Gamla artiklar: "Det där fruntimret"

Om Margaret Thatcher, från kulturmagasinet Voltaires temanummer om tuffa brudar hösten 2008.

”Det där fruntimret”

”Det där fruntimret”. Det var så hon vanligen omnämndes – Margaret Thatcher – av sina motståndare inom och utanför sitt eget parti. För henne var det förmodligen helt i sin ordning, popularitet hade hon aldrig sökt. Enligt hennes sätt att se på saken kommer den som försöker bli omtyckt att vara beredd att kompromissa om allt hela tiden, och då kommer man inte att åstadkomma någonting, och Margaret Thatcher var fast och fullt inställd på vad hon ville åstadkomma. Ett av hennes många bevingade citat lyder: ”Vill du ha något sagt, be en man, vill du ha något gjort, be en kvinna.”
Margaret Thatcher (född Roberts 1925) var som Storbritanniens premiärminister en av 1900-talets viktigaste politiska ledare. Hon ledde sitt konservativa Toryparti till framgångsrika valsegrar 1979, 1983 och 1987. Hennes elva år på premiärministerposten 1979-1990 var den längsta sammanhållna regeringsperioden under samma person sedan 1827. Hon var den första kvinnliga partiledaren i Storbritannien och den första kvinnliga premiärministern i en större västerländsk demokrati. Själv avfärdade Thatcher den ständiga frågan om hur det kändes att vara kvinnlig premiärminister med att hon inte visste något om alternativet, och pekade hellre på att hon med sin Oxfordexamen i kemi även var den första [natur]vetenskapsmannen som innehade detta ämbete. Hon tryckte också på sin bakgrund, att hon som dotter till en specerihandlare i en mindre stad och uppvuxen under enkla förhållanden utbildat sig och gjort politisk karriär på egna meriter och med hjälp av de värden – individuell företagsamhet, flit och pliktkänsla – som hon fått med sig från sin uppväxt och framför allt från sin far och inspirationskälla Alfred Roberts, som utöver att driva två specerihandlar i Grantham både var aktiv som oberoende (klassiskt liberal) kandidat i lokalpolitiken och metodistpredikant.
Frågan är dock om inte sådana formella prestationer och rekord förbleknar inför vad Margaret Thatcher fick gjort. Hon revolutionerade sitt parti där hon trots ordförandeskapen från 1975-1990 länge åsiktsmässigt kom att utgöra en minoritet i sitt principiella försvar för individens frihet, begränsande av statens utgifter och ett betydligt större spelrum för privat ägande och fri företagsamhet. Hon revolutionerade Storbritannien som gick från att vara Europas ”sjuke man”, ett land lamslaget av strejker och ekonomisk nedgång, till en tillväxtmotor. Hon revolutionerade världen genom att vara en av de tyngsta aktörerna i det kalla kriget och Sovjetkommunismens fall. Oavsett vad man tycker om dessa förändringar, och oaktat det faktum att Thatchers agenda låg i linje med intellektuella och internationella trender som gick i hennes riktning och drevs av flera andra personer, är det svårt att tala om denna konservativa baronessas gärning som annat än revolutionär.

