhl som ”påminner konstapeln om att här pågår grundlagsskyddat möte” varpå polisen marscherar ut och drämmer igen dörren till jubel och skrattsalvor.
Med bara den ideologiska verksamheten kvar, utan sociala forum och med internetlistor som ny kontaktyta uppstår nya schismer. Som nybörjare på Internet hamnar vi i ständiga ideologiska konflikter och animerade interndiskussioner som tar mycket tid och kraft. Redaktionen kring Nyliberalen jag, Johan Norberg, Kristian Helde och Mats Ekelund intresserar sig alltmer för Ayn Rands filosofi, vilket återspeglar innehållet i tidningen och leder till nya Internetdiskussioner. Samtidigt börjar vi ifrågasätta värdet av att arbeta med Frihetsfronten över huvud taget och jag lämnar ordförandeskapet/talesmansrollen. Organisationen blev dessvärre aldrig någon biljett in i bredare samhällsdebatt i andra frågor än narkotika, och den börjar vi alla tröttna på. Ett tag därefter lämnar vi fyra redaktionsmedlemmar även tidningen.
Så slutar det då för min del som det så ofta gör i försök att bilda ideologiskt konsekventa organisationer, att de splittras och man går sin egen väg för att göra andra saker i livet. Det är kanske inte ett så tokigt slut för en individualistisk rörelse.
Börjar så smått hämta mig efter förra fredagens releasefest för Glädjedödarna – en bok om förmynderi som äntligen kommit ut. De som missade festen eller vill återuppleva stämningen kan titta på Linda Skugges bilder här. Mitt tal och de båda ståupprecensionerna av Elin Grelsson och Viktor Barth-Kron finns inspelade hos Timbro.
Boken finns hos Megastore (35 kr), Kulturbutik (37 kr), Adlibris (44 kr), Bokus (51 kr) eller direkt från Timbro (69 kr).
Missade du releasen eller bara vill höra mig prata om boken dubbelt så länge så träffar jag Stureplancentern på tisdag 24 maj kl 18.30, på Republik, Tulegatan 17.
Den som följt den här bloggen vet att jag hållit på ett tag. Redan i ett inlägg från september 2007 nämns den kommande boken om förmynderi, som då saknade titel.
Snart är den i alla fall här Glädjedödarna – en bok om förmynderi, och det blir en dunderrelease med party fredagen den 13 maj. Välkomna.
Länken till denna artikel från Liberal debatt nr 5-6/2007 funkar inte längre, så jag lägger upp den här.
Vem är liberalens ideologiska motståndare? I grundläggande mening är det naturligtvis alla som utgår ifrån andra och väsensskilda ideologiska grunder. En socialist som Göran Greider, med ambitionen att låta staten kontrollera allt och bara lämna fickpengar kvar till den enskildes disposition, naturligtvis. Också en konservativ som Roland Poirer Martinsson, som även med hyfsat frihetliga ståndpunkter rörande skatter och ägande blir en ideologisk motståndare genom sin utgångspunkt i tradition och långsam förändring liksom genom att plädera för utökad censur. Även socialliberal som exempelvis DN:s chefredaktör Niklas Ekdal är en ideologisk motpol.
Det senare är av någon anledning mera kontroversiellt. Inte sällan ses socialliberalen som närmare ideologiskt allierad med liberalen än andra ideologier, av etiketten att döma borde socialliberalen åtminstone vara till hälften liberal. Jag menar att detta är en felsyn. Socialliberalen utgår från principer som är ideologiskt väsensskilda från liberalens utgångspunkter, vilket också förklarar att så många socialliberaler i praktiken är överhetsvurmande förmyndare och teknokrater.
Överpröva alla friheter
Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.
Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet – med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar, kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.
Istället för att se en konflikt i detta, anser sig socialliberalen vara (d)en person som är skickad att balansera den negativa och positiva frihetens motsatta principer. Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan resultera som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.
