En kväll hos popvänstern

En galet kul kväll tillbringades igår på Petsounds där Popvänstern hade dragit ihop Ali Esbati, Andreas Malm och Åsa Linderborg för att diskutera vänstern och muslimerna. Det blev mest en diskussion om Lars Vilks var rolig och vilka man får skoja om, vilket är ungefär lika kul som analyser av vad som är humor brukar vara, dvs inte särskilt.

Andreas Malm hade förvisso ett rätt intressant påpekande kring den historiska stereotypen att framställa muslimer som just hundar, men det illustrerar för min del just hur vanskligt det är att dra växlar på historiska nidbilder. Jag menar, hur islamofobiskt uppfattas det idag att äta croissant? Och hur många tänker på prosit som en omtanke om den nysandes själ som annars skulle riskera att flyga ut?

Det tröttande med vänsterns analyser, förstärkt av att tre ateister från vänstern utan muslimskt deltagande talade för och om muslimer, är det ständiga över-under-perspektivet. Man får bara sparka uppåt, heter det. Mot detta kan man invända, som gjordes i diskussionen, att islam är en maktfaktor i stora delar av världen (det var ju också i sådana länder där islam är påbjuden statsreligion som protesterna mot Muhammedkarikatyrerna piskades upp och gick över styr). Här gjorde paneldeltagarna åtskillnad, men menade att muslimer är en svag grupp i väst och därför inte rolig att skoja om.

Själv tycker jag det blir fånigt om all satir, humor och kritik måste filtreras genom ett maktfilter, särskilt som humor och kritik mycket väl kan synliggöra och integrera, inte bara stötas bort. För att ta de danska Muhammedteckningarna var det i ett försök att kringgå självcensur som hotade en barnbok om Muhammed. Det var alltså riktad både mot föreställningen om muslimer som våldsamma galningar och ett försök att integrera islam som en naturlig del även av barnens värld, men har ändå i Sverige utmålats som spekulativt islamofobiskt (för det vet vi ju hur danskar är).

Och det finns såklart en risk att den här analysen även spiller över på yttrandefriheten och vad som får sägas, då blir vänstern mot yttrandefriheten. Det var nu ingen i panelen som förespråkade inskränkningar i yttrandefriheten och det påpekades att exempelvis Aftonbladet publicerat bilderna, vilket gör att jag har svårt att se vad Karin Olsson menar med att de inte ”står upp för Vilks”. Det här med att invändningar på plats möttes med hat blir också lite fånigt. Malm påpekade bland annat att Dilsa Demirbag-Sten varit i Pingstkyrkan i manifestation för Israel, och det var väl en rätt kul poäng givet hennes ateism. Men medan Israel-Palestinakonflikten alltid förmörkar allt hopp om en vettig diskussion om något ämne förstår jag inte riktigt poängen med att som Olsson i efterhand sitta och demonisera panelen som hatisk för att det blev tjafs kring detta efter en väääldigt lång fråga från Dilsa.

Tyvärr blev diskussionen igår aldrig konkret nog för en analys av exempelvis sexismen inom islam (eller inom vänstern där de båda herrarna i panelen tog katastrofalt mycket tid jämfört med Linderborg) eller frågor om syn på om föräldrar får överföra sina religiösa värderingar och traditioner på sina barn etc. Istället kom bombastiska anklagelser om att rasismen skulle vara ett entydigt borgerligt problem, som om inte även vänstern funderar över stängda gränser eller repressiva frihetsinskränkningar. Det var en av de saker jag ifrågasatte under resten av kvällen, och fick motvilligt medhåll om.

På det hela taget bjöd en lång kväll på bra diskussioner med trevliga människor som helt enkelt ser världen på väldigt annorlunda sätt. En ganska berusad tjej förklarade förvisso för mig att jag hatar invandrare, har rika föräldrar, är en brat samt att JAG var fördomsfull. En stund därefter beklagade hon att jag var gift (vilket förvisso kan ha varit en principiell kritik av kärnfamiljen som institution), så jag tror inte att det var så illa menat. Kul också att träffa twitterfolk som Hanna Löfqvist från samma blekingska trakter som jag själv.