Ett rop på ledare och underkastelse

”Ropen på en stark ledare kan snart höras igen.” Citatet är från Kenne Fant, som skrivit en aktuell biografi om Torgny Segerstedt, och finns att läsa i Niklas Ekdals kloka krönika i DN idag.

Nog har Fant blivit kusligt sannspådd. Ropet på en stark ledare skallar nämligen redan samma dag ifrån SvD:s Brännpunkt, där världssamvetet och miljöalarmisten Bo Ekman håller hov. Ekmans lösning på miljöproblemen är nämligen just det starka ledarskapet, ”ledarskap med osviklig inre moralisk kompass” som han uttrycker det. Bara denne starke och gode ledare kan rädda oss undan… oss själva.

Ekman bjuder på den vanliga undergångsretoriken. Vad som hotar oss är inte mindre än ”Harmageddon”, och vi sägs redan ha inträtt i ett ”state of emergency”. På ytan sägs det handla om miljöproblemen. Ekman försöker frammana bilden av en natur som inte går att förhandla med (därför duger demokrati ingenting till). ”Försök förhandla med smältande isar och sjunkande grundvatten”, skriver Ekman.

Han har naturligtvis rätt i naturlagarnas icke förhandlingsbara karaktär, men slutsatsen därav är inte att människan ska böja sig i passiv lydnad, utan att vi måste försöka bemästra naturen så att den passar mänskliga livsvillkor. Holländarna ”förhandlade” inte med stigande vattennivåer på 1600-talet, men de lyckades rätt bra med att genom tänkande och produktion bemästra problemet och göra sitt land beboeligt trots att stora delar ligger under havsytan.

Ändå är det precis detta bemästrande av naturen så att den bättre gynnar mänskliga levnadsvillkor, genom teknologi och produktion, som Ekman varnar för. ”Tillväxt och innovation är till sin natur risktagande och destabiliserande.” skriver Ekman. Han borde säga det till Holländarna som valde att bygga dammar snarare än att flytta eller se sina marker gå under. Eller till varje människa som har att se fram emot ett dubbelt så långt liv med oändligt fler karriärmöjligheter, större trygghet vid sjukdom och där det tillhör undantagsfallen att se ens barn dö före en själv, tack vare industrialisering, tillväxt och teknologi. Visst, det har inte varit någon oproblematisk utveckling, och väldigt få förnekar att en bieffekt är mänsklig påverkan på jordens klimat, men det är en på det hela taget god utveckling. Det mesta talar för att de problem vi står inför genom global uppvärmning också går att bemästra, ibland rentav exploatera, genom fortsatt frihet att utveckla och växa.

Ekmans avsikt är tvärtom ett stopp för alla sådana ambitioner. Det blir uppenbart i hans artikel att det som ska bemästras inte är naturen, utan människan. Ekman citerar Vaclav Havel som menar att människan måste ”tygla sin arrogans”, den ”arrogans” som ligger i viljan att förbättra sina levnadsvillkor, att upptäcka och utveckla, den kreativitet som bland annat tar sitt uttryck i materiell tillväxt, som mystiker i alla tider velat kuva i syfte att åstadkomma lydnad och underkastelse. Eftersom människor kommer att vägra underkasta sig frivilligt, påbjuder den Ekmanska logiken starka ledare som kan betvinga oss.

Ekman och hans gelikar i Tällberg Forum är inte sällan ofrivilligt underhållande i sin naiva och gravt egenintresserade plädering för global politisk maktkoncentration. Men den världsbild de pläderar för – tyglande av mänsklig skaparkraft genom ett starkt ledarskap som vi ska skrämmas att acceptera genom hot om en annalkande domedag – har onekligen totalitära implikationer. En sådan världsbild handlar inte om miljöproblemen. Det är inte naturens lagar vi ska underkastas (än mindre lära oss att bättre bemästra för att förbättra människans miljö), utan av Ekman godkända politiska ledare. Ekman landar i samma vilja till makt som så många andra föregivna miljövänner.

Vill vi leva i frihet, och bemästra miljöproblemen, är det precis denna maktens arrogans som måste avslöjas och bekämpas. Bo Ekman borde försöka tygla sin egen arrogans, istället för att inskränka andras ambitioner att förbättra sin och mänsklighetens tillvaro.