Men om friheten måste överprövas, om den bara finns som resultatet av en (tänkt) makthavares vägande av människors frihet gentemot varje annat värde han eller hon önskar stoppa in i kalkylen, då är friheten inte var människas rätt att hävda mot stat och överhet, utan tvärtom något man (eventuellt) beviljas av dessa. I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper, landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen.
Friheten är inget socialliberalt ideal
Den socialliberala överprövningen av människors frihet är ingen formalitet, utan etablerar en helt annan politisk ordning än den liberala. I bästa fall skulle socialliberalismen kunna innebära att friheten tar omvägen via makten, men därifrån levereras i stort sett intakt efter att ha naggats i kanten efter socialliberalens godtycke (eller aldrig så rationella kalkyler). Det bygger dock på att socialliberalen har en stark värdering av frihet i den liberala betydelsen och en motsvarande empirisk och moralisk aversion mot statsingripanden. Så är dock inte fallet.
Socialliberalens själva utgångspunkt är att i polemik med liberalen se frihet som något som aldrig kan tillåtas, eller vara önskvärd fullt ut. Tvärtom älskar socialliberalen att utmåla frihet som ett tillstånd minst lika fel som totalitär socialism. När Niklas Ekdal i en krönika (DN 8/7 2007) bjuder på fördelningspolitiska tankeexperiment menar han att socialismens totala nivellering innebär ”en förgylld form av slaveri”, som om det skulle finnas någon guldkantad eller vacker del av tillvaron under en totalt kontrollerande statsmakt. Men enligt Ekdal vore det lika fel (dock utan förgyllning) att staten låter människor behålla vad de förtjänar. Respekt för, och upprätthållande av, äganderätten skulle enligt Ekdals fantasi utmynna i ökande stölder. Ett fritt samhälles ökade spelrum för marknadens frivilliga överenskommelser skulle enligt samma Ekdalska logik utmynna i bristande tillit och ensamma människor bakom larm och lås. ”Resultat: alla blir fattiga, ensamma och olyckliga.” Vare sig socialt eller ekonomiskt stämmer denna beskrivning med den utveckling vi sett under ekonomiskt frihetliga epoker, men vad hjälper verkligheten mot den socialliberala dogmatiken.
Den ”socialliberala pragmatikern” Niklas Ekdal menar att den liberala frihetstanken och socialistens statsexpansiva nivelleringsideal måste blandas för att undvika dessa tragiska utkomster. Men som vi sett resulterar denna pragmatik i en lika fast som felaktig princip om statens överordning och individens rättslöshet mot samma stat, och en lika dogmatisk anpassning av verkligheten efter modellen som hos någon testuggande marxist-leninist.
I en annan Ekdalsk krönika kan vi läsa att han önskar en tredje väg mellan Göran Greider och Johan Norberg (DN 3/9 2006), en tredje väg som bland annat innebär att skatterna ska vara ”tillräckligt låga för att inte döda människors drivkrafter” (min kursivering), samtidigt tillräckligt höga för att finansiera ”allt detta goda” som Ekdal tycker att staten bör ägna sig åt. Staten ska alltså med självklarhet ta ut så höga skatter det bara går, men vid totalt borttynande av kreativitet, arbetslust, nyfikenhet och entreprenörskap drar Ekdal, med sann socialliberal generositet, en gräns för hur tung skattebörda vi ska behöva bära. Inte bara tonen antyder att vi ska tacka och bocka.
Ofrihet i stort och i smått
Så långt kan det ändå tyckas att socialliberalen är i alla fall till någon del på frihetens sida. Men notera att överprövningen av friheten gäller i varje enskild fråga. Med Niklas Ekdal som exempel kan man snabbt konstatera att för socialliberalen är inget beslut för litet och inget beslut för stort för att ogiltigförklaras av en förmodat bättre vetande överhet. Ekdal vill vare sig tillåta folkomröstningar (vi röstade ju ”fel” om euron, DN 15/9 2003) eller eget ansvar för vad man äter (om folk äter sig tjocka måste staten kontra detta med ”en extra skatt på fett och socker” eftersom ”övervikten är en politisk fråga”, DN 4/1 2004).
