En norgehistoria om socialistisk ?liberalism?

Via Ali Esbati hittar jag ett praktexempel på min artikel ”Socialliberalen är ingen frihetsvän” från i höstas. Det är tidigare venstre-ledaren Gunnar Garbo som författat boken ”Nyliberalismen er verken ny eller liberal”, och nu intervjuas i Klassekampen.

Garbo resonerar som så att man antingen har yttrande- och livsstilsfrihet eller näringsfrihet, inte både och. Att han själv är emot det senare framgår med all oönskvärd tydlighet. I intervjun kritiseras högskattestaten Norges vänsterregering för att den inte höjer skatter och ökar statsutgifter. Inte en enda gång i intervjun berörs dock någon fråga där Garbo driver livsstilsfrihet så det eventuellt liberala inslaget i hans tankevärld verkar inte vara särskilt viktigt.

I övrigt rider Garbo på floskeln att ”socialt ansvar” är synonymt med en stor stat och menar att man inte kan vara liberal utan att vilja ha en växande statsmakt. Så kan man ju också definiera bort sina meningsmotståndare istället för att argumentera. Det är för övrigt ett vanligt grepp bland välfärdsstatens anhängare, att se politikens avsikter som tillräckliga för att både rättfärdiga den stora staten och deras personliga moraliska överlägsenhet. Båda kan ifrågasättas.

Därtill kommer många drapor om utrikespolitik vilket blir lite ironiskt med tanke på att Garbo mest liknar hållningen hos amerikanska libertarianer i sin inställning till krig. Dock med undantag för Garbos devota beundran för en överstatlighet av lika delar demokrati och diktatur, FN.