Gamla artiklar: Dansen och makten

Stora delar av den här texten publicerades som Dansen och makten till kulturmagasinet Voltaires temanummer om dekadens, men eftersom jag hittade en längre version i gömmorna som även inkluderar kyrkan och socialdemokratins historia så blir det den jag postar här.

 

Dansen följer människorna från deras barnaålder. Dess väsen är dunkelt som en drifts. Den låter sig inte förkvävas. Undertryckt spränger den sina bojor, bryter sig fram med en urkrafts våldsamhet. Den låter sig inte länkas och bindas, men den följer människorna och bevarande sitt eget väsen speglar den deras.

Matts A Stenström, Dansen, 1918.

Dansen i sig är en naturlig urkraft, något som närmast springer ur vårt väsen. Något som funnits i alla kulturer och från tidig barndom, liksom bland flera djurarter. Dansen är ett uttryck för lekfullhet, rytmkänsla och kreativitet, för kroppslig och andlig förfining, men också nära sammankopplad med lust, berusning och extas. Som ett sätt att komma det andra könet nära, betydligt närmare än vad som annars varit socialt acceptabelt, har dansen vunnit bred popularitet i alla ungdomsgenerationer. Och romaren Cato satte ord på en annan samvarians med sina bevingade ord om att ingen dansar nykter, nemo saltat sobrius.

En sådan kraft har självklart väckt begäret att tämja och kontrollera. Inte minst den offentliga dansen, sällskapsdansen med dess nära koppling till både lust och berusning, har setts med misstänksamhet av makt och auktoriteter. Monarker, kyrka och stat har alla stundom försökt kväsa dansen, framför allt dans bland vanligt folk. De har också blivit tagna på en rejäl svängom i sina försök att kontrollera och exploatera dansen för egna syften. Kampen mellan dansen och makten har böljat fram och tillbaka genom historien, men också format 1900-talet i högre utsträckning än man kanske tänker på.

 

En böljande kamp

Dans betraktas faktiskt än idag som ”oordning” och kräver särskilt tillstånd från vederbörlig myndighet. Så var det redan i 1800-talets bondesamhälle. I många socknar var det en vitesbelagd förseelse för husbönder som hos sig tillät dans, och för ungdomar som arrangerade den, på andra datum än de tillåtna. Ändå klagade socknarnas kyrkoherdar över återkommande ”oordningar” bland ungdomen i torp och gårdar. Medeltida predikanter som hotade med både helvetet och beskrev djävulens lockelser i ringdansen, fick ändå uppleva att det dansades inte bara vid offentliga fester, utan även i munk- och nunnekloster. ”Dansen är inte en sådan företeelse, som kan bringas ur världen genom kyrkomötesbeslut och dundrande straffpredikningar.” konstaterar Matts Stenström i sin eleganta historik över dansens historia.

Dansen har mött auktoriteters motstånd genom att elegant glida åt sidan, men den har också gäckat alltför intima försök till omfamning. Dansens popularitet vid hoven har aldrig varit större än under Ludvig XIV av Frankrike, själv en mycket skicklig dansare som uppträdde i balettföreställningar. För de mängder av mindre nödvändiga uppassare som befolkade hovet var dansskicklighet en av de viktigaste färdigheterna för att göra karriär. Baletten dominerade allt umgänge och alla ceremonier komponerades som en ballett med rörelser som krävde professionell färdighet. Ett helt skrå av danslärare stod redo att lära ynglingar i denna umgängeskost.

1662 fick dansen även en egen akademi i Paris. I statuterna ses dansen som grunden för ett både förfinat, socialt och lyckligt leverne, men den verkliga avsikten framgick av den sista meningen: ”[Dansen] gör till sist envar mer ägnad att tjäna sin furste.” Dansen som redskap för både individuell karaktärsdaning och träning i konsten att lyda och underordna sig hade varit en dröm sedan Platon skrev sitt verk om Republiken. Nu var den alltså förvekligad.

