Den liberala rösten
Den som är frihetligt sinnad är ofta partipolitiskt hemlös. Denna insikt kommer inte sällan som en chock och bryter mer eller mindre långvariga och seriösa uppvaktningsförsök gjorts både av frihetsvänner och av olika politiska partier, stundtals till ömsesidigt tycke. Så slutade exempelvis socialdemokratins grundare August Palm sin gärning som partilös med allt närmare band till högern. Detta som en reaktion dels på socialdemokratins bekväma inställning till makt och byråkratvälde, när man väl fick sitta med och bestämma, och inte minst på de moralistiska tendenser som tog sig uttryck i kravet på alkoholförbud. August Palm och hans appellrörelse såg förslag till restriktioner och monopol som inskränkningar i individens frihet, alkoholen var liksom religionen en privatsak. ”Med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”
Så blev även Vilhelm Moberg och många med honom desillusionerade över socialdemokratins förvandling till en självtillräcklig maktapparat. I en debatt med Olof Palme ska Moberg ha karaktäriserat sig själv som en av den gamla skolans socialdemokrater, som inte längre fanns kvar. Detta trots att han stod på tydligt frihetlig grund och den fråga som fick honom att definitivt bryta med socialdemokratin var införandet av presstöd och monopolet över radio och TV, två allvarliga inskränkningar i yttrande- och pressfrihet.
Det är också denna känsla av en maktfullkomlig och närmast totalitär socialdemokrati som legat bakom deras valförluster både på 1970-talet och 2006.
På bara två år har den nuvarande borgerliga alliansregeringen lyckats förvärva samma ställning och frammana samma besvikelse bland sina frihetsvänner, där frågan om massövervakning via FRA blivit den främsta symbolen. Små, försiktiga reformer i frihetlig riktning (ofta löjligt små, som att bara lägga ner tre myndigheter av över 500) har överskuggats av en irriterande status quo rörande de flesta delar av den socialdemokratiska maktapparaten, från arbetsrätten till kulturstöden, och framför allt av en okritisk och maktfullkomlig fortsatt marsch mot den stora staten rörande allt från svepande övervakning till futtigt förmynderi. Detta sammanfattades klokt av Johan Norberg på Expressens kultursida härom veckan.
Alliansens kollaps som trovärdigt regeringsalternativ reser många intressanta frågor. En sådan är naturligtvis vad som gick snett. Där blev jag själv refererad till av Norberg med mitt påpekande att det har praktiska konsekvenser att överge frihetliga principer. En del bedrog sig själva genom att tro att det går att göra en sådan ideologisk reträtt som en taktisk skenmanöver utan att det får praktiska konsekvenser, och inte minst på ledarsidor har nyordningen applåderats av folk som själva tycker att det där med principer är överflödigt och orelaterat till politisk praktik (Så hur förklarar de vad som hänt? Goddag yxskaft.). Regeringsutformningen där de fyra partierna fått tillsätta ministrar på de områden där de vill reglera och spendera som mest är en annan.
Det räcker naturligtvis inte att konstatera och analysera begångna misstag, särskilt inte när de är så uppenbara. Den intressanta frågan är vad som kommer efter Alliansen. Ska man som radikal frihetsvän helt ge upp hoppet om borgerligheten, vilket Blogge vältaligt pläderar för här. Ska man som Magasinet Neo, försöka skapa och förvalta en bättre slags borgerlighet än de politiska företrädare som svikit sina ideal för makten? Ska man vända blicken till andra sidan blockpolitiken och se vad de har att erbjudna svultna och hemlösa frihetsvänner, om inte annat som en valmatematisk handling som skulle fördubbla det liberala inflytandet? Kanske allt på en gång efter kynne och smak.
Framför allt handlar det nog, som alltid, mer om sak än om strategi. Om att hitta de frihetsfrågor som partierna känner sig lockade eller tvingade att omfatta, då tenderar fler att följa av bara farten. Vanlig hederlig opinionsbildning alltså. Den liberala rösten har större inflytande i debatten än vid valurnan.
