Det enda argumentet

Roland Poirer Martinsson är förtjust i retoriska grepp. I dagens text exempelvis att resonera med sig själv kring sin egen retorik så att han framstår som självkritisk och reflekterande (fast han i slutändan tycker att han gjorde alldeles rätt), att ömsom fördöma ömsom smickra meningsmotståndare (gärna enligt metoden slicka uppåt, sparka neråt) för att därefter slå fast ett par slutsatser som inte alls hade med diskussionen att göra (om man nu inte räknar ”libertarianer skickar arga mail till mig efter att jag gjort personangrepp i min kolumn” som ett argument för att dessa har fel.)

Men det fanns ett argument mot liberalismen vars tyngd RPM menar ”raserar hela bygget”: ”Bristen … är att de inte ser dygdernas betydelse – som typiskt nog inte går att mäta.” Visst, Martinsson noterar en svag punkt och sådant ska man alltid vara tacksam för. Det finns libertarianer som är värdenihilister och rentav bygger sin frihetsplädering på detta. Men han använder detta för att avfärda såväl klassisk liberalism (moralfilosofen Adam Smith, någon?) som 1900-talsvarianten (där Ayn Rand, som apostroferas, fått så mycket kritik just för att ägna sig åt en moralisk-filosofisk underbyggnad av kapitalismen). Det är inte hederligt.

Ett längre resonemang om dygdernas förhållande till friheten finns här, utifrån en bok av två liberaler kring ämnet Norms of liberty. Den artikeln vet jag att Martinsson har läst, så hävdandet att den klassiska liberalen inte ”ser” dygderna är medvetet ohederligt, inte ett misstag.

Här har man gått och adlat Martinsson till en intressant meningsmotståndare, och vad får man för det? Rökridåer och ett ynka knallpulverskott till argument. Detta från vad som ska föreställa den svenska konservatismens intellektuella gigant.