Men dansen slet sig under påföljande regenter och decennier ur det kontrollerande greppet. Ballettens hårda krav ledde till att den professionaliserades. De övertaliga danskunniga i societén utvecklar då sällskapsdansen, där menuetten bli ”dansens drottning”. Men till danslärarskråets fasa och förakt tröttnar allt fler på menuettens sirlighet och formbundenhet, och lägger sig till med den betydligt folkligare countrydansen vid sina festligheter, en dans som därtill importerats från England.

 

Dansen och kyrkan

Få institutioner har representerat maktens olika försök att få grepp om dansen som kyrkan. Från början råder alltså en tolerant och bejakande inställning till dans från kyrkans sida. Trots att vissa restriktioner hävdas för att ta avstånd från hedniska danser, så frodas och utvecklas social, teatralisk och religiös dans inom kyrkans ramar. Referenserna till dans i Gamla Testamentet är otaliga, och de förekommer även i Nya Testamentet, exempelvis Jesus kommentar ”Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte” (Matt 11:17).

Det utvecklas ganska tidigt två traditioner av religiöst dansande, en rituell och en mera folklig. Under gudstjänsterna var dansen en del av de högtidliga ritualerna och framfördes av prästerna, framåt natten övergick man sedan till att ”bedja med benen” i mer lössläppta former. De första biskoparna kallades rentav fördansare. De båda danstraditionerna kom dock att separeras av tilltagande hierarki under medeltiden, där biskopar och präster så småningom inte ville beblanda sig med folket.

Ganska snart övergick de nattliga danserna i vilda orgier och föranledde restriktioner, vilket ledde till att de fortsatte utanför kyrkans regi. De som fortsätter att försvara dansandet betonar alltmer dess spirituella och högtidliga sida, som när Gregorius av Nyssa på 300-talet beskriver Jesus som den ende koreografen och dansledaren, i himlen och på jorden. Excesserna gjorde samtidigt att Augustinus och andra med stark betoning på att separera andligt och kroppsligt som högt och lågt blev skeptiska mot all dans, även den högtidligt rituella, och att förespråka böner framför dans i gudstjänsterna. Med Konstantinus konvertering på 300-talet blir kyrkan även en politisk maktfaktor med större behov av att slå fast regler för hela samhället.

Folkliga danser i samband med religiösa högtider fortsatte dock under hela medeltiden (och naturligtvis därefter, men då utan religiös innebörd och motarbetade av kyrkan). Det dansas på gator, på fester och i badhus(!), trots ideliga dansförbud i städernas stadgar, som inte efterlevs. En av anledningarna till restriktioner och fördömanden av dans är mörkare. Under Pestens tid på 1400-talet utbryter veritabla dansepidemier, dansmani, då hela byar i förtvivlan, ofta i samband med begravningar, dansade från by till by alltmer maniskt till de föll ihop och dog i plågor. Kyrkan stod maktlös, den världsliga makten likaså, och utbrotten skylldes på djävulen. Härefter fördöms dansen i alltmer kategoriska ordalag, den ses som sexuellt förledande, en aktivitet för hedonister, ateister och bibliska syndare som Herodes.

Traditionen med dansritualer i kyrkan kom också, med några mellanspel av teatraliskt dansande, att slutligen stampas ut i samband med reformationen. Detta mer av misstag, då försöken att formalisera gudstjänsterna kvävde kreativiteten. Så försvinner dansen i början av 1500-talet, med några få undantag, från både den katolska och protestantiska traditionen, och blir en helt privat och folklig angelägenhet. Det är som sådan den kommer att attackeras och fördömas av senare religiösa företrädare.

Förbuden och fördömandena till trots förekom dans även i munk- och nunnekloster, och en sträng orden som jesuiterna kunde trots dansförbud för kyrkans män fira helgonförklaringen av sin instiftare med en ballett. Som Matts Stenström konstaterar var det stränga förbudet mot dans, både som deltagare och åskådare, ”ej … utan kryphål för en någorlunda smidig själ.”

