Gamla artiklar: Döda de rika

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om folkmord.

”För de här personerna var folkmordet det bästa som någonsin kunnat hända dem. De hade ett slags auktoritets välsignelse att ta revansch på socialt inflytelserika personer så länge dessa [offer] var på fel sida om det politiska staketet. De kunde stjäla, de kunde mörda för minsta anledning, de kunde våldta och de kunde bli fulla alldeles gratis. Det var underbart. De hade inget grepp om vilka politiska mål som eftersträvades av dem som orkestrerade denna mörka karneval. De följde bara strömmen, i vetskap om att det inte skulle vara särskilt länge.”

Så förklarar Gérard Prunier att folkmordet i Rwanda så snart det startat kom att utföras av villiga fattiga gatupojkar i drivor: hemlösa, arbetslösa eller med enkla uppgifter som bilstädning, ett slags trasproletariat. Det unika med folkmordet i Rwanda i april till juli 1994 var att det skedde så snabbt och med så massivt deltagande av i stort sett hela majoritetsbefolkningen. Antal mördade per dag var minst fem gånger så högt som i nazisternas dödsläger, och totalt mördades under dessa veckor omkring en miljon människor, huvudsakligen från minoritetsgruppen tutsi, som slaktades av majoritetsgruppen hutu, hetsade av statliga radiosändningar och hatiska medier.

Att den mördade folkgruppen i Rwanda, tutsi, var den mer välbeställda och välutbildade är däremot ett mönster som tycks tragiskt välbekant vid hänsynslöst, storskaligt mördande. När möjligheten att mörda och möter möjligheten att plocka åt sig egendom tenderar hänsynslösheten att vara särskilt stor, och locka breda delar av befolkningen.

”Det var som på julafton.” sade exempelvis en indonesisk kvinna om hur kvinnorna i medelklasskvarteren glatt och öppet jämförde kapitalvaror som de burit ur brinnande och vandaliserade butiker där livrädda kineser hukade, misshandlades eller mördades under upploppen när diktatorn Suharto avsattes i maj 1998. 5000 kinesiska hem och affärer förstördes och brändes av den muslimska minoriteten, 150 kvinnor gängvåldtogs och 2000 människor dog i lågorna.

En blodröd jul, som ändå förbleknar i jämförelse med vad kinesiska minoriteter utsatts för tidigare i historien. I ett flertal asiatiska länder som Indonesien, Vietnam, Filippinerna har nämligen en liten kinesiska minoritet tagit hand om stora delar av landets handel och affärer, vilket väckt både majoritetsbefolkningens och andra kolonisatörers vrede. Redan på 1600-talet massakrerade spanjorer på Filippinerna omkring 23 000 kineser och plundrade deras egendom, bara för att ångra sig när de upptäckte att maten tog slut och skor inte gick att få tag på ens till rövarpriser. Så lider Indonesien än idag av hög arbetslöshet och statligt konfiskerade industrier som inte längre är de guldägg de var i kinesisk ägo. Men en del av befolkningen tycker att det var värt att tappa tio år av tillväxt för att bli av med ”det kinesiska problemet”.

***

Krig, ekonomiska depressioner och/eller revolutioner ska vanligen till, men att döma av 1900-talets största folkmord tycks det finnas ett särskilt hat reserverat för ekonomiskt framgångsrika och bildade minoriteter.

Sovjetunionens utpekande av ”kulaker” under Stalins terror kring 1930 är på många sätt det tydligaste exemplet. Många andra grupper, inklusive nationella minoriteter, liksom oliktänkande och godtyckligt utpekade, skickades till arbetsläger eller drabbades av planerad massvält som sammantaget skulle ta 5,7 miljoner människoliv under denna period. Men det var ”kulaker” som var bolsjevikernas främsta hatobjekt och mål, de som skulle utrotas som klass. De var inte någon mer välbärgad eller välutbildad etnisk minoritet, definitionen var generellt sett bönder som haft det lite bättre. Att ha ägt en ko eller ha anlitat hjälp kunde räcka och definitionen var tillräckligt godtycklig för att hålla flertalet i skräck. De sköts i tiotusental, omkring en miljon skickades till arbetsläger där de ofta dog och ytterligare två miljoner sändes i exil.

