En eftermiddag i Dalen

Howard Roark skrattade. Han stod på en klippavsats högt uppe i bergen och blickade ner längs de björk- och tallbeväxta kullarna mot dalen nedanför. Granit och trä, tänkte han, att omformas till resliga byggnader formade efter en tanke i ett överlägset intellekt. Det vore något annat än de amatörmässigt hopfogade ruckel som låg utspridda framför honom, och som fått honom att brista i skratt.

Framför honom på en sten satt en man med kopparbrunt hår. Han tittade upp när Roark närmade sig. Det var ett säreget uteseende, tänkte Roark, håret, huden, ögonen såg ut som metallegeringar – fast i ögonen fanns insprängda stråk av rödglödgad smälta och ansiktet gick i en grönaktig ton som förde tankarna till koppar som ärgats.

– Ni ser ut att behöva en arkitekt, sade Roark till mannen på stenen, och gjorde en svepande gest över dalen.

– Alla är bäst på allt här, fräste mannen på stenen till svar. Vi har en bankir som tillverkar världens godaste cigaretter, en fabrikör som gör världens godaste bacon och en filosof som steker världens godaste hamburgare. Om dessa människor har byggt sina egna hus så är de världens bästa hus, annars vore A inte A, och det vore att förneka verklighetens natur. Vad ska vi med en arkitekt till? Vi har nog av Ellis Wyatt som envisas med att pumpa upp olja fast jag uppfunnit en motor som tar energi direkt ur atmosfären.

Roark gick därifrån. Det var ingen idé att försöka erbjuda sina tjänster, tänkte han. Min sorts människor kommer att komma till mig.

När mannen på stenen tittade upp igen hade den rödhårige arkitekten redan försvunnit i fjärran. Han ångrade sin avsnäsning, en del av husen var faktiskt bara timmerkojor, men han hade gått ut för att han mådde illa och inte orkade träffa en människa. Han visste inte att han förvisat den unge arkitekten till en, åtminstone rent litterärt sett, bättre berättelse.

***

Ätten D’Anconias störste son låg utslagen i soffan. Den hårslinga från den i övrigt korrekt tillbakastrukna frisyren som hängde ner över hans ansikte bidrog snarare till att förstärka den rena, avslappnade oberördheten i hans drag, läpparna var formade som i en antydan till leende. Kläderna var lika oklanderligt fria från spår av gårdagens fylleslag som en riddares blankpolerade rustning dolde spåren från tidigare strider.

Dagny betraktade honom där han låg med ett närmast moderligt leende. Hon hade dragit sig tillbaka tidigt och lämnat grabbarna – John, Fransisco och Ragnar – med en gigantisk flaska ’Mulligans Moonshine’. Inte för att det hade varit något fel på spriten. Den hade varit den godaste hon någonsin druckit, taggigt rivande och krävande som en gigantisk utmaning hade den första klunken närmast chockat henne för att strax därefter sprida en behagfull värme i hela kroppen som en omfamnande belöning till den som klarat prövningen. Det var något helt annat än den sprit som serverades i yttervärlden från ett monopol som var Folkstaten Sveriges enda kvarvarande exportprodukt.

Fransisco, Ragnar och John hade alla tittat uppskattande på henne när hon ställt det urdruckna glaset på bordet och det var Galts kvardröjande blick som fått henne att raskt avstå från påfyllning. Med tanke på vad lite vin hemma hos Ellis Wyatt fått henne att göra med Hank Rearden hyste hon inga tvivel på vad ytterligare alkoholintag i detta sällskap skulle leda till.

Istället hade grabbarna fortsatt som brukligt; John hade kämpat tappert, Ragnar hade stupat framför ett halvtomt sista glas och Fransisco hade med en elegant knyck dragit i sig den sista slatten innan han landade mjukt i soffan. Trots sekel av ihärdiga försök hade ingen sett en D’Anconia drickas under bordet.