I 1800-talets bondesamhälle har rollerna renodlats, med kyrkan som vakandes över sedligheten, och ungdomens dansande tävlandes med utomäktenskaliga graviditeter som det vanligaste klagomålet. De visste inte då att början av 1900-talet – med ökande fritid och växande välstånd för folkflertalet, och dansbanor och nöjesfält som kommersiella aktörer – skulle innebära en större konfrontation i detta avseende.

 

Dansen och rörelsen

Efter att Per Albin Hansson 1928 hållit sitt i efterhand så omtalade folkhemstal i riksdagen uppstod viss debatt. Den gällde främst restaurangdansen. Folkhemsmetaforen var väl fin, tyckte de borgerliga, men menade Per Albin verkligen det där om att det kanske inte var så viktigt att reglera restaurangdansen? Var den verkligen att betrakta som en småsak? Vad med ungdomens sedlighet, och alla de sociala problem som dansbanorna initierade? Den framväxande kommersiella nöjesindustrin sågs i breda folklager inte som någon småfråga.

Per Albin var tvungen att förtydliga att han inte för egen del såg behovet att ”gå ut och motionera mig på restauranger” samt att han hade ”en corpus, som icke vidare lämpar sig för offentligt dansande”. Däremot menade han att det var ”olämpligt … med restriktiva åtgärder”, vilket han baserade på ”en allmän känsla av att samhället har gott av ett visst mått av frihet”.

I sin toleranta, om än personligen svala, inställning till dansen representerar Per Albin Hansson här, ungefär ett halvår innan han blev vald till partiledare, lite av samma inställning till dansen som den tidiga kyrkan. Det är inte undra på. Precis som dansen var en del av de tidiga gudstjänsterna, var nöjesdans på lokal en lukrativ verksamhet inte bara för privata ägare, utan också för föreningslivet, fackföreningar och folkets hus. Den finansierade många hus byggda även för politiska möten och annan verksamhet, och lockade stora medlemsantal. Dansen var således integrerad i arbetarrörelsen, som därför inte ser något särdeles stort behov av att reglera den. Precis som för kyrkan kom denna inställning att ändras när socialdemokratin på 1930-talet erövrar regeringsmakten, och får ansvaret för regler rörande hela samhället.

Redan 1932 väcker socialdemokraten Åkerman i första kammaren en fråga han fått ifrån bekymrade föräldrar: ”Kan ingenting göras för att stävja dansen?” Motioner om restriktioner för dans och andra delar av ungdomens nöjesliv läggs 1934, 1936 och 1938. Den sista, av John Björk folkpartist från Borås, vill ingripa mot ”underhaltig film, offentlig dans, särskilt i förening med utskänkande av rusdrycker samt den kriminellt betonade och pornografiska litteratur som redan i skolåldern och på hemliga vägar når ungdomen.” Björk tillägger att ”på landsbygden äro dansbanorna ofta moraliska pesthärdar”.

Det verkliga trycket i dansfrågan kom dock utifrån, inte minst från kyrkan. Från domkapitlet i Växjö kom sensommaren 1938 en skrivelse till regeringen ifrån biskop Yngve Brilioth.  Han krävde en statlig undersökning av vilka ingripanden som var nödvändiga för att hejda ett fortgående förfall. Detta resulterade i tillsättandet av 1939 års Ungdomsvårdskommitté, som i huvudsak skulle undersöka ungdomsbrottsligheten, men även granska det offentliga nöjeslivet och föreslå ”lämpliga åtgärder till sanering därav”. När utredningen av diverse skäl ännu inte kommit igång hösten 1941 kulminerar istället en våldsam debatt kring ”dansbaneeländet”. som väl beskrivits av etnologen Jonas Frykman i en bok med denna titel.