Samvete eller samförstånd
Redan i sitt första tal vid en konservativ studentkonferens 1946 hade en ung Margaret Roberts talat för ett förnyat toryparti som breddade sig mot arbetarklassväljare, men inte genom att ge avkall på sin agenda och bli lösare i konturerna utan tvärtom att leva upp till den klassiska konservatismens principer om tilltro till individen och fri företagsamhet. Det var en avvikande röst i en tid som sjöd av tilltro till sociala reformer och statens möjligheter att planera ekonomin, till lord Beveridge och hans plan på en välfärdsstat med grundtrygghet åt alla och till John Maynard Keynes och hans teorier om staten genom efterfrågestyrning kunde få bukt med konjunkturens svängningar. De brittiska väljarna hade osentimentalt gjort sig kvitt Winston Churchill och givit klartecken för en radikal fredstida samhällsförändring under Labourpartiet och Clement Attlee. Det sades vara den vanlige mannens tidsålder, men Margaret Roberts talade för att även den ovanlige mannen behövs, att hjältar kan resa sig ur alla miljöer och det är vad som borde vara innebörden i ett klasslöst samhälle. För sig själv tänkte hon att det även borde finnas plats för en ovanlig kvinna.
Det skulle dröja nästan trettio år innan en sådan plats erbjöds, även om Margaret Thatcher under denna tid valts in i parlamentet och suttit i Edward Heaths konservativa regering 1970-74 som utbildningsminister. Det var en regering som valts in på ett mandat av fri företagsamhet och att få grepp om strejker och statlig interventionism, men det visade sig mest ha varit trötta klyschor. Tvärtom kom Heath-regeringen i en rad famösa tvärvändningar att sjösätta bland annat en långtgående planering av löner och priser i korporativa uppgörelser med arbetsgivare och fackföreningar, för att slutligen ändå falla på en gruvarbetarstrejk som lamslog landet och tvingade regeringen till ständiga ransoneringar. Åtgärder som tredagars arbetsvecka och TV-stopp efter klockan 22.30 visar både på den förlamande situationen och hur detaljerad makt politikerna hade. Därpå följde ett nyval som förlorades knappt, men inte heller den påföljande Labourregeringen fick kontroll på situationen. Vintern 1978-79 var landet återigen lamslaget av strejker, därtill satt under tvångsförvaltning under den internationella valutafonden (IMF) på grund av en okontrollerad skuldbörda.
Det brittiska samförståndet, konsensustänkandet mellan allehanda parter, innebar i praktiken en omfattande underordning. Arbetstagarna var underordnade fackföreningarnas ledning som tvingade fram anslutning för den som ville jobba i en bransch, bestämde när de skulle ut i strejk och under strejker och sympatistrejker gav godkännande för vem som fick passera och leverera. Ett exempel som Thatcher använde var att en transportör av djurfoder (som undantagits blockaden eftersom djuren skulle svälta annars) inte fick hämta detta i en hamn i blockad om han inte först blev medlem i facket. Våld och hot mot avvikare var regel.
Lika utelämnade var företagare som kunde drabbas av strejker eller sympatistrejker. 1979 hade nästan hälften av landets fabriker upplevt något slags konfliktåtgärder som maskning, övertidsblockad eller leveransstopp under de senaste två åren, och en tredjedel hade varit utsatta för direkta strejker.
Stora fackföreningar kunde lamslå produktionen och få sin vilja igenom rörande löner och bevarad överbemanning. Det innebar å andra sidan att skenande inflation åt upp de framförhandlade ökningarna och förvärrade konkurrensläget för den brittiska industrin. Resultatet blev en krympande kaka att slåss om. I huggsexan om lönepåslag negligerades inte sällan smala segment av kompetenta arbetstagare till förmån för mer röststarka och breda grupper, särskilt anställda i statliga företag som hade direkta kontakter med makthavarna. En omfattande utflyttning till andra länder skedde bland exempelvis forskare och läkare. Många företagschefer fann å andra sidan situationen där staten eller gemensamma uppgörelser bar ansvaret för lönebildning och prissättning rätt bekväm och ville egentligen inte ha några radikala förändringar.
