Champagne åt de rika

Grand Hotel får servera champagne till frukost. Nobelpristagare, nygifta och andra gäster på detta exklusiva hotell är att gratulera till sin nya valmöjlighet.

Visst kan man se det som en liten liberalisering i detta land av förbud och restriktioner, och som sådan är den naturligtvis välkommen. För den som slängt ett getöga på svensk alkoholpolitisk historia är beslutet samtidigt inte lika förvånande, eller befriande.

Jag har hittills bara bläddrat i Svante Nycanders ”Svenskarna och spriten”, men på sidan 35 hittar jag striden om söndagsstängda krogar vid seklets början. Nykteristerna ville ha en lag om detta, men stötte på patrull av en politisk majoritet som redan tyckte sig ha hanterat ”problemet”. Nycander konstaterar att: ”På många håll hade städerna och bolagen stängt arbetarnas krogar på söndagarna men låtit de finare restaurangerna vara öppna.”

Nycander skriver på samma sida om försäljningsmonopolens och nykterhetspolitikens historia som utsugar- och kontrollinstrument riktat mot arbetarklassen:

”Att man såg alkoholfrågan huvudsakligen som ett problem inom arbetarklassen gav åt nykterhetspolitiken ett starkt drag av klassdiskriminering. I undantagsfall kunde nykterhetsintresset förenas med en social rättfärdighetskänsla. Det mest ansedda av städernas brännvinsbolag, systembolaget i Göteborg, hade från början ett filantropiskt-socialt syfte vid sidan av det nykterhetspolitiska. Avsikten var att nettovinsten av utskänkningsrörelsen skulle användas till något ”för den arbetande klassen gagnande ändamål”. Men denna tanke förfuskades genom att staden tvang bolaget att överlämna vinsten till stadskassan för att lindra de förmögnare invånarnas skattebörda. I stället för nykterhet med social rättvisa fick man nykterhet med ekonomisk utsugning. Samma politik drev de övriga städerna. Oftast var utsugningen mer påfallande än nykterheten.”

Det tog inte slut där. Sedan kom motboken, med ranson efter social ställning (och undantag för den som kunde formulera en adekvat ansökan). I samma veva monopoliserades arbetarklassens klass tre krogar till så kallade folkrestauranger. Dessa höll höga och stigande priser, gjorde stora vinster, men eftersatte underhåll och service. Monopolen drev även klass två och klass ett etablissemang för finare folk, men till lägre priser och med digra konstinköp och utan att gå med överskott, samt bedrev rena förlustaffärer på hotell etc. Utanför monopolrestaurangerna bildades köer på grund av oviljan att expandera, alltmedan de privata krögare som tilläts hålla klass två och klass ett etablissemang klagade på monopolens konstlat låga priser på dessa marknader. Arbetarklassens monopoliserade drickande subventionerade alltså fram till 1955 de bättre bemedlades restauranger och diverse spekulation. (Se Stig Boberg (LiberTryck, 1981) ”Folket, supen och staten”)

Idag har vi Systembolaget, som förvisso har blivit mer kundorienterat och civiliserat med tiden och EU-inträdet. Det är dock fortfarande ett försäljningsmonopol med ett brett och relativt billigt vinutbud åt främst medelklasskonsumenter, medan andra sorters alkohol behandlas sämre. Skulle kvinnor, ungdomar eller någon annan grupp fatta tycke för en vara väcks genast regleringsiver och ransoneringskrav.

I detta ljus är det inte förvånande att Tillståndsutskottet ger Grand Hotel tillstånd att servera champagne från kl 8, men samtidigt avstyrker ansökan från en pizzeria att få servera öl från kl 10 istället för kl 11. ”Grand Hôtel har en särställning” säger moderaten Peter Lundén Welden och ”poängterar att Grand Hôtel-beslutet inte ska ses som ett principiellt ställningstagande”. Det är den gamla högern som talar, en inställning som rimmar illa med de ”systemkritiska” Bohmanliberala moderaterna som ville ha frihet för alla och envar. Principerna om restriktioner och aja-baja gäller för folkflertalet och populasen, men för de bättre bemedlade kan man alltid göra undantag.