***

Vem är John Galt? Han kände sig illa till mods över att behöva rikta den frågan till sig själv där han gick uppifrån bergen tillbaka mot dalen och sitt hus där de andra förmodligen fortfarande låg och sov ruset av sig. Ja, inte Dagny, förstås. Hon hade med en skälmsk blick avböjt när han försökte fylla på hennes glas, som om hon kunnat läsa hans avsikter likt en öppen bok. Kanske inte så konstigt när han suktat efter henne på avstånd i tio år och nu hade henne i samma hus. Den övergående baksmällan gjorde inte saken bättre, det pulserande bultandet hade lämnat det större huvudet för det mindre. Han lekte med tanken att kila ner till den där författarinnan. Med tanke på hennes trånande blickar efter honom skulle hon inte vara nödbedd. Så kom han plötsligt att tänka på vad grabbarna från Colorado sagt om henne. Hon kallades tydligen inte ”fishwife” på grund av sitt yrke. Lite av illamåendet återvände, vilket räckte för att kyla av tankarna. När de andra hade stuckit skulle han passa på att kolla på en av de filmer som var skådespelerskan Kay Ludlows verkliga storsäljare i den mansdominerade dalen. Han kände sig med ens bättre till mods.

***

När Galt slog upp dörren till sitt hus mötte han doften av nybryggt kaffe. Dagny och Fransisco satt vid ett fulldukat frukostbord. Fransisco åt med god aptit trots nattens dryckesorgie, Dagny hade verkligen överträffat sig själv i köket.

– God morgon! sade Galt, samtidigt som han tog ett glatt skutt och ljudligt släppte väder.

Dagny hann genomfaras av tanken att det lät som en hyllningsfanfar till det roliga och enkla med att vara människa och ett igenkännande leende hade sånär formats i hennes mungipa innan hennes medvetna jag formade anletsdragen till en ogillande rynkning. Galt såg allvarligt på henne.

– Har du varit så länge i den hämmade världen där utanför att du inte längre kan ge ett rationellt gensvar på de enklaste källorna till glädje? frågade han.

– Jag … uppskattar inte den typen av lustigheter.

De avbröts av Fransiscos gapskratt.

– I så fall undrar jag var flickan från min barndom tog vägen. Hon som kunde fjärta så klänningen fladdrade och Eddie Willers var halvvägs hem för han var rädd att det åskade. Kan du svara på det, Dagny?

– Hon växte upp, fräste Dagny. Kan du inte vara tyst, Fransisco, tillade hon, och kände sig påtagligt störd av John Galts närvaro vid diskussionen.

– Jag ska tvärtom göra mig hörd, sade Fransisco och klev upp från frukostbordet. Han ställde sig demonstrativt framför dem båda, putade med rumpan och släppte med en elegant armrörelse av en råmande brakare som hade överröstat mullret från en skenande elefanthjord.

Hennes försvar rämnade samman. Hon skrattade; hejdlöst, glatt, befriat. Hela kroppen skakade av skratt och det var som om hon skakade av sig bördan av åratals smygande, knipande och hycklat ogillande inför det mest naturliga i världen. Hon såg upp mot Fransiscos flin, och såg den pojke hon älskat. Sedan sneglade hon mot Galt. Han hade precis rätat sig efter att kroppen varit som sammandragen i skrattkramper. I ögonvrån skymtade hon tårar som han med en effektiv armrörelse torkade bort.

– Vad håller ni på med egentligen? frågade hon när hon hämtat sig något.

– Vi strejkar, sade Galt. Vi strejkar mot livsförnekarna. Vi strejkar mot glädjedödarna. Vi strejkar mot läran att kroppsljud inte är kul. Det här, sade han och brände av en vältajmad fis, är arslets strejk.

Innan Dagny ens hann dra på munnen slog en fasansfull doft mot henne från ett helt annat håll. Hon kunde inte avgöra vem som var den skyldige, det var som att sitta i ett bakhåll där fienden plötsligt överfaller samtidigt från alla håll. Stankens urkälla avslöjade sig bara genom ett blänkande leende, omgivet av ett gyllene hårsvall – det var Ragnar Danneskjöld som tittade upp under bordet. Leendet förutan hade ingen kunnat misstänka att någon så vacker kunnat åstadkomma något så vedervärdigt. Han visade en sällsynt sorts stolthet, inte många män hade vågat stå för att ha presterat något så fruktansvärt.

– Allvarligt talat, John, sade han, så tycker jag du ska skippa just den delen när du snackar till folket. Talet är långt nog som det är.

– Du har onekligen presenterat övertygande argument, sade Galt lugnt med fingrarna om näsan.

– Se det som en lektion i praktisk filosofi, sade Danneskjöld, och viftade med handen i den tomma rymden bakom sig.

 

M Freccero

 

(Det här var en parodi jag skrev till Svensk Linje nr 1 2005, när jag bearbetade översättningen av Ayn Rands Atlas Shrugged/Och världen skälvde till den svenska utgåvan 2005.)