Politikerna satt på omfattande kontrollvapen, men det innebar i praktiken att de var dränkta i beslut om lönenivåer, priser och ransoneringsbeslut. Samt ständiga brandkårsutryckningar med ytterligare resurser till olönsamma statliga företag, vilket bland annat omfattade hela gruvsektorn, stålindustrin, flyget, post och telefon.
Även vardagslivet påverkades. Det är talande för det inpyrda ransoneringstänkandet att Thatcher smutskastades inför partiledarvalet 1975 genom ett rykte om att hon skulle ha köpt på sig mycket socker i spekulativt syfte.
Edward Heath och många med honom hävdade att vägen ur krisen var samförstånd över de politiska blockgränserna, kanske en samlingsregering. I den mån de ville se en ändrad politik handlade det om att staten skulle plocka ut ”vinnarna” bland företagen och investera i dem istället för att nya understöd och investeringar i förlusttyngda branscher, att inte låta staten aktivt kontrollera industri, löner och priser ansågs oansvarigt.
Margaret Thatcher som 1975 utmanade Heath om partiledarskapet och överraskande vann hade en helt annan syn på problemet och vad som borde göras. Influerad av ekonomen Milton Friedman väcktes tanken att inflationen berodde på penningmängden i ekonomin, inte på hur pris- och lönesättningen sköttes. Penningmängden behövde alltså hållas i schack, medan priser och löner borde sättas på marknaden, inte av korporativa organ. Inte nog med det, genom att hålla koll på statliga utgifter och få ner statlig skuldsättning kunde räntorna sänkas och därmed kunde ekonomin i den privata sektorn växa. Ett sätt att få ner skuldsättningen och dessutom överföra kapital koncentrerat hos staten till enskilda människors fickor var att privatisera de statliga företagen. Det var ett sätt att sprida makt, egendom och beslutanderätt, utöver tron att privat drift skulle göra företagen mer konkurrenskraftiga. Framför allt behövde fackföreningarnas makt inskränkas eftersom deras ständiga stridsåtgärder lamslog samhället, förstörde företagens konkurrenskraft och lönebildning efter produktivitet och kompetens, samt med sin tvångsanslutning och sina centrala strejkbeslut utövade en destruktiv makt över enskilda arbetstagare.
Detta var tankegångar som var mycket kontroversiella långt in i Torypartiets led. Inte minst bland de bättre bemedlade fanns en långtgående förståelse för statliga ingrepp i ekonomin. Av dåligt samvete för sin egen situation sympatiserade man med fördelningspolitik utan tanke på att det var till nackdel för strävsamhet och företagaranda, som ändå sågs som brackigt och vulgärt. Samförståndstänkandet gjorde dem åtminstone till en naturlig samtalspart och därmed en broms på en till synes oundviklig utveckling mot socialismen. Det var en ingrodd förlorarkultur där personer som Heath och många med honom investerat hela sin politiska karriär i en världsbild där en positiv agenda inte var möjlig. Att driva en reformistisk agenda enligt egna principer sågs som politiskt självmord. De nya tankegångarna om inflationsbekämpning hos ekonomer som Friedman avfärdades som teoretiska och akademiska. Samförstånd var det bästa som kunde uppnås.
Det var mot denna ”blötdjurens” anda som Margaret Thatcher gjorde intern partirevolt. Enda sättet att visa att de hade fel var att vända sig direkt till väljarna och söka ett mandat för förändring. Thatcher profilerade sig som en jordnära kandidat med erfarenhet av hushållande familjeliv och en enkel uppväxt, en talesman för ”medelklassvärderingar” som flit, sparsamhet och ett personligt ansvar för sig själv och sina nära, samt för dem som råkat illa ut. I sina memoarer skrev Thatcher:

”Bland det konservativa etablissemangets blötdjur var jag förstås inte bara en kvinna, utan ’det där fruntimret’, någon som inte bara tillhörde ett annat kön utan en annan klass, en människa oroande övertygad om att medelklass-Englands värderingar och dygder borde tillämpas på de problem som consensus i etablissemanget hade skapat. Jag var anstötlig i alla avseenden.”

Gensvaret i valet 1979 var stort. De konservativa vann majoritet och den största ökningen av väljare skedde bland yrkesskickliga arbetare. Ett radikalt och tydligt konservativt budskap hade slagit an i nya kretsar. Bland dem som röstade på tories 1979 fanns så oväntade namn som Manchesterpostpunkaren Ian Curtis (som dock hängde sig året därpå) och pjäsförfattaren Harold Pinter. Eget samvete hade ersatt elitens samförstånd och den vanliga människan hade fått en både oväntad och ovanlig företrädare i Margaret Thatcher.

Kriget vinns
Utan den ovanstående bakgrunden blir det svårt att förstå den förändring som Thatcher åstadkom. Idag är inflationsbekämpning genom strikt penningpolitik och betonande av privat företagsamhet som effektivare än statliga industrier och industripolitik politiskt allmängods. Då politiken prövades i inledningen på 1980-talet med åtstramning av offentliga utgifter och minskad upplåning för att få ner räntorna varnade ’blötdjuren’ för att politiken blivit ett seminarium och drevs av doktrinära fanatiker, alltmedan 364 nationalekonomer i ett upprop förklarade att inflationen inte kunde bekämpas på detta sätt. När inflationen så småningom sjunkit och ekonomin fått fart konstaterade Thatcher triumferande i ett tal att de kritiska nationalekonomerna hade kunnat ge henne dåliga råd alla årets dagar med undantag för första april.
Den avgörande bataljen med facket skulle komma när gruvarbetarna i fackföreningen NUM under Arthur Scargill 1984-85 gick ut i en årslång strejk motiverad lika mycket av att kommunisterna i organisationens ledning inte kunde tolerera att tories 1983 vann valet och skulle regera i fyra år till, som av hotande nedläggning av olönsamma gruvor. Strejken utlystes utan föregående omröstning bland medlemmarna. Vis av erfarenheten från 1970-talet hade Thatcher sett till att bygga upp kollager i kraftverken, och tillräckligt många gruvor hölls igång. Polisen fick stöd i att bekämpa våld och utpressning från gruvfacket. Gruvarbetare som mot sin vilja hindrats från att arbeta fick juridisk upprättelse och skadestånd från NUM:s kassa i enlighet med de nya lagar som Thatchers regering drivit igenom. Efter drygt ett år gav Scargill upp. Därefter lades den omfattande och olönsamma kolbrytningen ner på många håll, och Storbritannien kunde ta steg mot renare och mer effektiva energislag. Därmed upphörde också frågan att vara politiskt aktuell. 1979 hade 73 procent av väljarna sett fackföreningarnas makt som den viktigaste frågan, inför valet 1987 var det 1 procent.
Thatcher kom också att hamna i riktiga krig. 1983 invaderades de brittiska Falklandsöarna av den argentinska militärjuntan. Med en resolut militär insats slogs invasionen tillbaka, vilket väckte nationell yra i Storbritannien och ihop med en återhämtad ekonomi beredde väg för en konservativ jordskredsseger i det lägligt utlysta valet samma år.
På samma sätt spelade det kalla kriget stor roll i valet 1987. Thatcher hade alltsedan ett Sovjetkritiskt tal 1976, efter vilket Sovjetpressen döpte henne till ”järnladyn”, talat för värdet av militär styrka som det enda språk den brutala Sovjetregimen kunde förstå. Hon kopplade kampen mot sovjetimperiet till sin bredare frihetstanke och den ekonomiska situationen. Sovjets kommissarier kunde utan att bekymra sig om val och mandat satsa enbart på militär styrka och expansion, medan väst behövde stå ekonomiskt starkt för att också kunna prioritera försvaret. Den ekonomiska svagheten blev således också en militär svaghet.
Vid det konservativa återvalet 1987 stod kapprustningen i centrum och Thatcher vann poäng på motståndarsidans krav på ensidig nedrustning. I det kalla krigets värld hade hon stundtals god kontakt med diktatorer som hon upplevde att hon kunde förhandla med i syfte att främja britternas bästa, exempelvis Sovjetunionens Gorbatjov och Chiles Pinochet, som hjälpte britterna under Falklandskriget. Man bör notera att båda dessa sedermera överlämnade sin makt till ett demokratiskt styre. Thatcher mildrade inte sin kritik mot diktatoriska politiska system, vid varje toppmöte med Sovjets företrädare tog politiska fångar upp till samtal och vid statsbesök i Östeuropa gjorde hon besök i kyrkor och träffade kritiker. Denna strategi att via militär styrka, diplomatiska samtal, öppnande av ekonomin och uppmuntran av frihetliga uttryck i den förtryckta befolkningen gav så småningom resultat när Sovjetimperiet rämnade med Berlinmurens fall 1989 som kanske dess främsta symbol. Ihop med USA:s Ronald Reagan var Margaret Thatcher och Storbritannien den främsta företrädaren för denna ofta kritiserade men framgångsrika strategi att ända förtrycket i halva Europa.

