Folkhälsoinstitutets nya GD: En teknokratisk fanatiker

Istället för att göra det enda vettiga och lägga ner storebrorsmyndigheten Statens folkhälsoinstitut har regeringen utsett Sarah Wamala till ny generaldirektör. Att regeringen rekryterat en person med gedigen forskarbakgrund att efterträda den gamle vänsterpartisten Gunnar Ågren kan verka som ett fall framåt, men det krävs inte mycket granskande av Wamalas tidigare gärning för att inse att vi har att göra med en minst lika fanatisk folkhälsoideolog som tidigare.

Wamala är att döma av sina debattartiklar fullständigt besatt av att reglera vår livsstil och av att spela ut grupper mot varandra på basis av statistiska skillnader, i detta värv är hon öppen för alla politiska metoder.

Besattheten att reglera vår livsstil framkom i den DN Debattartikel från i februari i år där Wamala hävdar att psykisk ohälsa beror på livsstilsfaktorer som rökning, stillasittande, kostvanor och alkohol. I samma artikel låter hon påskina att 80 procent av hjärt- och kärlsjukdomarna och 40 procent av vissa cancerformer skulle försvinna om vi levde ”hälsosammare”. Detta samtidigt som den egna studien konstaterade att hela 88 procent av kvinnorna och 81 procent av männen hade en eller ingen ohälsofaktor enligt studiens strikta kriterier, och att gruppen med tre eller fyra ohälsofaktorer var så liten som 3 respektive 4 procent. Det är dessutom ett välkänt faktum att hälsa och välbefinnande i betydligt högre grad beror på andra faktorer som socialt nätverk och ställning på arbetsmarknaden än på livsstilsfaktorer. Potentialen att få befolkningen att bli friskare genom att peta i folkflertalets levnadsvanor är alltså högst begränsad redan från början. Ändå hävdar Wamala att vår livsstil är hennes viktigaste fråga, och hon vill sätta in förmyndaråtgärder redan mot barnen.

Det där med vetenskaplighet tycks på det hela taget inte vara Wamalas starka sida. Studier och siffror tycks mest vara ideologiska verktyg för den stora staten, och för ett kollektivistiskt grupptänkande. I en annan DN-debattartikel hänvisas till den gamla myten om löneskillnader på 20 procent mellan kvinnor och män (som i stort sett fullt ut förklaras av skilda karriärval och kvinnors val att arbeta mindre), Wamala menar att dessa skillnader beror på ”att det finns en talibanliknande syn på kvinnor i Sverige”.

Denna ”talibanism” hindrar dock inte Wamala från att förklara minskad dödlighet i Sverige på senare år, inte med medicinska framsteg, bättre ekonomiska villkor eller ens med de livsstilsfaktorer som är så viktiga att korrigera (rökningen har exempelvis halverats sedan 1980), nej Wamala hävdar istället att ”den svenska jämlikhetspolitiken i allmänhet har lyckats minska dödligheten hos den svenska befolkningen”, dock bara hos män. Därför efterlyser Wamala mer politiska ingrepp. Det torde vara uppenbart att vi här har att göra med en fullblodsideolog i den stora statens och den matematiska jämlikhetstankens tjänst.

Det bådar alltså inte gott för möjligheterna att freda sitt vardagsliv och sitt självbestämmande från myndigheternas pekpinnar, propaganda, skatter och regleringar. Tvärtom säger Wamala till IOGT-NTO att hon inte utesluter några politiska åtgärder. Staten ska både lagstifta och bedriva propaganda. Samtidigt kan vi läsa på Gunnar Ågrens blogg att folkhälsominister Maria Larsson i samband med utnämningen av Wamala ”deklarerade att Folkhälsoinstitutet kommer att få nya och än mer viktiga arbetsuppgifter i framtiden”. Precis den ideologiska utveckling jag beskriver och varnar för i min Timbrorapport ”John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik”.

Gunnar Ågren ja, honom har jag haft mina duster med och till hans heder kan sägas att han sällan dolt sin ideologiska agenda bakom förment vetenskaplighet. Efter exilen i Östersund får man väl önska honom en tillvaro på betydligt varmare breddgrader.