I dessa båda frågor avslöjas två av socialliberalismens antiliberala principer: förmynderiet och överhetsvurmen. Överhetsvurmen av att det ju är i maktens korridorer, som den kloka sammanvägningen förmodas ske. Mentalt är det också i samma korridorer, och inte hos enskilda människor, som socialliberalen letar klokskap och livsvisdom, och alltså landar i förmynderiet.
Socialliberalens tredje antliliberala ben är teknokratin. Överprövningen av friheten som rättighet urartar lätt till en mer eller mindre akademisk tankelek enligt avancerade modeller. John Rawls sinnrika tankekonstruktion för likformade individer bakom en okunnighetens slöja är ett typexempel, och kanske ett omedvetet uttryck för socialliberalens sanna skattning av de människor han så ofta ser behov av att styra och korrigera. I praktiken lämnar socialliberalen fältet fritt för den tänkta makthavaren att kasta in alla möjliga värden i kalkylen som sammantaget eller i sig själva påstås övertrumfa friheten. Så sker inte minst med varje akademisk modetrend, vare sig det handlar om djurrätt eller feminism. Medan socialliberalen sedan hävdar sig vara styrd av ”vad forskningen visar”, är utkomsten i högsta grad beroende av vilka parametrar (moraliska såväl som empiriska) man matar in. Viljan att beskriva verkligheten efter motstående principer (frihet kan sägas stå emot ”välfärd”, ”solidaritet” eller ”jämställdhet”), vilket är socialliberalens själva raison d’être, gör möjligheten att välja slutsatser efter egna preferenser än större. Under akademins och de exakta decimalernas slöja döljs en godtycklig, vid och principiellt obegränsad statlig makt som blir socialliberalismens sanna essens.
De ”nya” moderaternas grepp att under Anders Borgs ledning reducera all politik till ett teknokratiskt mått, ”arbetskraftsutbudet” är ett illustrativt exempel. Denna teknokratiska politik har i sin tur fött både förmynderi och en självklar utgångspunkt i statsnyttan. Alkoholskatter höjs för att ”det är viktigare att folk arbetar än super” och den höga statsskatten cementeras för att ”forskningen visar” att höginkomstgrupper jobbar lika mycket även om staten tar en betydande andel av inkomsten. Detta har skett parallellt med att moderaterna bytt frihetsbegrepp till en socialliberal variant enligt vilken frihet lika gärna kan vara mer politik som mindre.
Även om Niklas Ekdal hedersamt kritiserat den nymoderata vurmen för progressiva inkomstskatter, så har han också i stort applåderat detta moderata skifte. Ekdal applåderar vad han beskriver som steget från ideologi till teknokrati. ”Kanske för första gången får Sverige en finansminister som föredrar vetenskap framför ideologi och ödmjukhet framför retorik. … Ideologin är död. Nu är det beprövad erfarenhet som gäller, och en realistisk människosyn.” (DN 22/10 2006) Det skriver Ekdal efter att Anders Borg i finansdebatten 2006 förklarat att han vare sig vill låta folk behålla sin inkomst eller äga företag ”av ideologiska skäl” bara i den mån ”välfärden tål” och ”tiden är mogen”, avgöranden som ligger i händerna på regeringen.
Ekdal återkommer i en annan krönika (DN 12/11) till att Anders Borg lovat att inte göra saker av ”ideologiska skäl”, och bygger där ut resonemanget till att han uppskattar ”teknokratiska regeringar” där ”det existerande välfärdssamhället är norm och medelpunkt”, där partierna ”möts i mitten” och där man knappt märker någon skillnad mellan de politiska alternativen.
Men valet av teknokrati som ledande politisk princip – att göra ”arbetskraftsutbudet” (eller som makarna Myrdal på sin tid ”nativiteten”) till politikens riktlinje – är lika ideologiskt som att se frihet som ledande princip, om än inte lika empiriskt välgrundat. Häri ligger socialliberalismens blinda fläck.