 

”Dansbaneeländet”

Med debatten kring ”dansbaneeländet” i början av 1940-talet kulminerade förmodligen maktens kamp mot dansen i modern tid. Den gamla tidens sedlighetsbevarare, kyrkan, stod på samma sida som den nya tidens makthavare, den demokratiska statens politiker och det växande antalet tjänstemän och akademiker. ”Dansbaneeländet” fördömdes inte bara av prästerskapet, utan även av en närmast enig politiker-, läkar- och lärarkår. Den moderna dansen, swing och jitterbugg, liksom andra ungdomsnöjen som film och veckopress, sågs som ett stort socialt och moraliskt problem. Så stort att det blev föremål för en utredning och så småningom födde den ungdomspolitik, med stöd till föreningar och annan ”uppbygglig” ungdomsverksamhet, som finns kvar än idag. Allt i syfte att utgöra motkrafter till den privata nöjesindustrins kommersiella drivkrafter och oemotståndliga lockelse på ungdomen. Allt för att hålla ungdomen borta från dansbanan.

Mot bakgrund av detta kan man inte annat än imponeras av att dansen överlevde denna strid, och att dess motståndare idag framstår som så fullständiga förlorare. Fler mönster än man kan tro kan dock kännas igen i våra dagar.

Den främsta anledningen till att 1940-talets dansbanemotstånd känns så främmande är förmodligen upprördheten kring sex, och möjligen också moral. ”En våg av tygellös sexualitet har sköljt över världen. De mest primitiva nöjesformer har sett dagens ljus. En sådan är den moderna dansen. Den är ett utslag av andlig fattigdom och moralisk ruttenhet.” dundrade exempelvis den vid tiden unge predikanten John Hedlund vid ett anförande på nöjespalatset Nalen i februari 1946, som skulle ge honom epitetet ”Nalenpastorn”. Föredraget höll han vid flera tillfällen vid talarkvällar landet runt.

Hedlund menade att ”[d]en moderna dansen appellerar först och främst till den sexuella driften.” Detta hade andra hävdat före honom. Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska Kyrkans diakonicentral, och en centralgestalt i kampen mot dansen, slog fast att ”modern dans är utan tvivel en parningslek” och i en enkät utförd och redigerad av Svantesson menar kyrkoherden på Ekerö att ”[d]ansbanan är en förtäckt bordell.”

Likaså sågs dansbanan som en låg och primitiv nöjesform, något som inte sällan uttrycktes med referenser till ”negroid s.k. musik” som ungdomen dansade till. Som det formuleras i Yngve Brilioth skrivelse till regeringen: ”[D]et är också påtagligt att den offentliga dansen tar ett orimligt utrymme i anspråk, och att den musik av jazz-typ, som härvid bjudes, ingalunda är ägnad att tjäna smakens och livsstilens förkovran.”

Dansen och nöjesindustrin seglade, genom kopplingen till ungdomen och därmed till framtiden, upp som tidens viktigaste fråga.

”Ingenting kan därför vara mer angeläget för samhället just nu än att ta itu med denna fara för vårt folk och inte heller kan det försvaras, att statliga och kommunala inrättningar skola hålla intresse och finanser vid liv genom att legalisera ungdomens och därmed vårt samhälles största fiende. Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.”

Så citeras Dr Nils Frykman från Nässjö med gillande i Nalenpastor John Hedlunds dansföredrag. Detta var alltså en nationens ödesfråga, åtminstone i dansfiendernas ögon.

Med tanke på ingredienserna i pläderingarna mot dansen är det kanske inte så konstigt att de inblandade såg saken på det sättet. Här finner vi alla de alarmismens varningssignaler som senare kopplats till så många andra ungdomsrelaterade aktiviteter och problem.

