Dick Erixons svaghet för långa batonger

”Som åklagare tvekade inte Giuliani att låta Wall Streets finanshajar som arresterats för brott att passera kamerorna med handfängsel.”

skrev Dick Erixon i ett beundrande inlägg om presidentkandidaten Rudy Giuliani härom dagen.

Jag förstår inte hur Dick Erixon kan skriva sådant nonsens. För det första var det inte ett dugg modigt av Giuliani att genomföra dramatiska gryningsräder och offentliga arresteringar av de finansmän han ägnade stor energi åt att förfölja. Tvärtom, och som Guiliani själv konstaterade, innebar det att medierna i princip gjorde jobbet åt honom. Bilden av finansmännen som grovt kriminella var redan satt.

För det andra och desto viktigare. Mycket tyder på att Guiliani i detta värv satte sig över lagar och rättsprinciper för att på ett populistiskt sätt förfölja och fängsla folk som inte gjort något annat fel än att tjäna stora pengar. Detta var tydligast i fallet Michael Milken. Milken blev på 1980-talet mångmiljardär på så kallade ”skräpobligationer”. Affärsidén var att utmana Wall Streets traditionella kreditvärdering och tillhandahålla kapital till företag med låg värdering, bland andra CNN, Barnes & Noble och Time Warner. Detta till hög avkastning för Milken och hans företag. Milkens egensinniga affärsvärdering och hans beslut att operera från Los Angeles utmanade många traditionella Wall Street aktörer.

Giuliani valde alltså bekvämt nog att ge sig på en ”uppkomling” utan etablerat stöd bland politiska och finansiella kretsar i New York. Detta i en rättsprocess där Milkens hela familj förföljdes och hotades av Giuliani, som använde lagar som egentligen tillkommit för att komma åt den organiserade brottsligheten. Milken dömdes för sex förseelser som var så ringa att när han senare vittnade om andra som begått samma brott lade åklagaren ner åtalen, väl medveten om anomalin i att Milken dömdes till drakoniska tio års fängelse.

Om detta skriver Roger Donway intressant i en artikel i the New Individualist (se även Paul Craig Roberts artikel The Criminal Career of Rudy Giuliani). Avsnittet om Milken avslutas med ett citat från Larry Ribstein professor vid the Chicago College of Law. “Vi får inte glömma att bestraffandet av företagande och inskränkningar i den fria marknaden inte [var] ett ungdomligt infall. Precis som Vietnam var för Kerry var detta en grundbult i Giulianis karriär.”

Att Rudy Guiliani har en historik av antikapitalistisk och auktoritär populism är omvittnat. Jag kan ha förståelse för att man ändå trots detta ser honom som en bra presidentkandidat (Se Chris Sciabarras A New New York). Men att Dick Erixon har det dåliga omdömet att hylla denna bakgrund är däremot bara smaklöst. Kan det vara så att Erixon, som ägnar stort utrymme åt att kommentera presidentvalet, är okunnig om Giulianis mörka förflutna? Eller är det så illa att en av landets ledande frihetsvänner låtit sitt omdöme fördunklas av beundran för starka och auktoritära ledare som inte tvekar att ta till repressiva metoder?

(Uppdatering: Dick Erixon har reagerat på detta inlägg i kommentarstråden och på sin blogg. Han menar att Guiliani i exemplet ovan visat prov på att behandla folk som ”lika inför lagen” (lika skyldiga möjligen) och ägnar sig sedan åt att diskutera Skandia och Enron. Min farhåga får väl därmed anses bekräftad. Jag kan påpeka att jag inte tycker att bedragare inom affärslivet ska gå ostraffade, men Erixon har en lika stor som negligerad bevisbörda innan fallet ovan kan placeras i det facket.)