Långt från laissez-faire
Visst kan socialliberalen i mångt och mycket vara en frihetsvän, i vissa frågor rentav en varm och principiell sådan. John Stuart Mill är ett klassiskt exempel med sin plädering för livsstils- och åsiktsfrihet. Han skulle antagligen känna viss beröringsångest inför dagens socialliberaler. Mill var trots allt för fri opiumhandel och prostitution, hans välfärdsstatliga engagemang sträckte sig inte längre än att han menade att staten kunde finansiera så att barnlösa och barn till utan egen förskyllan fattiga föräldrar också skulle få gå i skolan (som dock skulle drivas och finansieras privat för att undvika statlig åsiktskontroll och monopolisering) och hans kritik av att ge byråkratier politisk makt är oförenlig med dagens socialliberala EU- och FN-vurm.
Men socialliberalen kan också vara förmyndarmässig som en kristdemokrat, teknokratisk som en socialdemokrat, fördömande av liberal frihet som en marxist-leninist och med samma vurm för makt och överhet som någon konservativ, låt vara med andra argument och bevekelsegrunder. Då finns ändå gott om socialliberaler som är än mer antiliberala än Niklas Ekdal.
Det riktigt tragiska är att även socialliberaler av Mills typ öppnar för betydligt större statsingrepp just genom att i sin ideologiska modell göra statens överprövning av friheten till grundprincip, snarare än frihet som individens rättighet. Själva vill de kanske bara göra något enstaka undantag från liberalismens frihetsprincip, men när förmyndare och teknokrater vill fylla på undantagslistan, har de inga principiella invändningar att ta till. Förmodligen inte heller ork och tid att ta sig igenom och hitta felaktigheterna i den empiriska hotbild och ekonometriskt uttryckta avvägning som deras socialliberala fränder menar motiverar just den eller den ytterligare frihetsinskränkningen.
Visst kan man som liberal, i jakten på politiska majoriteter eller i vissa sakfrågor hamna på samma sida som socialliberaler av alla slag. Liksom man kan med konservativa och socialdemokrater. Ja, till och med kommunister som Lars Ohly kan emellanåt, låt vara av bristande intresse och aldrig av princip, landa i slutsatsen att vissa kulturella och sociala friheter kan få anstå i väntan på revolutionen och det planekonomiska samhället (där staten ändå genom ekonomin tar kontrollen över varje vardagsbeslut). Detta förtar dock inte att socialliberalismen som ideologi, liksom konservatism, kommunism och socialdemokrati, är väsensskild från liberalismen.
Liberalen har ingen anledning att bland ideologiska motståndare positivt särbehandla socialliberaler. Resultatet av socialliberalismen är inte att friheten bevaras, om än i något urvattnad form, utan att någon makthavare i varje enskilt fall har att överpröva din frihet för att se om du har rätt till den, eller om de behagar inskränka den för att tillgodose andra mål. Socialliberalismen föder förmynderi, överhetsvurm och teknokrati, och företrädare som i sin pompösa ”pragmatism” tror sig stå över rätt och principer och vara klippta, skurna och pålästa nog för att diktera hur andra lever sina liv i stort och smått. Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman. Måhända fysiskt skonsammare, men inte sällan värre för självkänslan. Och långt från laissez-faire.
Jo, jag var också på den där lunchen med Fremskrittspartiets Siv Jensen i måndags, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om i Expressen idag. Ett parti som kallar sig klassiskt liberalt och skyltar med hjältar som Ayn Rand och Friedrich Hayek är definitivt intressant att lyssna på. Det blev lite si och så med diskussionerna, 2 timmar var utsatta, men frågestunden med Siv Jensen satte egentligen igång på allvar strax därefter och jag var tvungen att gå efter ytterligare en halvtimme.
