Frihetshjältar i sagorna: Gubben Pettson

”I vår tid är olikformigheten, blotta vägran att böja knä för seden i och för sig välgörande. Just därför att excentricitet är klandervärd i den allmänna opinionens ögon, är det önskvärt att människor är excentriska för att bryta detta tyranni. Det har alltid funnits gott om excentricitet där det funnits gott om starka karaktärer. Och graden av excentricitet i vårt samhälle har i allmänhet stått i proportion till dess tillgång på geni, själsstyrka och moraliskt mod.”
                                                    JS Mill

Ett gammalt original som går omkring på sin egen lilla gård och pratar med sin katt. Det är ganska långt från de gängse liberala hjältekaraktärerna, utmärkta av stor förmåga vanligen matchat av ett lika stort hjärta. Gubben Pettson har ingen beredvillighet att ta strid för sin egenart, han är bara annorlunda. En karaktär. Någon det skvallras om på bygden. Och just därför: en individ i underläge mot ett kollektiv, där endast läsaren bjuds in att se hans sida av saken och hur illa den rimmar med ”den allmänna uppfattningen”.

För det var ju inte alls så tokigt med den där pannkakstårtan som det verkade när Gustavsson tittade förbi och såg Pettson röra ihop smet på ägg, geggamoja och sina egna byxor, alltmedan katten gick omkring med en gardin knuten i svansen och ”Till havs” med Jussi Björling skrällde på vevgrammofonen. Allt hade sin förklaring. De var ju mitt uppe i ett nystande i jakt på ett avlägset mål som alla små barn och deras föräldrar upplevt i vardagen, och riktig pannkakstårta blev det till slut. Men hur ofta tar vi oss tålamodet att lyssna på avvikaren, och se om vi har något att lära?

Att läsa Pettson och Findus olika äventyr blir i detta ljus som att läsa tredje kapitlet ”Om individualiteten som en av förutsättningarna för det allmänna bästa” i John Stuart Mills klassiska ”Om friheten”. Här möter vi Mills passionerade försvar för excentrikern, den som vågar utveckla sin individualitet istället för att följa slentrian och påbud. Karaktären är som kroppens muskler, något som måste tränas och övas. Den växer och frodas inte av lydnad och anpasslighet. Just därför bör vi sätta värde på mångfalden och olikheterna människor emellan:

”Det är inte genom att all individuell egenart avslipas till likformighet utan genom att den odlas och förädlas inom de gränser som bestäms av andras rättigheter och intressen, som människan blir ett vackert och ädelt föremål för vårt studium.”

När vi läser om på avvikaren Pettson, en gammal gubbe som både är grinig, orättvis och har uppenbart fel i vad han lagt sina saker och vem som är att skylla för detta, så lär vi att han också är uppfinningsrik, envis och klurig. Det finns saker att lära även av dem som är långt ifrån perfekta. När Pettson är som allra surast och ledsnast blir det bara värre av att sitta och tycka synd om sig själv, istället blir han glad och får energi när han kommer ut och gör någonting. Och visst verkar de ha väldigt kul, gubben och hans katt, vare sig de tar sig an att skrämma rävar och rävjägare, eller sover i tält.

Så visst är Pettson ett slags frihetshjälte. En påminnelse om att frihet inte bara är viktigt för de starka och försigkomna. Den är ovärderlig för alla som avviker:

”[D]en man och ännu mera den kvinna, som anklagas för att göra ’sådant som ingen annan brukar göra’, eller för att inte göra ’sådant som alla människor gör’, blir föremål för lika många elaka anmärkningar som om han eller hon gjorde sig skyldig till en svår moralisk förseelse. Man måste ha en fin titel … för att i någon mån kunna bestå sig med lyxen att utan att skada sitt anseende göra vad man behagar … tillåter man sig för mycket av denna lyx utsätter man sig för värre risker än elakt förtal. Man riskerar att ens sinnesbeskaffenhet undersöks, att man berövas sin egendom och att denna överlämnas till släktingar.”

Nog manar tanken på vad verklighetens Pettson mött för öde i den omtänksamma svenska välfärdsstaten till viss eftertanke. En gubbe  som ”alla vet” är tokig, går och muttrar för sig själv och kan få för sig att dra igång fyrverkerier mitt i natten eller göra pannkakstårta av sina byxor. Är det verkligen säkert att ha en sådan inpå knuten? Tänk om barnen springer dit? Nog vore det bättre om han fick komma till ett välinrett hem med någon som kan hålla ordning på alla hans saker? För hans eget bästa. På sådana kliniska ställen är det naturligtvis uteslutet med katt, tänk på alla allergiker. Den där egensinniga hankatten som vant sig vid att göra som den vill är det nog ingen annan som vill ta sig an heller. Bäst att den får somna in i lugn och ro. För sitt eget bästa.

(Detta som en fortsättning på Johan Ingerös utmärkta initiativ att uppmärksamma frihetshjältar i sagorna.)