Samförståndet slår tillbaka
Här stod alltså Margaret Thatcher ungefär omkring tioårsjubileet av sin tid som premiärminister. Hon hade etablerat ett nytt ekonomiskt tänkande som fått fart på Storbritannien. I ett avreglerat London City rådde under 1980-talet börsyra där yuppies med cockneydialekt fick symbolisera det nya individuella självförverkligande som bröt med både arbetarrörelsens organisationskrav och den traditionella aristokratins syn på affärer. De förlusttyngda statsföretagen var nu privatägda börsraketer, medan intäkterna delats ut till befolkningen. 1,25 miljoner kommunalt ägda bostäder hade sålts billigt till hyresgäster som nu ägde sin egen bostad, vilket spred egendom och ansvar. Marginalskatten på arbete hade sänkts rejält och de offentliga utgifterna hållits tillbaka. Det kalla kriget var vunnet och fackföreningarna var inte längre en dominerande maktfaktor. Bara ett år senare, i november 1990, avsattes hon av sitt eget parti.
Även om Thatcher själv såg avsättandet som ett oförlåtligt förräderi fanns förklaringar. En sådan är att hon segrat ihjäl sig. Med sitt motstånd mot Tysklands återförening, sitt stöd till Gorbatjov i den post-Sovjetiska utvecklingen och med sin maning till försiktighet kom hon att framstå som en anakronism från kalla krigets dagar i en ny tid av fred och optimism. Dessutom hade regeringen delvis tappat greppet om ekonomin, inte minst genom en politik där växelkursen mot andra valutor snarare än penningmängden blev riktlinje och inflationen åter skjutit i höjden. Reformerna stod också vid en gräns i och med att Thatcher aldrig ifrågasatte välfärdsstaten och utöver tankar på ökad valfrihet saknade program för den offentliga sjukvården och utbildningen, frågor som i takt med den förbättrade ekonomin blev allt viktigare för väljarna.
Till detta kom det förslag till kommunavgift (poll tax) som skulle ersätta en tidigare fastighetsskatt. Kommunavgiften var en del av valprogrammet 1987 som rentav troddes ha viss lockelse eftersom fastighetsskatten var impopulär, men möttes nu av omfattande protester inklusive våldsamma demonstrationer. Avgiften sågs som orättvis eftersom den var lika stor för alla, och dessutom blev den ytterst kännbar eftersom kommunerna ökat sina utgifter drastiskt (vilket var extra bekvämt eftersom lokala utgiftsökningar genom den nya avgiften kunde skyllas på regeringen).
Men framför allt så var det EG. På den europeiska arenan hade Thatcher vunnit sina segrar. Först hade hon sett till att få ner den brittiska avgiften som tyngde orättvist högt på ett relativt fattigt medlemsland med omfattande världshandel. Därefter hade hon lanserat förslaget om en gemensam inre marknad som avskaffade interna hinder för handel och rörlighet. Men hon kände sig alltmer främmande för det hon beskrev som en kombination av ”storslagen retorik och politisk hästhandel” som utgjorde ”europeiskt statsmannaskap”. Här kände hon igen samförståndstänkandet kring abstrakta drömmar om en politisk och en monetär union som gärna skulle förses med en definitiv tidtabell innan det ens definierats vad det var för något. Detta kombinerades inte minst hos kommissionens högintelligente teknokrat Jacques Delors med förslag till ständiga interventioner i marknader och handel.
I ett tal i Belgiska Brügge 1988 satte sig den tidigare Europaentusiasten Margaret Thatcher för första gången tydligt på tvären mot denna tendens.

”Det är sannerligen ironiskt att just när länder som Sovjetunionen, som har försökt centralstyra allting, håller på att lära sig att framgång hänger på att makt och beslut flyttas bort från centralmakten, så finns det de i [den europeiska] gemenskapen som verkar vilja gå i motsatt riktning.
Vi har inte framgångsrikt rullat tillbaka statens gränser i Storbritannien bara för att se dem återinföras på europeisk nivå, med en europeisk superstat som domineras från Bryssel.”

Talet mottogs med stor entusiasm bland brittiska väljare och i de egna partileden, men till sin förskräckelse konstaterade Thatcher att ett antal tunga ministrar i hennes egen regering kände sig alltför väl hemma i Gemenskapens samförståndstänkande, och upplevde det som en börda att Storbritannien skulle sätta sig på tvären. När förslagen på en politisk och monetär union hamnade allt högre på den europeiska dagordningen blev splittringen i regeringen allt djupare och ledde så småningom till både finans- och utrikesministerns avgångar. Detta var i slutändan vad som mer än något annat underminerade Thatchers ledarposition, även om det är en ironi att Thatcher samma dag som hennes parlamentsgrupp gav henne otillräckligt stöd i omröstningen som partiledare befann sig på ett internationellt möte i Paris där hon mötte öppenhjärtig sympati från hennes trätobroder, den tyske premiärministern Helmut Kohl.
Väl tillbaka fann sig Margaret Thatcher i samtal där den ena efter den andra intygade sitt stöd för hennes politiska linje, men inte trodde på hennes möjligheter att besegra ’blötdjursfalangens’ kandidat Michael Heseltine, en politisk överlevare från Edward Heaths dagar. Samförståndstänkandet och det bristande modet hade slutligen fått sin revansch på Margaret Thatcher, även om partiet i slutändan beslöt att välja hennes föredragna kandidat till efterträdare, John Major.