Dansen beskrevs inte bara som en frestelse till synd, utan även som inkörsport till brott, hetsande till slagsmål och lockande till stöld för att finansiera sitt uteliv. Det var som del i en utredning om ungdomsbrottsligheten som dansen och nöjesindustrin kom att utredas av riksdagen.

Dansen beskrevs också som i sig berusande. ”Vad betyder väl i detta avseende närvaron av en eller annan lätt berusad person i jämförelse med den dansmusik, vars karaktär innefattar bland annat ­den fysiska och mentala hållningen hos en lallande och raglande fyllerist?” skrev exempelvis folkskolläraren Erik Walles i boken Jazzen anfaller. Andra rapporterade om att musiken drev ungdomarna ”till en onaturlig sinneshets”. Ja, det finns rentav ett ofta refererat vittnesmål från en tidigare dansbanebesökare som till punkt och pricka följer hur dagens drogmissbruk ser ut:

”Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek. Har man börjat så är man fast.

Första gången går man dit liksom på prov. Det finns alltid någon som får en att följa med. Inte tycker man, att det var så roligt. Ganska trist, rent av. Men man får bekanta. Några flickor kanske, som man dansar med. Och så vill man vara i deras smak, man lägger an på dansen och vill vara styv. Och rätt vad det är blir man gripen. Man märker det inte själv genast. Jo, kanske på en allmän slöhet. Man blir likgiltig. Jag minns att jag började trivas sämre på jobbet. Dansen! – Musiken! Eggande är för litet sagt om den. Den arbetar sig sakta upp till en höjd där man inte har intresse för något annat än rytmen, glidandet. Flickan följer med smidigt, mjukt, farligt, rasande…

Ibland är det så att man vill bitas eller slåss. Man blir lättstött, man blir ovänlig. Och så förskräckligt trött. Det enda som gör en till folk igen är en ny danskväll. Man lever för den. Man tänker inte längre. Man är ett trögdjur.… Jag har försökt slita mig loss från dansbanan och balsalen. Varit borta en tid, men så har man träffat någon från gänget … Och så är man klippt igen.”

Budskapen framfördes av auktoriteter och expertis i stor enighet. I riksdagen drevs frågan över blockgränserna med socialdemokraterna och folkpartiet som främsta pådrivare. Allan Svantesson, socialsekreterare vid Svenska Kyrkans diakonicentral, författade inte bara egna skrifter som Ungdomens fiende nr 1, den offentliga, moderna dansen och Undergång eller upprensning? Nöjesindustri, idealitet, ungdomsråd. Svantesson lät även sammanställa en enkät om Folkmoral och nöjesliv 1942. I denna hävdas att 74 procent av prästerna ansåg att de ungas tillstånd var dåligt, lågt, slappt och opålitligt. Nio av tio såg förbud som främsta botemedlet. Nio av tio läkare ansåg att det moderna nöjeslivet skadade ungdomens moral. 80 procent rekommenderade sanering eller censur. Dansbanorna skulle stängas eller förbjudas för minderåriga. Läkarna bjuder även på flertaliga och ingående skildringar av påföljder som aborter och könssjukdomar, liksom en del andra recept i tiden: ”det finns dock i utlandet en hel del att studera om saken, t ex ’Kraft durch Freude’ ehuru den ej torde anses förebildlig för de liberalistiskt inställda opinionsbildande krafterna här i landet.”

Vanliga teman i budskapen från denna expertis var att närmast demonisera nöjesidkare och kommersialism. ”En sanering inom nöjeslivet måste företas. Dika ut träskmarkerna! Vidare måste de kallt beräknande affärsmännen, som ekonomiskt exploatera ungdomens svagheter, ”oskadliggöras” säger exempelvis Nalenpastor Hedlund. Andra talade om en kulturkris, och om en ”kulturkapitalism” med ”vederstyggliga förförelseinrättningar” som ”gjorde affärer av mänsklig svaghet.”

