Den riktigt obehagliga sanningen

Direkt från hästens mun, Al Gore beskriver i DN klimatförändringarna som ”den farligaste och svåraste utmaningen vi ställts inför – men också den största möjligheten vi har att göra förändringar i vår livsföring som vi skulle gjort av andra skäl i vilket fall som helst.”

Läs det där sista en gång till. Al Gore vill alltså ha restriktioner och försakelser, en återgång till ett i många avseenden förindustriellt samhälle som skulle döma stora delar av världen att aldrig resa sig ur sin fattigdom, och det oavsett klimatförändringarna. Det är alltså inte klimatförändringarna som är det viktiga, redan dessa problem förutan har Gore bestämt sig för hur han vill tvinga människor att leva. Resten är bara en fråga om att hitta ursäkter, ju otäckare desto bättre.

Al Gore är nog sanningen närmare på spåren när han i sin bok ”Earth in balance” skriver:

”The more deeply I search for the roots of the global environment crisis, the more I am convinced that it is an outer manifestation of an inner crisis that is […] spiritual”.

Jag tror också att roten till alarmismen ligger i Al Gores och likasinnades själstillstånd och världsbild. I synen på människan som en destruktiv främling på jorden, som helst borde göra så lite avtryck som möjligt. En sådan människosyn kommer alltid att generera hotfulla framtidsscenarier, och lösningsförslag som handlar om att lägga band på och begränsa mänsklig kreativitet och skaparkraft.

Som jag skrivit tidigare trivs personer med viljan att lägga andras liv tillrätta i skuggan av hotbilden (läs apropå detta min artikel om Alva och Gunnar Myrdal i Magasinet Neo nr 5 – 2007. Den inte finns på nätet, köp tidningen).

Al Gore är inte ensam. I klimatdebatten skiner det om och om igen igenom att det är det politiska programmet, kontrollen över människor, inte hanterandet av det empiriska problemet, som är den övergripande prioriteringen. När Naturskyddsföreningens Svante Axelsson tidigare i år kommenterar ett förslag om personliga ”koldioxidkonton” blir detta tydligt:

”Koldioxidskatt rakt av på hushållen, som det fungerar nu, är förmodligen mer effektiv, men mer abstrakt och svårförståelig. Personliga konton är en spännande idé, framför allt av psykologiska skäl, tycker Svante Axelsson, generalsekreterare vid SNF.
– Det blir tydligt vilka restriktioner som bör gälla varje person.” (SvD 25/2)

Här har vi alltså det problem som beskrivits som vår tids ödesfråga, inte minst av Naturskyddsföreningen. Ändå föredrar dess ledande företrädare inte den lösning som han själv medger är ”mer effektiv” i att åtgärda problemet, utan den lösning som gör ”tydligt vilka restriktioner som bör gälla varje person”. Hotbilderna är bara en ursäkt för drömmen om att kontrollera människors liv och vardag. Det är den riktigt obehagliga sanningen.

(För en balanserad genomgång av Al Gores film, läs Reasons Ron Bailey här.)