EMU2003: Så tog kommunister, tillväxtmotståndare och gröna inte över Sverige

”Ett nej kommer att stärka vänsterpartiet, miljöpartiet och de hårdföra  traditionalisterna inom socialdemokraterna. Det kommer att bli ett nederlag  för tillväxtvänliga socialdemokrater, den borgerliga oppositionen och näringslivet”

Så här blev det förstås inte alls. Ett stabilt nej i folkomröstningen 2003 följdes av en borgerlig allians, borgerlig valseger och borgerligt regeringsinnehav sedan 2006. En utveckling som förstås både gynnades och fick kraft av att debatten 2003 inte stod mellan vänsternej mot högermittenja, som ja-sidan önskade, utan där borgerligt ja mötte borgerligt nej, och vänsterja mötte vänsternej helt enligt den modell vi på Medborgare mot EMU pläderade och fick genomslag för. Vår kampanj gav genomslag för såväl marknadsliberala perspektiv som klassiska borgerliga frihetssymboler, och ledde till att nederlaget mer blev regeringen Perssons än borgerlighetens.

Men det var ett utbrett argument i ja-kretsar att ett nej till euron skulle leda till ett maktövertagande från den reaktionära vänstern. ”Vem tror du kommer att sitta i tv-soffan dagen efter ett nej?” var en indignerad retorisk fråga där poängen var att ingen från det borgerliga nej-lägret skulle få plats i eftervalsdebatten. Nej-vänstern skulle ta över landet, och vi som var emot av marknadsliberala skäl var bara verklighetsfrämmande teoretiker som gick deras ärenden.

För kampanjorganisationen Sverige i Europa skrev Jonas Hellman rapporten “Nej-landet Sverige – vilka politiska krafter gynnas av ett nej till euron”. Jag har tyvärr inte sparat den, men däremot mina kommentarer från när rapporten kom ut som återges nedan. Som ett minne över det förmodligen mest kontraproduktiva ja-argumentet. Det fick ja-organisationen att helt ignorera och ta på allvar alla de borgerliga väljare och företagare som trots den massiva ja-kampanjen funderade på att rösta nej. Och som också i stor utsträckning gjorde det. Enligt valu 03 röstade 41 procent av de borgerliga väljarna nej, trots att tre av fyra partier var på ja-sidan. Och ekonomin var en viktigare fråga för dem som röstade nej än för dem som röstade ja. Att ignorera de borgerliga eurokritiskerna var rentav, vilket framgår av fotnoten längst ner, ja-kampanjens uttalade strategi.

Skrämskott som missar målet

Kritik av skriften “Nej-landet Sverige – vilka politiska krafter gynnas av ett nej till euron”, Jonas Hellman (Sverige i Europa)

av Mattias Svensson

Sammanfattning av skriften

”Ett nej kommer att stärka vänsterpartiet, miljöpartiet och de hårdföra  traditionalisterna inom socialdemokraterna. Det kommer att bli ett nederlag  för tillväxtvänliga socialdemokrater, den borgerliga oppositionen och näringslivet” Jonas Hellman i kommentar till skriften.

”Om nej-sidan segrar kommer det att leda till ökade inslag av konservatism och nationell självgodhet i den svenska samhällsdebatten.” Jonas Hellman i förordet.

Ett nej i höstens folkomröstning kommer att få långtgående inrikespolitiska konsekvenser genom att gynna populism, vänsterkrafter och kanske rentav främlingsfientliga partier. Jonas Hellmans analys av Danmark, Norge och av svenska EMU-motståndare påstås underbygga denna tes. Hellman hävdar att detta resultat varit ”ytterst avgörande” för hans ställningstagande i EMU-frågan.

Kritik i korthet

  • Hellmans argument är perifert. Att folkomröstningen kan få inrikespolitiska konsekvenser väger relativt lätt när vi har att ta ställning till deltagande i en hel ekonomisk och monetär union.
  • Analysen att ett nej skulle stärka vänstern (och ett ja försvaga dem) stämmer inte med vad som hände i Sverige efter folkomröstningen 1994 om EU. Förlorarpartierna v och mp har tvärtom stärkts i väljarstöd och politiskt inflytande efter 1994.
  • Syftet med skriften är att osynliggöra det utbredda motstånd mot EMU som finns i ja-partier och näringsliv och att skrämma borgerliga och s-sympatisörer att rösta ja, trots deras tvivel på EMU. I detta syfte manipulerar Hellman siffror och faktauppgifter.