Nazityskland under Hitler utrotade fem till sex miljoner judar. Andra grupper mördades också, från slaver till handikappade, romer och homosexuella, men det var judarna som stod i centrum för hatpropagandan och motiverade ”den slutgiltiga lösningen”. Återigen en folkgrupp som, även om deras makt var groteskt överdriven och påståenden om att judarna som grupp ”kontrollerade ekonomin” var uppenbart falska, ändå generellt sett hade bildning och välstånd i relativt överflöd. Denna överrepresentation i affärer är ett historiskt mönster som inte minst härrör från tiden då judar var förbjudna att verka i många sektorer av ekonomi och akademi. Många tyska judar var fattiga, och de rikaste i Tyskland var icke-judar. Ändå hade tyska judar en genomsnittsinkomst som var 3,2 gånger den genomsnittliga tyskens och trots att de utgjorde omkring en procent av befolkningen var omkring 16 procent av Tysklands advokater judar och judar ägde även hälften av Tysklands privata banker (dock i stort sett inga av de mer inflytelserika kreditbankerna). Det var en anledning till att de var hatade. Kapitalister försågs med tydliga judiska drag i exempelvis nazisternas propaganda mot ”tobakskapitalet”, som sades föröda det tyska folkets hälsa, befolkningspolitiska mål och arbetsvilja.

Även det tredje största ”klassiska” folkmordet på 1900-talet, Turkiets mord på över en miljon armenier mellan 1915 och 1923, var riktat mot en materiellt och bildningsmässigt överlägsen grupp. Armenierna var en kristen minoritet i ett muslimskt land, med en elit bildad vid europeiska universitet och med dominans i ekonomiska nischer trots att de avskilts från ekonomisk och politisk makt. Efter att ha dödat krigsdugliga män i arbetsläger eller avrättningar, skickades resten av den armeniska befolkningen på en dödsmarsch genom landet. Deras egendomar plundrades av villiga och jublande turkiska familjer, en veritabel turkisk helg med högtidsklädda människor, som den amerikanske konsuln Leslie Davis beskrev förloppet.

***

Långtifrån alla folkmord har handlat om fattiga majoriteter som dödar rika minoriteter. Kolonialiseringen av Amerika och Afrika innebar tvärtom ofta grymma massmord på den infödda befolkningen, och mordvågor har även drabbat grupper som tillskrivits underlägsen produktiv förmåga som handikappade eller avvikande. Även attacker på välbärgade etniska minoriteter har i stor utsträckning drabbat mindre välbemedlade ur denna grupp. Antisemitismen är av betydligt äldre datum än ekonomiska faktorer.

Även om det ibland varit fallet att privilegierade personer ur de välbärgade grupperna haft nära och gynnsamma band med makten i emellanåt korrupta styren – kinesiska konglomerat med Suharto i Indonesien eller tutsi med den belgiska kolonialmakten i Rwanda till exempel – så har de grupperna ofta fått sin ställning trots diskriminering och utan att ha den politiska makten. I många länder utanför västvärlden är det dessutom sant att minoritetsgrupper ”kontrollerar ekonomin”. På Filippinerna, berättar Amy Chua i sin kontroversiella bok World on fire (Arrow books, 2003) om etniska motsättningar på ekonomisk grund, är i stort sett alla miljardärer kineser, och alla i lägre serviceyrken eller bönder filippiner. I Burma, Vietnam och tidigare Indonesien är situationen liknande. Men maktmissbruk och korruption ursäktar i sin tur inte förföljelser, fördrivning, än mindre massmord, och inte heller hatpropaganda och åtgärder riktade mot en hel grupp. De som piskar upp en sådan stämning är demagoger med en egen agenda, vanligtvis politisk makt.

