Fiskekatastrofen och planekonomin
Man behöver inte gå många meter under ytan på den vattennivå vars höjd om hundra år omtalas som ”vår tids ödesfråga”, för att hitta en ekologisk katastrof som händer just nu. Detta tack vare just den ”demokratiska planekonomi”, de regleringar och det statliga och överstatliga ansvar som Göran Greider och andra kultursidesnissar i allt hätskare ordalag ropar på som lösningen på hotande globala miljökatastrofer.
Redan för några decennier sedan slog två forskare larm i ansedda tidskriften Nature om att något var fundamentalt fel med fiskbeståndet. Efter tio års studier kunde konstateras att av de stora fiskarterna – tonfisk, svärdfisk, märling och sorter som torsk, hälleflundra, rocka och rödspätta – fanns nu bara tio procent kvar av vad som fanns 1950. Inte i närheten av land, inte regionalt, utan i hela världen. Problemet är kort och gott överfiskning, att fisket bedrivs så intensivt och omfattande att bestånden inte hinner reproducera sig.
FAO (FN:s mat- och jordbruksorganisation) bedömer att 75 procent av fisket sker på arter som är fullt exploaterade, överexploaterade eller praktiskt taget utfiskade, en bedömning som internt kritiserats för att vara ”försiktig”.
Till detta kommer att fisket som det idag bedrivs utgör det i särklass största hotet mot havens hela ekosystem, betydligt större än industriutsläpp, grustag, rörledningar och kablar. Holländske forskaren Han Lindeboom har exempelvis skattat fiskets skador som 100.000 gånger större än skadorna från olje- och gasutvinning i havet.
Vad beror då överfiskningen på? I korthet: politik. Varenda steg av detta överdimensionerade fiske göds av massiva statliga subventioner. FAO bedömde 1989 att omkring 50 miljarder dollar per år går i olika former av subventioner till världens fiskerinäringar. Då ska man veta att hela avkastningen låg på omkring 70 miljarder dollar, och att fisket bedrevs med massiv förlust, eftersom det kostade totalt 92 miljarder. Japan och EU ger mest subventioner, följt av USA och många individuella EU-stater. EU subventionerar fiskodlingar dimensionerade för att ta hand även om det omfattande tjuvfisket. Ja, tom piratfiskande fartyg har enligt Världsnaturfonden fått EU-subventioner.
EU använder hela 40 procent av sin fiskebudget för att köpa tillträde till andra länders fiskevatten. Detta för att kunna skicka den subventionerade flottan till nya fiskevatten i takt med att de egna blir alltmer utfiskade. Vatten som försörjer stora antal afrikanska fiskare och deras familjer töms nu av fiskebåtar från Europa, medan EU:s bristfälliga kompensation försvinner till statsmakten och inte sällan till makthavarnas personliga konton.
Fisket är alltså uppblåst av enorma subventioner och kringgärdat med en snårskog av regleringar, blankettraseri, satellitövervakning. Det har egna nationella och europeiska byråkratier och är ett eget politikområde. Flosklerna om ”hållbarhet” och ”ekologisk hänsyn” är vederbörligen inskrivna i måldokumenten. Precis den kur som så ofta rekommenderats i miljödebatten, ”demokratisk planekonomi”, ”plan, reglering, ransonering”, har här satts i verket i stort sett globalt. Med en lika global ekologisk katastrof som resultat.
Istället för ännu en domedagsprofetia, dogmatiskt mässande eller utopiskt drömmande skulle jag vilja se någon enda av dessa planekologins och reglerandets apologeter förklara och försvara detta exempel på i stort sett global, demokratisk planekonomi.
Inte minst mot bakgrund av att två länder, Island och Nya Zeeland, har infört äganderätt till fiske, individuellt överförbara fiskekvoter som kan köpas och säljas. Där bedrivs nu huvudsakligen lönsamt fiske på växande bestånd. Utfiskningen är en katastrof som kan lösas enkelt, lönsamt och till mindre kostnader för konsumenter och skattebetalare än idag.
(I detta ämne kan jag inte nog rekommendera Charles Clovers bok The end of the line)
Jocke
november 27, 2007 @ 9:59 f m
Hear, hear.
Problemet med överfiskning och utrotning skulle kunna stoppas snabbt och effektivt med införandet av äganderätt.
Man skulle vilja fråga regleringskramarna varför den svenska skogen inte överavverkas, varför de svenska älgarna inte överjagas, varför de svenska vildsvinen inte tar slut utan ökar?