En ensam kvinna
Det är som en politiker ledd av inre övertygelse i bräschen för en radikal samhällsförändring som vi kommer att minnas Margaret Thatcher. Enligt en känd anekdot avbröt hon tidigt under sitt partiledarskap en tjänsteman som sammanfattade en rapport om behovet av samförstånd och att partiet måste ta en medelväg med att ur sin väska ta upp en bok och drämma den i bordet med kommentaren: ”Det här är vad vi tror på!” Boken var Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar. Det enda mjuka som ’järnladyn’ någonsin förknippats med är att hon som kemist ingick i det researchteam som tog fram mjukglassen, en ungefär lika oväntad anekdot som att hon 1988 var en av de första politiska ledarna att uppmärksamma växthuseffekten och vilja begränsa koldioxidutsläppen.
Bilden hade möjligen kunnat bli en helt annan. Så sent som i Edward Heaths regering var Thatcher en storspenderande minister som på ordinärt vis värnande sitt politiska revir, i detta slagen endast av sin frimarknadsmentor Keith Joseph. Som socialminister spenderade Joseph så mycket att en känd frimarknadsanhängare vid en tankesmedja vägrade ta honom i hand. Det var först efter regeringsperioden som de båda gradvis kom till insikt om hur illa den förda konservativa politiken rimmade med principerna de förfäktade. Då hade Thatcher ändå varit underhusledamot i 25 år.
Till uppfattningen om Thatcher som hård och omutlig hörde också kritiken om att hon inte lyssnade. Hon tillstod att hennes ledarstil till viss del var sådan, men att kritiken förmodligen berodde på att hon inte alltid ändrade sin uppfattning efter att ha lyssnat. Själv menade hon sig inte heller vara lyssnad på. I slutet av hennes tid som premiärminister avfärdades hennes principinvändningar mot Europasamarbetet som envishet, och när hon angrep partiledarutmanaren Michael Heseltine för dennes välomvittnade positiva inställning till statlig interventionism, tolkades det som ett onödigt hårt personangrepp, inte en filosofisk åtskillnad.
Även om Thatcher menade att ledarskap inte kan vara ett grupparbete utan är ensamt till sin natur, berör anekdoter som ovan även hennes klass och kön. En sak är säker, den aristokratiska, traditionalistiska högern har inte förlåtit Thatcherismens inflytande. När Thatcher som premiärminister avskedade en minister från Heath-tiden, som motarbetade regeringens ekonomiska politik, fick hon känslan av att han ansåg naturens ordning vara kränkt, som om han fått sparken av sin egen husa. En av Thatchers argaste kritiker var kolumnisten Peregrine Worsthorne, en öppen beundrare av Joseph McCarthy och Augusto Pinochet, kritiker av homosexuell livsstil (trots egna erfarenheter från internattiden) och samtidigt i ekonomiska frågor förespråkande en radikal utjämning via skatter på all slags talang vida över 1970-talets marginalskattenivåer. Än idag har Worsthorne inte kommit över torypartiets vänliga inställning till fria marknader (som han menar är mer skadliga för civilisationen än socialismen var) eller att partiet inte längre omfattar gammeldags paternalister. Den som tror att fria marknader och fri konkurrens är de besuttnas ideologi har inte gjort sin hemläxa.
Könets betydelse är vare sig lika uppenbar eller intressant i sammanhanget. Thatcher själv menar att inget givit upphov till så mycket nonsens i spalterna som hennes könstillhörighet. När hon valdes till partiledare 1975 fick hon svara på en mängd personliga frågor om vem som givit henne en blombukett, om hennes man kände till beslutet och hur det kändes att vara kvinna på sin position innan någon dristade sig att fråga om politik. Själv hoppades hon att hon valts för sina förtjänster, och avböjde en inbjudan att utveckla med kommentaren att ”ni män gillar inte korta svar”. Samtidigt fick hon som kvinna tidigt i sin karriär uppmärksamhet och medialt utrymme som en man i samma position inte hade fått.
Som så många andra framgångsrika kvinnor var Margaret Thatcher ensam i en mansdominerad värld. I sin biografi beskriver hon att de som motarbetade henne hårdast när hon som ung mamma ville kandidera till underhuset var andra kvinnor. Thatcher hade i sin tur bara en enda kvinna i sin regering under elva år som premiärminister, och avskedade henne efter två år. Av män blev hon däremot särskilt respekterad, till den grad att hon nästan saknade häcklarna vid tidiga politiska möten. Feminister mötte hon bara som motdemonstranter och hon sade sig inte på något sätt vara hjälpt av kvinnorörelsen, vilket säkert var sant. Thatcher var dock en tidig och tydlig förespråkare för att kvinnor skulle bedömas på samma grunder som män, ha möjlighet att göra karriär utanför hemmet och anspråk på de högsta posterna i samhället. I detta som i så mycket annat ska hon kanske inte bedömas så mycket för vad hon sade som för vad hon gjorde. I det ljuset kanske ”det där fruntimret” kan tillskrivas även en feministisk revolution, att lägga till de övriga.