Fiskekatastrofen och planekonomin

Man behöver inte gå många meter under ytan på den vattennivå vars höjd om hundra år omtalas som ”vår tids ödesfråga”, för att hitta en ekologisk katastrof som händer just nu. Detta tack vare just den ”demokratiska planekonomi”, de regleringar och det statliga och överstatliga ansvar som Göran Greider och andra kultursidesnissar i allt hätskare ordalag ropar på som lösningen på hotande globala miljökatastrofer.

Redan för några decennier sedan slog två forskare larm i ansedda tidskriften Nature om att något var fundamentalt fel med fiskbeståndet. Efter tio års studier kunde konstateras att av de stora fiskarterna – tonfisk, svärdfisk, märling och sorter som torsk, hälleflundra, rocka och rödspätta – fanns nu bara tio procent kvar av vad som fanns 1950. Inte i närheten av land, inte regionalt, utan i hela världen. Problemet är kort och gott överfiskning, att fisket bedrivs så intensivt och omfattande att bestånden inte hinner reproducera sig.

FAO (FN:s mat- och jordbruksorganisation) bedömer att 75 procent av fisket sker på arter som är fullt exploaterade, överexploaterade eller praktiskt taget utfiskade, en bedömning som internt kritiserats för att vara ”försiktig”.

Till detta kommer att fisket som det idag bedrivs utgör det i särklass största hotet mot havens hela ekosystem, betydligt större än industriutsläpp, grustag, rörledningar och kablar. Holländske forskaren Han Lindeboom har exempelvis skattat fiskets skador som 100.000 gånger större än skadorna från olje- och gasutvinning i havet.

Vad beror då överfiskningen på? I korthet: politik. Varenda steg av detta överdimensionerade fiske göds av massiva statliga subventioner. FAO bedömde 1989 att omkring 50 miljarder dollar per år går i olika former av subventioner till världens fiskerinäringar. Då ska man veta att hela avkastningen låg på omkring 70 miljarder dollar, och att fisket bedrevs med massiv förlust, eftersom det kostade totalt 92 miljarder. Japan och EU ger mest subventioner, följt av USA och många individuella EU-stater. EU subventionerar fiskodlingar dimensionerade för att ta hand även om det omfattande tjuvfisket. Ja, tom piratfiskande fartyg har enligt Världsnaturfonden fått EU-subventioner.

EU använder hela 40 procent av sin fiskebudget för att köpa tillträde till andra länders fiskevatten. Detta för att kunna skicka den subventionerade flottan till nya fiskevatten i takt med att de egna blir alltmer utfiskade. Vatten som försörjer stora antal afrikanska fiskare och deras familjer töms nu av fiskebåtar från Europa, medan EU:s bristfälliga kompensation försvinner till statsmakten och inte sällan till makthavarnas personliga konton.

Fisket är alltså uppblåst av enorma subventioner och kringgärdat med en snårskog av regleringar, blankettraseri, satellitövervakning. Det har egna nationella och europeiska byråkratier och är ett eget politikområde. Flosklerna om ”hållbarhet” och ”ekologisk hänsyn” är vederbörligen inskrivna i måldokumenten. Precis den kur som så ofta rekommenderats i miljödebatten, ”demokratisk planekonomi”, ”plan, reglering, ransonering”, har här satts i verket i stort sett globalt. Med en lika global ekologisk katastrof som resultat.

Istället för ännu en domedagsprofetia, dogmatiskt mässande eller utopiskt drömmande skulle jag vilja se någon enda av dessa planekologins och reglerandets apologeter förklara och försvara detta exempel på i stort sett global, demokratisk planekonomi.

Inte minst mot bakgrund av att två länder, Island och Nya Zeeland, har infört äganderätt till fiske, individuellt överförbara fiskekvoter som kan köpas och säljas. Där bedrivs nu huvudsakligen lönsamt fiske på växande bestånd. Utfiskningen är en katastrof som kan lösas enkelt, lönsamt och till mindre kostnader för konsumenter och skattebetalare än idag.

(I detta ämne kan jag inte nog rekommendera Charles Clovers bok The end of the line)