JohanH
november 27, 2007 @ 10:11 f m
Du har givetvis helt rätt i din kritik även om jag tycker att du lite missar det viktigaste: Frånvaron av äganderätter.
På slutet nämner du dock snabbt detta, och här vill jag vet mer. Hur funkar detta rent praktiskt i Island och Nya Zeeland?
Idén låter intressant men samtidigt som en reglerad statlig produkt. Fortfarande är det väl staten som utfärdare dessa fiskekvoter och de behöver övervakas. Och även denna reglering måste ju kunna slå fel lika mkt som de övriga du nämner ovan. T.ex. vid för stora kvoter, svåra avgränsningar eller utbrett fuskande med dem.
Anders
november 27, 2007 @ 10:40 f m
Det vore en välgärning om någon kunde göra ett Damokles-hugg i både jordbruks- och fiskeindustrins subventionsknut och ta bort det eländet en gång för alla.
Mattias Svensson
november 27, 2007 @ 11:15 f m
Johan/
Clovers reportagebok innehåller en hel del om hur det fungerar. Bland annat vänds incitamenten så att fiskarna själva får ett direkt intresse av att hålla efter andras över- och tjuvfiskning, och det finns också exempel på hur fiskarna framfört krav på lägre totala kvoter av intresse för det framtida beståndet.
Det finns även en intressant svensk utredning, http://www.sli.lu.se/pdf/SLI_rapport_20062.pdf
Det går alltså att införa systemet idag på nationell nivå, problemet är att centern är emot äganderättslösningar för att det skulle kunna leda till ägarkoncentration http://samhallsguiden.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2003/04&bet=MJ21 . Så mycket för centern som miljöparti.
JohanH
november 27, 2007 @ 11:29 f m
Mattias:
OK. Fine. Men det är fortfarande statlig reglering i grunden eller hur?
Sedan är väl Centern det mest dynamiska partiet vi har i Sverige idag, varför det känns mer troligt att de skulle kunna ändra sig än någon annan…
Mattias Svensson
november 27, 2007 @ 12:07 e m
Johan/
Det är ett ganska enkelt försök att muta in äganderätter, förvisso med en del statlig ingenjörskonst. Det kommer man förmodligen aldrig ifrån när man börjar etablera äganderätter, jämför med inmutningsprocesserna i västern med kapplöpningar och liknande (eller var det bara i Lucky Luke?).
JohanH
november 27, 2007 @ 3:37 e m
Mattias:
Kanske det – men det stora problemet blir ju ändå överavkning av respekterandet av äganderätterna. En bit land ligger ju kvar där det skall ligga – men det gäller ju inte ett stim fisk.
Det blir nog lite sattelitövervakning här också skulle jag tro.
Johan Folin
november 27, 2007 @ 8:58 e m
Mattias: Det må vara sant att Centerpartiet idag är emot äganderättslösningar, men jag kan iallafall avslöja att CUF:s utkast till nytt idéprogram – just nu ute på remiss – innehåller dessa idéer. Det kommer förhoppningsvis klubbas igenom på stämman i vår. CUF och Centerpartiet är inte samma sak, men det är CUF:arna idag som kommer utgöra den aktiva delen av Centerpartiet imorgon. Men det är klart att jag önskar att det hade gått snabbare.
Harald Cederlund
april 6, 2008 @ 10:53 e m
Tyvärr så tror jag inte att privatisering är lösningen på överfisket. Även privatiserade bestånd överfiskas. Läs t.ex. den här posten på bloggen Shifting Baselines.
Detta innebär inte att jag försvarar överdimensionerad och felriktad skattesubventionering av fiskenäringen (absolut inte!) – bara att jag konstaterar att statlig och överstatlig kontroll (som fungerar!!!) nog fortfarande är ett krav.
Harald Cederlund
april 7, 2008 @ 12:15 f m
De individuellt överförbara fiskekvoterna (Individually Transferable Quotas (ITQ)) som du nämner på slutet tror jag dock är vettiga som initiativ för att komma till rätta med överfisket.
Det nuvarande systemet med ofördelade kvoter skapar en överkapacitet i fiskeflottan – det gäller att investera i utrustning så att man kan ta upp så mycket av den totala kvoten som möjligt. Att fördela kvoterna är dock också problematiskt – vem beslutar hur de ska fördelas och på vilka grundvalar ska det ske?