Dags att gå vidare

Jag har jobbat med Neo ett tag nu. Det är ett underbart jobb och det är få förunnat att på heltid så kunna förkovra sig i fri och nytänkande politik på det sättet. Men var sak har sin tid: nu är det dags att gå vidare. Från och med nästa måndag lämnar jag Neo. Eventuellt återkommer jag, på en betydligt mer undanskymd plats.

Den trogne läsaren har knappast missat min kritik mot den så kallade folkhälsopolitiken. Jag har flera gånger skrivit om en snarast panisk syn på alkoholkonsumtion, rökning, fetma och så vidare. Inte heller lär det förvåna någon att jag är starkt kritisk mot det myndighetsförmynderi som skapar dessa alarmrapporter. Därför gläder det mig att delar av dessa myndigheter ändå förstår att uppskatta kritik. Jag har blivit erbjuden en fast konsulttjänst på folkhälsoinstitutet, och jag har tackat ja.

På folkhälsoinstitutet kommer min uppgift inte vara att producera larmrapporter. Istället har jag en fri roll på det centrala mittfältet. Jag ska granska de rapporter insitutet producerar och deras marknadsföring, just för att slippa alarmism. Därtill har jag fritt att föreslåt egna liberala vägar att minska en överdriven alkoholkonsumtion, eller alltför stor konsumtion av till exempel läsk och godis-relaterade produkter.

Det kommer vara en helt annan miljö än Neo, men jag tror att jag har en möjlighet att göra en insats. Till gagn för oss alla.

När jag då nästa steg i karriären blir att förbättra svenskarnas kollektiva hälsa (ja, det uttrycket ska jag föreslå skrotas), är ett bra första steg att sopa framför egen dörr först. Av den anledningen kommer jag göra ett ärligt försök att övergå till helt vegetabilisk kost. Inget kött, ingen mjölk, inga ägg. Än så länge behåller jag skinnpajen, dock.

Att jag skippar animalierna har fördelar både för min egen hälsa, och för miljön. Men inte minst är det av en framväxande känsla av empati för djuren som jag tar steget. Det började redan när jag för många år sedan såg ”Babe – den modiga lilla grisen”. Baconburgaren efteråt gav en fadd eftersmak. Då kände jag mig inte redo, inte var jag väl en sådan där vegan?

Men allteftersom tiden gick har jag tagit små steg. Förra sommaren hade jag en köttfri månad, i höstas en vegansk vecka. Jag har aldrig mått så bra, både i själ och hjärta.

Det som fick bägaren att rinna över var egentligen rapporteringen om hur grisar koktes levande på slakterier runt om i landet. Djur är kännande, tänkande varelser, och jag kan inte förstå hur vi tillåter att deras frihet inskränks till den grad att vi tillåter kallblodigt mord på dessa djur. Jag har därför precis betalat medlemsavgiften till Djurens Rätt.

På måndag tar jag tåget upp till Östersund, där på Forskarens väg ligger Statens folkhälsoinstitut. Jag stiger in genom dörrarna till en ny värld, både för mig och för folkhälsoinstitutet blir det nog en omtumlande färd!