Centern och solidariteten

Jo, det finns en del att klanka på. ”Vi” (om de nu inte menar subventionerade bönder) har inte profiterat på tullar, de kostar oss pengar också, skolan blir inte bättre av skråväsende för lärare eller av offentlig finansiering, och alarmismen om klimatet är missvisande. Men det är ändå en huvudsakligen kul kampanj för riktig solidaritet och rättvisa som Centerns Ungdomsförbund har dragit igång. Frihandel, teknikoptimism, minskad välfärdsstat, ökade möjligheter att bli rik och en självklar rätt att välja sin egen väg, jodå, det finns mycket jag gillar.

Jag hoppas bara att de kan övertyga sina egna partister. För några veckor sedan var jag på debatt hos Stockholmscentern. I huvudsak en trevlig tillställning med kloka frågor och där publiken, många med erfarenhet av socialt engagemang, till och med kunde vrida och vända på fördelar med viss narkotikalegalisering.

Min motdebattör Kenneth Johansson, ordförande i socialutskottet, var förvisso också trevlig, men en fullkomligt rabiat förbudsanhängare. Allt motiverat med teknokratiska överhetsresonemang som gick ut på att så fort det finns risker eller problem på aggregerad nivå måste politiker i solidaritetens namn gripa in. Någon risk för att restriktionerna skulle gå för långt verkade han inte se. Solidaritet var för honom att politiker sätter restriktioner för vad folk ska äta och dricka. Helt enligt folkhälsomässiga totalkonsumtionsmodeller ska skötsamma medborgare straffas av skatter, lagar och restriktioner för att andra inte kan sköta sig. Till och med cykelhjälmstvång verkade Johansson tycka var rimligt och motiverat. (Och i vanlig ordning rann den tunna fernissan av solidaritet bort när det kom till betalningsvilja för sjukvård åt någon som levt annorlunda än han själv.) En typisk representant för politikerskrået kort och gott, och i rejält behov av att lära sig något om solidaritetstankar som inte uttrycks genom stat och överhet.