Den sura ateismen

Jag läser ett mycket lovande manusutkast om den idéhistoriska kampen om lyckan. För Aristoteles stod lycka, eudaimoni, i centrum som det goda livets syfte och mening. Mot denna hållning finns framför allt den kristna religiösa traditionen, influerad av Platon, där lyckan ses som förgänglig, ouppnåelig och förledande. För de kristna var världen och den materiella tillvaron ond, en jämmerdal och prövning inför nästa liv, bara i den dimensionen är lycka möjlig. Och i dessa händer har vi överlämnat vår själsliga hälsa!

Problemet är bara att konflikten inte riktigt ser ut på detta sätt längre. Eländesbeskrivningen har sekulariserats, och används nu som argument mot Gud och kristendomen. Föreningen Humanisternas Hedeniuspristagare 2007, PC Jersild, intervjuas i Humanisten nr 6, dec 2007. Där säger han:

”Det väsentliga för mig är att om Gud funnes och om han över huvud taget kunde tillmätas någon egenskap på skalan från gott till ont, så måste han vara ond, för världen är ond. Det finns alltså inget försvar för Gud. Det är det starkaste argumentet för mig. Om jag vore Gud skulle jag inte tillåta allt djävelskap som händer.”

DN:s ledarsida, där Jersild vanligen plågar oss med sina texter, tyckte att ovanstående var så klokt att det blev dagens citat. Elände anses ofta vara detsamma som djupsinne i intellektuella kretsar. Men hur väl stämmer påståendet? Visst, det finns elände och ondska i världen, men är världen ond? Är tillvaron så tom på mening, utmaningar, goda gärningar, nyfikenhet, sinnlig njutning, framsteg och hopp om en bättre morgondag? En tillvaro som i vår närtid rymmer en växande mänsklighet där kontinent efter kontinent lyft sig ur fattigdom till välstånd. Det är ett tomt påstående utan empiriskt stöd. Som argument mot Gud är det löjeväckande.

Samtidigt har jag mött många vardagstroende vars religiositet tar sig uttryck i just en vardaglig uppskattning av tillvaron och tingens ordning. ”Gud” blir helt enkelt något att rikta tacksamhet över kärlek, skönhet och lycka som man upplever i livet på jorden, en anledning att tänka en extra gång på allt som är bra. En inställning som ofta också väcker en nyfikenhet på världen och människorna omkring en. Det är klart att man, allt annat lika, blir mer intresserad av att ta sig an en värld man uppfattar som god och begriplig, än en värld man betraktar som ond och främmande. Bland de vardagsreligiösa personer jag känner hittar jag också några av de mest nyfikna och godmodiga.

Nej, jag tror inte på någon Gud. Jag anser att bibelns och den organiserade religionens budskap är både löjeväckande och ondskefulla, och kan inte riktigt förstå hur någon kan tro på sådana billiga sofismer. Men jag känner mig lika lite bekväm med den sura och cyniska ateism som PC Jersild och andra ger uttryck för. Som exempelvis Spiked varit inne på ägnar stora intellektuella som Dawkins
och Hitchens löjligt mycket utrymme och energi åt att riva ner religionens dummare uppfattningar, utan att känna igen dem i sekulär variant. Många aktiva ateister tycks ha sekulariserat det sämsta av kristendomen: domedagstänkandet, förnuftets impotens, lyckans förgänglighet och en cynisk distans till vad denna värld har att erbjuda av gott. Jag skulle istället vilja sekularisera det bästa, tacksamheten över att för en tid få vara människa på jorden.