En antipaternalistisk vänster

Var finns en antipaternalistisk svensk vänster har jag lite retoriskt frågat i ett par inlägg. Så tänkte jag efter. Visst finns en sådan.

Ta Petra Östergrens försvar för kvinnliga sexarbetares rätt att bestämma över sina egna liv (och att höras i debatten istället för att definieras ut som ”lurade”). Se Magnus Lintons förgörande kritik av svensk narkotikapolitik och plädering för att inte bara konsumtion, utan även produktion behöver legaliseras, för fattiga länders skull (därtill med positiva hänvisningar till Milton Friedman). Eller Lintons varning från 2001 för att den nya sekelskiftesvänstern skulle trampa i förmynderifällan. Läs Rasmus Fleischers avslöjande granskning av källorna till moralpaniken kring ungdomar och dataspel.

Stig-Björn Ljunggren talar ofta om sin principella avsky mot förmyndartanken, på hemsidans presentation kan man läsa: ”Ett skäl till varför jag hatar den svenska staten är att de med all sin brutalitet förhindrat televisionen att sända spännande äventyr. Det är först nu, när mediemonopolet brutits, som man har möjlighet att få lite spänning via dumburken. Mitt första publicerade alster (ca 1970) var en insändare i Aftonbladet som protesterade mot just förmynderiet i samhället. Och på den vägen är det…..”

Sedan vet jag inte om Marie Carlsson, som skrivit den utomordentliga boken Fettpaniken, räknar sig som vänster. Boken är i alla fall utgiven på Ordfront, men är en plädering för antialarmism och självbestämmande. Stoppar man helt fräckt Marie i detta fack har vi således fullbordat en vänsterns antipaternalistiska superfemma – Östergren, Linton, Fleischer, Ljunggren och Carlsson – som skulle kunna utmana de flesta. Och borde göra det oftare.

Lägg till att Ali Esbati är emot filmcensur, och att Birger Schlaug brände sin folk & bostadsräkning. Det meriterar åtminstone en plats i båset.

Har jag missat någon?