Liam
augusti 8, 2008 @ 8:35 e m
Själv har jag helt och hållet slutat tro på på politik. Jag tror inte att ett liberalt samhälle kan uppnås genom politisk aktivism och omröstningar. Det förvånar mig att nästan alla liberaler fortsätter tro att lösningen ligger i politik, att vi kan uppnå ett frihetligt samhälle om vi bara går till valunorna och röstar och blir högljudda när politiker föreslår någonting dåligt.
Själv tror jag lösningen ligger i den privata sektorn. Civil olydnad på massnivå, alternativa ekonomier, att folk helt enkelt slutar lyda.
Att försöka uppnå ett frihetligt samhälle genom den politiska processen är meningslöst. För att uppnå nattväktarstaten genom politik så skulle det krävas att ett nättväktarstats-förespråkande parti fick ensam majoritet i riksdagen och regeringen. Vilket självklart aldrig kommer hända. Och även om man klarade av det, så skulle den offentliga sektorn kunna återskapas så fort det nyliberala partiet blev av med sin majoritet. Man skulle kunna skapa en nattväktarstat, sedan nästa val vinner sossarna och allting röstas in igen. Det är ju fan totalt slöseri med tid att försöka uppnå frihet på detta sättet.
JD
augusti 8, 2008 @ 11:31 e m
KLP 2010
http://liberalapartiet.se
Jenny
augusti 9, 2008 @ 9:44 f m
Jag tycker man får lov att ha ett visst tålamod med mänsklighetens kulturella evolution. Efter många tusen år av brutalt förtryck eller på sin höjd goda patriarker har vi lyckats finna några bräckliga sätt att balansera makt och våld på vissa ställen i världen.
Det verkar som om många jämför sitt eget ideal med alternativets realitet. Jag håller med om att alliansen inte på alla punkter verkar ha ett uppriktigt engagemang för motverka maktkocentration. Kanske har de också en del felaktiga föreställningar om vad som krävs för att uppnå frihet. Men framförallt tror jag att det helt enkelt är mycket svårt att åstadkomma ett samhälle där alla lever i respekt för sina medmänniskor.
Men även de som ser avskaffandet av förbud och regleringar som den klokaste vägen till frihet tror jag skulle få problem med individer som använder sin frihet till att kränka andras. Frihet är nämligen inte en fråga om polis och militär utan en fråga om inre resning hos de som har att respektera den.
Jag håller med om att det inte främst är i parlementen friheten ska odlas. Men jag tror inte att civil olydnad är metoden. För att civil olydnad ska fungera som en klok väg till frihet krävs att alla som utövar den har denna mognad och respekt. I annat fall kommer rörelsen, liksom andra politiska rörelser att dras med missbruk. Överallt där civil olydnad förekommit i stor skala har den snabbt övergått till rena kränkningar.
Jag kan inte säga att jag sett större inre disciplin och moralisk resning inom den utamparlamentariska högern än vad jag sätt på andra platser. Tvärtom tycker jag mig se många rätt respektlösa och omogna människor som hittat en bekväm teori för att motivera ett ansvarslöst beteende mot sina medmänniskor. Lögner, småkatighet, maktanspråk och bedragare finns även inom den utomparlamentariska högern. Visst finns det goda exempel men inte tillräckligt att bygga en revolution på.
Man får ha tålamod och leva med att varaktig förändring tar lång tid. Vill man förändra hela samhället måste man ha hela samhället med sig. Vill man ha ett moget samhälle som förstår att värna friheten måste det bestå av mogna människor. Den brist på tålamod som upphöjts till dygd i vårt samhälle är det första jag skulle angripa för att få till stånd en sådan förändring.
Mattias Svensson
augusti 9, 2008 @ 10:31 f m
Tack för ett långt inlägg, men du får ursäkta om jag inte hänger med eller håller med i allt. Självklart bör man jämföra hur det är med hur det borde vara, men det relevanta bedömningen är ju om man är på väg ditåt eller inte (inte omdet stämmer till punkt och pricka). Och den som i stor skala kan kränka människors frihet att göra vad de vill (även vara omoraliska) är staten, och den ska vara under parlamentarisk och laglig och medborgerlig kontroll.