Mot denna kommersialismens lockelse förmodades familjer och ”goda” samhällsinstitutioner föra en ojämn kamp, det var helt enkelt för svårt för andra än de viljestarkaste ungdomar att välja den rätta vägen, till scoutrörelse, föreningsliv och kyrksamhet, bort från dansbanan och filmen. Stora delar av folkrörelserna, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, idrotten och ABF slöt upp med de kanske inte helt oegennyttiga kraven på dels ”stöd för sin uppbyggande verksamhet”, dels restriktioner för nöjeslivet.

Enkäterna och åberopandet av auktoriteterna var inte den enda formen av empiri som förekom i debatten. Utöver hälso- och missbruksproblematiken hävdades samband mellan dansbanor och flickor som hamnade i prostitution, liksom dans och brottslighet. Dansbanorna kopplades till tidens andra stora problematik, befolkningsfrågan, genom att sägas skapa ett minskat intresse för familjeliv (Alva och Gunnar Myrdal nämner i sin tur att ungdomen drivs till dansbanorna som en följd av den trångboddhet de menade även låg bakom sjunkande nativitet).

Mot detta ”drev” stod i debatten endast ett fåtal liberaler och kommunister, några avvikande rapportörer bland läkare och präster, vars berättelser resandes bort när Allan Svantesson sammanställde sin enkät till en rapport, några oberoende akademiker samt naturligtvis nöjesindustrins företrädare. Det vanligaste motmedlet var att inför detta samlade allvar raljera om ”mamsellpanik” och ”Grönköping”. Ändå är det i efterhand slående hur lite av dansmotståndarnas empiri som håller. Jonas Frykman beskriver i Dansbaneeländet hur siffror och statistik redan på denna tid konsekvent går mot minskande antal aborter, födslar utanför äktenskapet och könssjukdomar (redan innan preventivmedel blir legala 1938), hur 1940-talet beskrivits som familiarismens höjdpunkt och hur enkätundersökningar bland värnpliktiga visar på en uppgång för stadigvarande förhållanden.

Och när två sociologer skickas att studera en dansbana i landsorten, dessa ”moraliska pesthärdar”, konstaterar de att inget av pressens ”sensationsmakeri stämmer, ”dansbanan [är] en accepterad och integrerande del av Medelbys liv”, ett Medelby där höjdpunkten för ortens ungdom annars är ”när kvällståget kommer”.

Det är inte utan att man här anar förlagan till det ”Fucking Åmål” på 1990-talet dit ravevågen aldrig hinner komma innan den förklaras vara ”ute”. Eller som Frykman konstaterade: ”Det var tristessen i municipalsamhället som skapade liknöjdhet och vantrivsel – inte det kommersiella nöjesutbudet som tvärtom fick sommarkvällarna att glittra lite extra.”

 

Kamp mot sex blir kamp mot öl

Attacken på 1940-talet riktades i första hand främst mot sexualiteten, som många förvisso menade var omöjlig att skilja från den moderna typen av dans. Det är kanske främst av det skälet som den idag framstår som så mossig och förlegad. Även i modern tid har makten bekämpat dansen, och med betydligt större framgång, men då har attacken gått via sällskapsdansens andra intima följeslagare, berusningen.

Alkoholen och dansen har åtminstone sedan Catos dagar varit förknippade. Även när striden stod kring dansbanorna klagades på att vissa av besökarna var berusade och att många stärkt sig med spritklunkar. Men medan sällskapsdansen är beroende av en viss berusningsmöjlighet, gäller inte det omvända. I Matts Stenströms historik över dansen konstateras tvärtom att ”den från England utgående puritanismen … gjorde att krogarna utträngde dansen och alkoholen ersatte violinen” på 1800-talet. Kampanjen mot det frigjorda dansandet fick de nöjeslystna att gå direkt på supandet, vilket för puritanerna förmodligen var en oavsiktlig konsekvens.