Ett irrelevant argument

Tyngden i ett argument bygger dels på dess relevans och dels på dess korrekthet i sak. Eventuella inrikespolitiska konsekvenser i partipolitiken har låg relevans i en folkomröstning som handlar om inträde i EU:s valutaunion, EMU. Relevansen blir inte högre av att det dröjer tre år till dess att mandatfördelningen i riksdag, landsting eller kommuner kan förändras över huvud taget. Nästa riksdagsval inträffar hösten 2006. Bara den som till varje pris önskar sky sakfrågan i höstens omröstning har anledning att alls ta upp Hellmans argument, även om det vore ett sakligt korrekt påstående.

…och fel i sak

Inte heller i sak stämmer Hellmans argument. Den stora svagheten är att han inte jämför med utvecklingen i Sverige efter folkomröstningen om EU, eller på kontinenten utan folkomröstningar. I Frankrike, Österrike och senast i Belgien har främlingsfientliga partier eller presidentkandidater firat stora framgångar, före som efter eurons införande. I Sverige blev det ett ja till EU efter folkomröstning, men vänsterpartiet och miljöpartiet försvagades inte av detta. Tvärtom har de upplevt såväl uppsving i väljarstöd som att bli regeringens samarbetspartier. Hellman har däremot inte lyckats konstatera annat än högst tillfälliga uppgångar för nej-partiernas väljarstöd i studieobjekten Danmark och Norge. Att isolera vare sig nej-resultat eller folkomröstningar som orsaker till framgångar för vänsterpopulister eller nationalister strider alltså mot lättillgänglig empiri.

Om Danmark och Norge

Hellman tvingas konstatera att Danske folkeparti i Danmark faktiskt låg högre i opinionen innan folkomröstningen och att utfallet i eurofolkomröstningen 2000 ”inte direkt” avspeglade sig i form av ökat stöd för de danska nej-partierna. Han är tvungen att ta till en spekulation om att anledningen till att ny folkomröstning i EMU-frågan inte beslutats tre år senare, trots att EMU-opinionen svängt de senaste månaderna, bekräftar att nej-partierna fått ökat inrikespolitiskt inflytande. Det imponerar inte.

I Norge konstaterar Hellman att nej-et i folkomröstningen 1994 innebar ett kraftigt ökat väljarstöd för senterpartiet och Anne Enger Lahnstein, men att senterpartiet idag åter är ett småparti som står utanför den sittande borgerliga regeringen. Väljarna förmådde alltså i både Danmark och Norge att (med kortsiktiga undantag) skilja folkomröstningarna från ordinarie val. Då handlar det ändå om partier med varsin tydlig ”nej-drottning”. En svensk sådan skulle lika gärna kunna bli Maud Olofsson som någon av vänsterns eller miljöpartiets företrädare. Är det så farligt?

Hellman ägnar sig också åt att leta exempel på ”nationell självgodhet”, vilken han ju hävdar ska öka. Så kan man förvisso välja att beskriva att det inför EU-omröstningen 1994 i Norge lanserades slagordet ”Annerlendeslandet”. ”Norge skulle vara det annorlunda landet som går sin egen väg.” Varför det skulle vara förkastligt att välja sin egen väg framgår inte, men för en utpräglad ja-sägare är det kanske en självklar ryggmärgsreaktion. Intressant att notera är också att, enligt Hellman, ”mycket talar för” att Norge kommer att stå utanför EU och EMU under lång tid. Andra på ja-sidan har tvärtom varit snabba att räkna in alla länder utom Ryssland i ett framtida EMU-område.

Ohederligt försök att förminska borgerligt nej

När det kommer till Sverige ägnar sig Hellman åt ren mytbildning i sin beskrivning av EMU-motståndet. Hellman försöker få EMU-frågan till att följa samma spår som EU-omröstningen. Han konstaterar att EU-frågan var en höger-vänsterfråga, och fortsätter:

”Mönstret är i grunden detsamma i eurofrågan. Enligt opinionsmätningarna är de borgerliga euromotståndarna relativt få.”

