Den mentala isoleringens metafysik

”Vi har en av Europas mest aggressiva högerregeringar och ett av Europas mest högervridet enkelspåriga medieklimat. Och vi vet att högern är predisponerad till rasism.”

Jag har funderat på att länka till politiska motståndarbloggar som jag ibland läser, men ovanstående från Ali Esbati är en anledning varför jag hittills inte orkat. Två meningar som svävar bortom all sans och verklighet. (Vi har en regering som knappt vågar peta i arbetsrätt, massiva offentliga utgifter, antalet myndigheter, höga skatter eller ens statlig opinionsbildning, och som glatt hänger sig åt förmynderi och övervakning precis som sin socialdemokratiska förlaga, och medier som i bästa fall på någon enstaka ledarsida kan kritisera detta med små, små bokstäver.) Och en tredje mening som förklarar bristen på verklighetskontakt.

Ali Esbati är nämligen inte bara en politisk dockskåpsinredare bland andra som gärna styr och reglerar samhället som de vill ha det. Han är därtill tankeläsare, och spåman. Han vet inte bara vad alla hans meningsmotståndare inom ”högern” tycker, han vet vad de kommer att tycka i framtiden. Det har han läst i de historiematerialistiska strukturerna, eller i kaffesumpen, vad vet jag? Jamen dåså, då spelar det ju ingen roll att anföra någon avvikande mening eller sakupplysning. Debatt är överflödig. I bästa fall kan man få höra att man är en ”hygglig prick”, men spåman Esbati vet ändå bestämt vad du kommer att tänka i framtiden (och handen på hjärtat, det är förmodligen mer än du själv vet).

Eller tror sig veta. Det ”vi” som ”vet” är givetvis bara Ali och hans livliga fantasi, som byggt ett oantastligt luftslott vilket inga invändningar eller motbevis rår på. Vissa imponeras säkert av meningar som ”Den organiserade islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet” eller termer som ”facistisering”. Men att av dialektiska strukturer bygga en isolerad cell gör en inte till intellektuell.

Förlöpningar av detta slag bemöts ofta av artiga och väluppfostrade människor med generad tystnad, vilket konspiratorikern felaktigt tolkar som bekräftelse. Ovanstående försök att bemöta det oantastliga är väl mera ämnat som en medmänsklig klapp på axeln, en utsträckt hand redo att välkomna kosmonaut Esbati välkommen tillbaka i debatten närhelst han landar i verkligheten.