Farväl Washington

Det var gråkallt och lite regnigt när jag tog farväl till Washington med en rejäl löprunda i morse. Följde Potomac River upp mot Georgetown, byggnaderna där är lite lika Howard Roark skapelserna i Fountainheadfilmatiseringen. Över en fantastisk hög bro till Virginia, där man i alla fall kan se några skyskrapor, en runda i skogen på Theodore Roosevelt Island bland höstfärgade träd och sedan längs kusten tillbaka och förbi Jefferson monument. Underbar tur på runt två och en halv timme.

Svängde förbi Dupont Circle där det skulle vara rally utanför Egyptiska ambassaden till stöd för att frige den fängslade egyptiske bloggaren Kareem, men hittade bara två fackmedlemmar som stod och skrek utanför ett hotell. (De var visst två kvarter bort) Nåväl, Kareem, mina tankar är hos dig idag.

Mina tankar har varit hos andra offer under veckan när jag passerat minnesmärkena över dem som stupade i andra världskriget. Vi har inga sådana minnesmärken i Sverige. Det fanns knappast några svenskar att resa dem över, men här högtidlighålls de amerikanska soldater som dog i svenskarnas ställe. De dog får att befria Europa, medan Sverige i tysthet stödde diktaturerna och gjorde goda affärer. Vore det för mycket begärt att vi reste något monument över dem även i Sverige som tack för den frihet vi inte gjorde oss förtjänta av?

Häröver träffar jag många krigsmotståndare, och jag förstår deras argument. Samtidigt kan jag inte stå helt på deras sida när jag vet att min frihet beror på att USA faktiskt grep in. Jag passerar parkerna och monumenten med både en högtidlig känsla av djup tacksamhet, och en stickande biton av skam.