Detta är ett uppenbart försök att förminska den borgerliga nej-sidan gränsande till ren lögn (beroende på hur välvilligt man tolkar ord som ”relativt” och ”i grunden”).[1] I DN-SIFO:s opinionsmätning i april 2003 var det helt jämnt mellan ja och nej bland de borgerliga sympatisörerna. Gallup i maj 2003 bekräftar att nej-opinionen överväger i hälften av de borgerliga partierna, c och kd. Hellman nämner att centern är emot EMU, men hävdar att partiet är splittrat och att nästan hälften av centerpartisterna är för EMU. Enligt Gallup i maj 2003 är bara 17 procent av centerpartisterna för en EMU-anslutning.

Hellman ägnar sedan större utrymme åt Sverigedemokraterna och kpml(r) än han gör åt det samlade borgerliga EMU-motståndet. Medan han utmålar de borgerliga EMU-motståndarnas politiska inflytande som ”obefintligt”, så menar han att yttervänstern ”har betydelse” för att kpml(r) ingår i ett nätverk i Malmö med v och mp.

När Hellman beskriver det socialdemokratiska EMU-motståndet så nämns en känd EMU-motståndare som näringsminister Leif Pagrotsky bara i förbigående i en uppräkning. Utrymmet ägnas istället åt att en person på Socialdemokrater mot EMU:s kansli vill ha löntagarfonder eller för att återge ett långt resonemang från Enn Kokk i en socialdemokratisk studentskrift. Hellman försöker på detta vis skapa intrycket att de senare kommer att få mer inflytande över regeringens politik än exempelvis Pagrotsky efter valet. Tror han på det själv?

Samma falska matematik används för att hävda att frånvaron av ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti av betydelse i Sverige innebär att ett nej i Sverige blir ett tydligare vänster-nej. (”Det är uppenbart att om Sverige säger nej till euron blir det ett mer markerat vänster-nej än det danska nejet.”) Men ekvationen går inte ihop eftersom det breda EMU-motståndet finns i andra grupper. Det krävs exempelvis en betydande mängd borgerliga sympatisörer för att det ska kunna bli ett nej – och de är vare sig vänster, populister eller främlingsfientliga.

V och mp stärktes efter EU-omröstningen

Någon analys av effekterna av vår egen folkomröstning 1994 finns som sagt inte i Hellmans bok, utan det är en ren beskrivning av ”nej-sidan”. Det har sina skäl. Låt oss därför titta på vad som hände med nej-partierna v och mp före och efter nederlaget i folkomröstningen 1994. I valet 1994 någon månad innan folkomröstningen fick v 6,2 % och mp 5,0 %. Om Hellmans logik stämmer borde de ha försvagats sedan dess. Men mp steg i stället till 17,2 % och v till 12,9 % i valet till EU-parlamentet året därpå. I nästkommande riksdagsval 1998 backar mp något till 4,5 % och de fick 4,6 % 2002. Vänsterpartiet fördubblades i nästkommande riksdagsval 1998 med 12,0 % och även resultatet 2002 på 8,3 % ligger väsentligt över nivåerna före EU-omröstningen. (Källa: Valmyndigheten, http://www.val.se)

V och mp har inte bara upplevt ett ökat stöd bland väljarna sedan 1994, utan ingår sedan 1998 i regeringsunderlaget med ökat politiskt inflytande som följd. Påståendet att ett nederlag i en folkomröstning långsiktigt försvagar de förlorande partiernas stöd och inflytande (eller stärker segrarnas) kan alltså avfärdas.

Med vare sig argument, logik eller matematik på Hellmans sida vore det tragiskt om han lyckades vrida fokus från EMU-omröstningens sakfrågor med denna.


[1] Det är Sverige i Europas uttalade strategi att försöka göra EMU-frågan till en höger-vänster fråga där slaget främst står kring socialdemokratiska marginalväljare. Denna strategi har bekräftats av till exempel Birgitta Ed, VD Sverige i Europa, i tidningen Initierat 1/2003. Att Hellmans skrift försöker osynliggöra den borgerliga nej-opinionen för att istället ägna stort utrymme åt att lyfta fram perifera vänsterresonemang är alltså ingen slump.