En liknande sådan inträffar faktiskt i Sverige när mellanölet förbjuds 1977. Dessförinnan hade dansställen riktade till ungdomar 16-20 år kunnat servera mellanöl till konserter och dans. Efter förbudet var de antingen tvungna att höja åldersgränserna till 20 år för att kunna servera starköl i kombination med ”musik och blinkande lampor”, eller ge sig på att driva ”drogfritt” dansställe för vuxna ungdomar. De konkurrerade med barer och restauranger som utan dans, men med fullt sprittillstånd, fick utskänkningstillstånd från 18 år. I praktiken blev det därför svårt för ungdomar under 20 år att gå ut och dansa, en svårighet som trots vissa liberaliseringar av utskänkningstillstånden lever kvar än idag. Likt så många historiska föregångare lyckades 1970-talets politiker trampa de dansande på tårna när de klampade fram i andra syften.

Men dansglädjen skulle återuppstå och ställa makten inför ett nytt huvudbry på 1990-talet, i kombination med nya berusningsmedel.

 

Rejv och Docklands

För bara tio år sedan kom den senaste stora kraftmätningen mellan dansen och makten. Rejv var en ny dans- och ungdomskultur med rötter i Storbritannien som fick genomslag i Sverige och övriga västvärlden under 1990-talet. Dansen sker till olika slags elektronisk musik, och sker ofta på andra ställen än traditionella dansställen, exempelvis utomhus eller i lagerlokaler. Det senare är ett typiskt exempel på de kreativa utlopp vi sett dansen ta genom historien som gensvar på intensiva kontrollförsök.

Ihop med en inte sällan förhärligande inställning till droger som ecstasy, amfetamin och lsd, som förstärker dansupplevelsen och underlättar förmågan att dansa nätterna igenom till långt fram på morgonen, kom de ovanliga och svårkontrollerade festplatserna att bidra till allmänhetens och maktens misstänksamhet mot hela fenomenet rave. Den annorlunda drogkulturen, framför allt det faktum att ingen alkohol krävs för att locka folk till danserna, gjorde samtidigt att statens vanliga kontrollmekanism genom utskänkningstillstånd och myndighetsprövning inte fungerade. Istället slog polisen till mot festerna med razzior.

Hösten 1995 öppnade rejvklubben Docklands i Nackahamnen. Arrangörerna hade tidigare erfarenhet av festbaserad civil olydnad från svartklubben Tritnaha, där mötesfrihet och politisk verksamhet utnyttjades för att även bedriva klubbverksamhet med alkoholutskänkning och sena öppettider. Nu satte de istället fingret på det i sig absurda kravet på tillstånd för att dansa, och hävdade att de bedrev grundlagsskyddad ”allmän sammankomst” till vilket även konserter och ”framförande av konstnärliga verk” ingår, detta till skillnad från ”offentlig tillställning” dit dans ihop med exempelvis tivoli, marknader eller fotbollsmatcher ingår.

Vintern-våren 1996 utkämpades ett veritabelt slag mellan Docklands och Nackapolisen. Med start den 11 februari och återkommande under våren slog kravallutrustad polis till mot festerna, tonåriga rejvare kastades ut i vinterkylan i svettiga t-shirts och undersöktes stundtals brutalt och kränkande efter droger. Docklandsarrangörerna svarade någon gång med att fortsätta festen i en annan lokal, och en annan gång genom att svetsa igen proppskåpet och hissa upp discjockeyn i taket. Danstillståndet drogs in men genom att söka tillstånd för opinionsmöten eller konserter kringgicks detta, mest känt när dåvarande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman besökte Docklands den 10 mars.

Ganska snart märkte dock polisen att arrangemangen var en ursäkt att få dansa. Efter mötena började man spela musik, och folk började dansa. ”[S]å fort vi varit där drog dom undan sofforna och började dansa igen” kommenterar en av poliserna i Mikael Jägerbrands Docklandsboken. ”Nackapolisen kommer att bevaka festen från början till slut för att kontrollera att det inte förkommer narkotika eller att det dansas” rapporterades i DN, som även vid ett annat tillfälle toppade en notis om en razzia med en något ironisk rubrik om att en ravekonsert ”urartade” i dans.

