Den liberala rösten

Den som är frihetligt sinnad är ofta partipolitiskt hemlös. Denna insikt kommer inte sällan som en chock och bryter mer eller mindre långvariga och seriösa uppvaktningsförsök gjorts både av frihetsvänner och av olika politiska partier, stundtals till ömsesidigt tycke. Så slutade exempelvis socialdemokratins grundare August Palm sin gärning som partilös med allt närmare band till högern. Detta som en reaktion dels på socialdemokratins bekväma inställning till makt och byråkratvälde, när man väl fick sitta med och bestämma, och inte minst på de moralistiska tendenser som tog sig uttryck i kravet på alkoholförbud. August Palm och hans appellrörelse såg förslag till restriktioner och monopol som inskränkningar i individens frihet, alkoholen var liksom religionen en privatsak. ”Med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”

Så blev även Vilhelm Moberg och många med honom desillusionerade över socialdemokratins förvandling till en självtillräcklig maktapparat. I en debatt med Olof Palme ska Moberg ha karaktäriserat sig själv som en av den gamla skolans socialdemokrater, som inte längre fanns kvar. Detta trots att han stod på tydligt frihetlig grund och den fråga som fick honom att definitivt bryta med socialdemokratin var införandet av presstöd och monopolet över radio och TV, två allvarliga inskränkningar i yttrande- och pressfrihet.

Det är också denna känsla av en maktfullkomlig och närmast totalitär socialdemokrati som legat bakom deras valförluster både på 1970-talet och 2006.

På bara två år har den nuvarande borgerliga alliansregeringen lyckats förvärva samma ställning och frammana samma besvikelse bland sina frihetsvänner, där frågan om massövervakning via FRA blivit den främsta symbolen. Små, försiktiga reformer i frihetlig riktning (ofta löjligt små, som att bara lägga ner tre myndigheter av över 500) har överskuggats av en irriterande status quo rörande de flesta delar av den socialdemokratiska maktapparaten, från arbetsrätten till kulturstöden, och framför allt av en okritisk och maktfullkomlig fortsatt marsch mot den stora staten rörande allt från svepande övervakning till futtigt förmynderi. Detta sammanfattades klokt av Johan Norberg på Expressens kultursida härom veckan.

Alliansens kollaps som trovärdigt regeringsalternativ reser många intressanta frågor. En sådan är naturligtvis vad som gick snett. Där blev jag själv refererad till av Norberg med mitt påpekande att det har praktiska konsekvenser att överge frihetliga principer. En del bedrog sig själva genom att tro att det går att göra en sådan ideologisk reträtt som en taktisk skenmanöver utan att det får praktiska konsekvenser, och inte minst på ledarsidor har nyordningen applåderats av folk som själva tycker att det där med principer är överflödigt och orelaterat till politisk praktik (Så hur förklarar de vad som hänt? Goddag yxskaft.). Regeringsutformningen där de fyra partierna fått tillsätta ministrar på de områden där de vill reglera och spendera som mest är en annan.
Det räcker naturligtvis inte att konstatera och analysera begångna misstag, särskilt inte när de är så uppenbara. Den intressanta frågan är vad som kommer efter Alliansen. Ska man som radikal frihetsvän helt ge upp hoppet om borgerligheten, vilket Blogge vältaligt pläderar för här. Ska man som Magasinet Neo, försöka skapa och förvalta en bättre slags borgerlighet än de politiska företrädare som svikit sina ideal för makten? Ska man vända blicken till andra sidan blockpolitiken och se vad de har att erbjudna svultna och hemlösa frihetsvänner, om inte annat som en valmatematisk handling som skulle fördubbla det liberala inflytandet? Kanske allt på en gång efter kynne och smak.

Framför allt handlar det nog, som alltid, mer om sak än om strategi. Om att hitta de frihetsfrågor som partierna känner sig lockade eller tvingade att omfatta, då tenderar fler att följa av bara farten. Vanlig hederlig opinionsbildning alltså. Den liberala rösten har större inflytande i debatten än vid valurnan.