Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal

”Du har väl aldrig befunnit dig i mitten?” Det var en kommentar jag fick igår när jag störde ordningen på ett terapeutiskt väckelsemöte för alliansmänniskor som börjat vackla i sin tro på regeringen. Magasinet Neo hade bjudit in till mingel och debatt på Södra Teatern. Minglet var riktigt trevligt, bland annat glunkas det om att Glesbygdsverket kommer att läggas ner och Fredrick Federley berättade att han bli mer kritisk till EU för var dag som går. Men så mycket debatt blev det nu inte. Och i mitten var det så trångt att jag hellre gick till baren i kanten för lite mera vin.

Fredrick Federley försökte i början röra om genom att hävda att man borde göra som Margaret Thatcher och Nelson Mandela, personer som föredömligt vågat utmana och stå upp för vad de trodde på. Den strategin trodde dock inte övriga panelen – SvD:s PJ Anders Linder, moderaternas Per Schlingmann och folkpartiets Erik Ullenhag – på.

Istället blev det ett enda långt tungomålstalande om Alliansens enighet och regeringens förträfflighet. Moderatorn Sofia Nerbrand inledde med att kalla regeringens inkomstskattesänkningar ”nästan Bo Lundgrenska” (det lät ju bra även om det är viss skillnad på sänkt skatt med 37 miljarder och 130 miljarder), Per Schlingmann hävdade att det här är den mest reforminriktade regeringen någonsin och Erik Ullenhag var närmast lyriskt över att ”Vi har 47 procents skattetryck!” (prognos för 2010, om konjunkturen håller i sig). Så kunde man enas om att regeringen gör en väldig massa bra saker, de har bara inte kommunicerat det.

Är det så? Jag frågade runt både före och efter vad det är som regeringen skött så förträffligt. Ja, de har sänkt inkomstskatten och eeeeh… sänkt inkomstskatten. Ingen kunde komma på någonting mer. När jag idag funderar vidare kommer jag på att värnpliktens avskaffande ska utredas, ersättningnivåerna har sänkts något, och tre idiotmyndigheter av över 500 har lagts ner. Det bidde en tumme.

Synd att inte någon pressade Schlingmann på vad som var så unikt reforminriktat med regeringen Reinfeldt. Är det avlyssningsplanerna? Nedrustningen av försvaret? Kriminaliseringen av sexbilder på fullt utvecklade vuxna? Merkantilistisk handelspolitik? Den utbyggda folkhälsopolitiken? Kravet på moppekörkort? Inte ens på miljöområdet har de presenterat något större nytänkande, bara höjda skatter. Schlingmann pratade lika mycket som vagt om att utveckla politiken (vore det inte bättre att avveckla?) och var ”självkritisk” mot partiets medlemmar som fortfarande mest motionerar om sänkta skatter.

Ändå verkade folk nöjda och glada. Alla sade ”vi”. Sakpolemik blev det bara om arbetsrätten där Erik Ullenhag var nöjd med allt precis som det är idag och Fredrick Federley kontrade med att hans förändringsförslag var ”mer vänster än något av de borgerliga partierna 1994”. Suck.

Själv tänkte jag på sociologen Frank Furedis term ”de låga förväntningarnas tyranni”. Gång på gång igår mötte jag resonemanget att så länge alternativet är värre kan man egentligen inte kräva mer av regeringen, då är man bara ”extrem”. Ju större tvivel man dryftar privat, desto större behov av att entusiastiskt sluta upp offentligt. Det gav närmast en sektkänsla. Enighet till varje pris.

Så långt på kvällen kände jag mig inte det minsta borgerlig. Men efter en diskussion kring världens näst äldsta yrke var steget inte långt till det äldsta. Således hamnade jag, Gudmundson och Theo Paues på en pub där det var releasefest för Tanja Suhininas bok om telefonsex, Phonefucker. Öststatskö till författaren och öl för 25 spänn i baren gjorde dock att jag aldrig köpte någon bok eller hälsade på författaren. Lite synd.

Istället träffade jag Fredrik Westerlund vars suveräna blogg dyslebisk jag av en händelse lagt upp bland länkarna här på bloggen tidigare på dagen, och när vi skulle gå vidare även kändishatande kändisen Magnus Betnér. Otroligt kul att träffa människor som man tycker jättebra om på en gång.

Vi hamnade i en lång animerad diskussion på KGB där jag tyckte att det var obehagligt med militanta muslimer, men ok med hemmafruar medan råfeministen Magnus förfäktade motsatsen. (Jag har fortfarande viss ångest över att jag gestikulerade så vilt att jag slog ut ölen som Magnus varit vänlig att bjuda på i hans knä. Förlåt, Magnus.) Men när jag framemot klockan två provocerade sällskapet med att försvara heteronormativitet och rosa klänningar på små flickor, jo, då kände jag mig faktiskt lite lagom borgerlig och sett till kvällen som helhet behagligt positionerad i mitten. En rätt ovanlig känsla för en nyliberal.