Men jag tog i alla fall upp frågan om invandring, och Fremskrittspartiets politik att minska asylinvandringen men öka arbetskraftsinvandringen (så presenterades det för oss, men det stämmer inte riktigt). Jag menade att detta skapar en illusorisk bild av migration som en politiskt kontrollerad och planerad process, ett slags gottpåse där vi plockar ingenjörer, läkare och en och annan stjärnkock att piffa upp landet med. Visst, det är trevligt och ska underlättas, men människor av alla de slag rör sig på alla de sätt och plötsligt står de i ditt land. Då står vi, välfärdsstat eller inte, inför alternativen att försöka ta emot så många som möjligt och göra det bästa av situationen genom att låta dem utvecklas efter sina förutsättningar – eller att bygga ut gränskontroller, polis och repressionsapparat så mycket som möjligt för att effektivt skicka iväg migranterna någon annan stans.
Generös asylpolitik eller inte, och i verkligheten har båda alternativen sina påfrestningar. Det förra behöver inte vara något större hot, tvärtom. I grunden är i stort sett all migration arbetskraftsmigration, strömmarna går dit det finns jobb, inte nödvändigtvis dit det står öppet, vilket vi märkt genom att den stora strömmen östeuropéer som fått flytta inom EU åkt till Storbritannien, med låga inträdeskrav på arbetsmarknaden, inte alls i samma utsträckning till Sverige. Vi har missat mycket av möjligheterna och kommer att missa dem så länge arbetsmarknaden är reglerad som den är.
Siv Jensen verkade hålla med om problembeskrivningen, men jag fick väsentligen ett ”goddag, yxskaft”-svar om att ideologiskt var hon för fri invandring men att man inte kan hålla på principerna. Det var inget svar på frågan hur man löser avvägningen med migrationsströmmar. Min egen inställning är att fri invandring förmodligen är det mest verklighetsnära, i motsats till de gottpåseteorier som bygger på föreställningen att migration hanteras genom att myndigheter kan plocka ut de mest kompetenta, alternativt de mest hjälpbehövande och lidande.
Synen på invandring är inte en fråga i mängden, den tenderar att vara definierande och dominerande för en politisk rörelse. Det är inte så konstigt, sällan står väl tilliten till spontan ordning och ens egna värdens konkurrenskraft på spel som inför mötet med det främmande. En prövande och öppen inställning även till det man inte förstår eller sympatiserar med är grunden för västerländsk civilisation, med dess flitiga inlånande och utnyttjande av andras influenser.
Denna invändning beskrev jag för något år sedan som Högerpopulismens järnhårda lag, med bland annat exempel från Fremskrittspartiets historia. Mina dubier kvarstår på denna punkt. Och de har förstärkts av Johan Norbergs eminenta utveckling av ytterligare komplicerande faktorer hos Fremskrittspartiet. Detta kvarstår som en invändning mot positiva omdömen hos exempelvis Fredrik Segerfeldt (vars acceptans för skämda tomater i sallader gör mig lite skeptisk till hans färdigheter som lunchvärd ;-)) och Dick Erixon. De senare har förvisso en poäng i att Siv Jensen är en imponerande person och driver en på många punkter uppfriskande politik. Frp är ett parti som driver många bra frågor och rymmer en del ärligt övertygade liberaler. Jag ångrar alltså inte lunchen, men jag hade önskat betydligt mer tuggmotstånd.
Även i andra frågor bidrog nämligen lunchen till fler frågor än den besvarade. Frp verkade bland annat ha en väldigt bred definition av ”investeringar” vilket de onekligen vill ösa pengar över via statskassan. Bland annat fanns den klassiska övertron på att utbildning och forskning via statspengar skulle sätta fart på tillväxten. De verkade också pigga på ett slags fondsocialism där idag utomlands placerade oljevinster ska investeras på den norska hemmamarknaden, utan tanke på att detta ger statlig kontroll över norskt näringsliv, vilket vare sig ur effektivitets- eller demokratisynpunkt är särskilt bra.