Med anledning av Docklands hade polisen även bildat en ”ravekommission” med uppdrag att bevaka rejvarrangemang runtom i landet, något som flera, däribland tidningen Nöjesguiden kallat en kulturpolis. Ravekommissionen skulle även 1999 kritiseras av brottsförebyggande rådet för godtyckliga insatser. Efter de många razziorna stängdes Docklands, och öppnade först i december samma år med nya arrangörer som bland annat fick lova att det inte skulle förekomma någon dans.

Mikael Jägerbrant sammanfattar lagarna och polisinsatserna så här:

”Resultatet av myndigheternas syn på spontandansen har gjort att det finns en musikstil som i princip är förbjuden i Sverige: rave/techno. Det är inte tillåtet för en musiker att spela techno eller rave offentligt. Gör man det ändå anser sig polisen ha rätt att göra razzia.”

 

Fortfarande oordning

Här står vi alltså idag (för om vi dansar skulle det krävas tillstånd). Trots att äldre tiders dansmotstånd genom sin sexfixering har en mossighetens stämpel, kan den offentliga dansen som ungdomsfenomen knappast sägas vara mindre laddad i modern tid än tidigare i historien. Och medan dansmotståndarna på 1940-talet gick till aggressivare verbal och medial attack, så har den moderna tidens nöjesmotståndare, måhända med andra mål i siktet, varit betydligt snarare på att ta till lagar och polis. Frågan är om man inte i framtiden kommer att se tillbaka även på dessa incidenter som groteska överreaktioner mot ungdomar som försöker roa sig i tristessen.

Annars får man kanske försöka roa sig på det sätt som alltid stått till buds för nöjesanhängare, satir över dansens motståndare. Motståndet mot dansförbudens förmynderi har funnits genom historien. I en gigantisk målning på 1300-talet om det goda styret, målade konstnären Ambriogio Lorenzetti in dansande kvinnor i en liten protest mot det rådande förbudet mot att dansa på gatorna.

I modern tid har vi Frank Sinatra, som i sin kärleksförklaring till staden Chicago, där folk kunde spela, dansa och ha ”the time of their life” upprepar att detta är ”The town that Billy Sunday could not shut down”. Han refererar till väckelsepredikanten Billy Sunday som bland annat var en drivande kraft bakom alkoholförbudet 1919, men som även fördömde kortspel, teater och dans. ”Nalenpastorn” John Hedlund här i Sverige fick dock nöja sig med att omsjungas i en ”fyllevisa” på Svenska Tivoliägarföreningens 25-årsjubiléum.

Fast bästa satiren är kanske att låta kontrollapparaten tala för sig själv. Så här lät det när DN på Stan ringde upp Eva Jegart på Stockholms Stads tillståndsenhet, 11 januari 2002:

DN: Vi har inte bestämt var än, men vi hade tänkt spela lite schyst musik och hänga. Om vi inte söker ett danstillstånd – är det ok så länge ingen dansar då?

EJ: Njaae, så länge det inte är någon dans i lokalen är det okej, men många förknippar ju musik med dans, och då måste ni vara väldigt väldigt noga med att avstyra alla tecken på dans så fort de uppstår. Om gästerna plötsligt börjar att dansa, då måste ni genast gå in och hindra det.

DN: Och om vi inte gör det?

EJ: Då bryter ni mot lagen och det kan faktiskt ge kraftiga böter. … [D]et händer ju att Operation Krogsanering dyker upp oanmäld och då ligger man illa till. Dans är nämligen oordning.

DN: Dans är oordning?

EJ: Ja, enligt lagen. Ska jag skicka ansökningshandlingarna?