Trots alla dessa förbehåll kvarstår det besvärande faktum att många av de mest hänsynslösa försök till utrotning i modern tid drabbat välbärgade och välutbildade grupper, som i många fall vunnit sin position trots en start från svårare förhållanden. Det är ett medvetet stråk i mycken hatpropaganda att inte bara hänvisa till det faktum att andra är rikare och utgå ifrån att en orättvisa måste ha skapat denna skillnad, utan att fördöma andra grupper just för sin erkända förmåga att skapa rikedom och välstånd. Så förklarade Slobodan Milosevic till rungande applåder 1991 den fattigare serbiska majoritetens förhållande till sina rikare norra grannar, kroater och slovener: ”[Ä]ven om vi inte vet hur man arbetar väl eller gör affärer, så vet vi åtminstone hur man slåss väl.”

Amy Chua pekar på ett modernt dilemma. Som situationen på många håll utanför västvärlden ser ut med ekonomiskt dominerande etniska minoriteter, så kan den samtidiga processen av marknadsreformer och demokratisering i form av majoritetsstyre leda till att etniskt våld exploderar. Alternativt att marknader stryps, eller att minoriteter för att undvika detta köper kontroll över den politiska apparaten och avskaffar demokratin. Hon vänder sig med detta vare sig mot globalisering, marknader eller demokrati, men menar att marknader måste införas med vaksamhet mot att staten gynnar utvalda grupper eller förnekar andra äganderätt och näringsfrihet, likaså att tyngdpunkten i demokratiseringen läggs lika mycket på lagstyre och minoritetsskydd, inte bara på majoritetsval. Historien tog inte slut med kommunismens fall, tvärtom ledde majoritetsdemokratisering och friare press i vissa fall till att gamla etniska konflikter kom i dagen, i vissa fall med massmord som konsekvens.

***

En annan aspekt som tycks gå emot invanda föreställningar är att folkmord inte nödvändigtvis innebär övergrepp mot en svagare part. Åtminstone så länge vi inte skiljer på ekonomisk/produktiv och politisk/fysisk styrka. Medan vi i västvärlden blivit känsliga för kritik mot etnicitet, kultur eller religion, inte sällan långt över det rimligas gräns, så finns en alldaglig tolerans mot fraser som ”döda de rika” eller ”kapitalistsvin”, de kan rentav ses som lite chica i motsats till hatiska uttalanden baserade på etnicitet eller tro. I moralpaniker, kulturanalyser och även inom akademin frodas fortfarande synen på marknader som ett slags konspirerande kraft som kullkastar människors sanna vilja och goda motiv, i alla tider en grogrund för att tillskriva affärsidkaren enorma krafter, dunkla motiv och skulden för sociala problem. Motviljan mot arbete och pengar har rentav emellanåt etnifierats som någonting främmande för Europa. I slutet av 1970-talet avslöjades EU-kommissionen med att i interna PM omnämna Japan som ”ett land av arbetsnarkomaner som lever i vad vi i väst skulle se som kaninhålor” och därav dra slutsatsen att Europa borde isoleras från deras skadliga konkurrens. ”Konkurrens från ett sådant land är inte enkelt att hantera för ett Europa där den protestantiska arbetsmoralen väsentligen underminerats av jämlikhetssträvanden, social medkänsla, miljöhänsyn, statsintervention och en vida spridd uppfattning att det är antisocialt att arbeta hårt och tjäna pengar.” (Financial Times, 30 mars 1979)

Det är naturligtvis en enorm skillnad på sådan retorik och mordisk praktik, men det är det även mellan rasism och folkmord. Och just det faktum att några av de mest hänsynslösa och majoritetsunderstödda folkmorden in i modern tid skett mot minoriteter erkända för flit, driftighet och förkovran borde kanske göra att vi åtminstone slutar analysera dessa förmågor i termer av en förtryckande styrka, och ser grupper som besitter dem i överflöd om inte som svaga och i behov av hjälp, så åtminstone i behov av skydd och rättigheter. De rika och välutbildade är också olika, och i minoritet.