Gamla artiklar: En finne med snuskigt sinne

Om Tom of Finland till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Finland.

Det är den 8 maj 1983 i Chicago. På scenen står man som just denna dag fyller 63 år. En halv qualude för att lugna nervositeten inför att säga några ord har fått som enda resultat att han fått ledas in på scenen och nu står fullständigt mållös. Det gör ingenting. När han presenteras stämmer den tusenhövdade publiken upp i en födelsedagssång som övergår i en kakafoni av jubel, stampande fötter, klappande händer och ett böljande publikhav. Publiken och de tävlande på scenen har samlats från hela världen till Mr International leather. De är läderklädda, oparfymerade, svettiga, mustaschprydda, muskulösa homosexuella män och de hyllar den man vars sexuella fantasi de samlats för att leva ut.

Mannen på scenen är känd som Tom of Finland.

Han hyllas idag som Finlands kanske mest kända konstnär. Det finns de som säger att han hjälpt miljontals män till ett bättre liv. Inte illa för någon som bara ritade ”snuskiga teckningar”.

 

Ett lyckat raggningsknep

Touko Laaksonen föddes 1920 och växte upp i den lilla staden Kaarina i sydvästra Finland. Ganska snart stod det klart att Touko hade två talanger, musik och teckning. Efter andra världskriget, där han tjänstgjorde i luftvärnet, utbildade han sig i Helsingfors, i musik vid Sibeliusakademin och till annonstecknare via korrespondens. Trots att han ett tag spelade i band var det som annonstecknare hans skulle försörja sig. Han fick jobb på annonsbyrån McCann-Erickson där han skulle jobba fram till 1973, då han helt kunde försörja sig på sina ”snuskiga teckningar”, som han själv kallade dem.

Teckningarna hade Touko börjat med i tonåren. Som kompensation för bristfälliga och otillfredställande sexuella försök med båda könen började han ägna timmar under kvällar och helger åt att för sig själv teckna män som han attraherades av under sin uppväxt och i sin samtid. Processen var helt styrd av det mindre huvudet, idén till en teckning kunde vara hur bra som helst, var inte kuken styv så blev det ingen teckning.

Efter flytten till Helsingfors och ett mer aktivt sexliv med soldater under krigets mörkläggningar och med främlingar i den växande hamnstaden därefter, hittade Touko Laaksonen ett nytt användningsområde för sina teckningar: Han använde dem som raggningsknep. Den som följde Touko hem fick se ett gäng explicita erotiska teckningar som förspel. Efter kriget började han resa runt i världen, till Stockholm, Amsterdam, London och skaffade sig ett nätverk av kontakter i homovärlden. Med sig hade han två väskor, en för sina kläder och en för sina teckningar. De senare talade ett språk som överskred de flesta barriärer och som till Toukos förtjusning fungerade särskilt väl på ungdomar.

 

Tom of Finland

Homosexualitet var vid den här tiden straffbart i lag i de flesta länder och väsentligen osynliggjort. I större städer fanns barer där homosexuella kunde vara. Problemet för Touko Laaksonen var att homokulturen var väldigt feminin, man skulle vara juvelprydd och kalla sig vid kvinnonamn, vilket aldrig attraherade Touko och han drog sig tillbaka från den scenen.

Ett annat kryphål var magasin ägnade åt den manliga kroppen, ofta under föregivet atletiskt syfte, som poppade upp i USA på 1950-talet. Magasinen var behändigt små i vykortsformat, vilket höll tryck- och distributionskostnader nere – och gjorde dem lätta att gömma under madrassen. Ett problem var den omfattande censur som i praktiken utövades av statliga postverk och tullmyndigheter, som vägrade distribuera och släppa igenom material de fann oanständigt. Det var inte bara sex mellan män som var förbjudet att skildra, det gällde även kyssar, beröring och kroppsbehåring nedanför halsen. För att kringgå förbudet förekom ofta lånade scener från antiken där censuren såg mindre strikt på lättklädda manskroppar, kanske för att homosexuella antydningar därmed blev en historisk snarare än en nutida realitet. Hela sitt liv skulle Tom, som ändå reste mycket, vara rädd när han passerade tullkontroller. Det hände att han klädde om till sin läderklädsel först efter att han passerat tullen i USA och han vågade till en början inte skicka beställda teckningar i Europa per post.

Det var till det näst största magasinet Physique Pictorial som Touko Laaksonen skulle skicka några teckningar, med den första publicerad 1957. Han uppmuntrades till detta av vänner som sett bilderna, och de amerikanska magasinen hade nått honom och Finland via illegala kanaler och till hutlösa priser. Redaktören blev omedelbart förtjust i de bilder av lekfulla, lättklädda och muskulösa skogshuggare och lantarbetare som trots att de var samtida åtnjöt historisk-mytisk status och därför kunde skildras med lite större frihet. De bar redan den prägel som skulle bli typisk för Tom of Finland.

Artistnamnet var redaktörens påhitt. Touko Laaksonen ville inte ens på andra sidan Atlanten framträda under eget namn, och amerikanerna kunde dessutom inte uttala det. ”Tom” låg närmast. Eftersom Finland i amerikanska öron klingar spännande exotiskt satte redaktören signaturen ”Tom of Finland”. Touko var inte helförtjust i att hans teckningar därmed blev ett statement för ett helt land, de var alltid ett individuellt projekt. (Namnets mytologiska karaktär kanske främst illustreras av att Illpo Pohjola, som på 1980-talet gjorde dokumentären Daddy and the muscle academy om Tom of Finland, blev förvånad över att tecknaren faktiskt kom från Finland.) Det omedelbara positiva gensvaret gjorde att Touko Laaksonen var fast med sin signatur. Han var numera Tom of Finland.

 

Kåta, glada och maskulina

Under sitt liv (han dog 1991) hann Tom of Finland teckna väl över 3000 ”snuskiga teckningar”. De homoerotiska skildringarna av muskulösa och extremt välutrustade män på bilder och i serier, den mest kända handlar om motocyklisten Kake på olika äventyr, har vunnit stigande popularitet och erkännande världen över. Populariteten beror säkert till stor del på den säregna stilen, kanske framför allt i sin stämning av glad, stolt oproblematisk kåthet. Det var något som fanns i bakhuvudet från början:

”På den tiden skulle en man som var gay bara se sina känslor och sin sexualitet som något skamligt. Jag ville att mina teckningar skulle motverka det och visa homosexuella män som var glada och positiva över vad de var. Åh, jag satte mig inte ner och tänkte över det noggrant. Men jag visste – redan från början – att mina män skulle vara stolta och lyckliga män.”

Bilderna föreställer långtifrån alltid avklädda män eller direkt sexuella situationer, men de illustrerar alltid en sexuell laddning och en ingående skildring av manskroppen. De som skildras är sjömän, lantarbetare, soldater, cowboys och läderklädda motorcyklister. Valet av dessa sexobjekt gjorde Tom of Finland till den som kanske mer än någon annan blev stilbildande för en generation homosexuella män som inte vill vara kvinnliga eller fjolliga, utan tvärtom extremt manliga.

Konsthistorikerna Martha Ramakers menar att Tom ligger bakom ”maskuliniseringen av gayidentiteten”, att män kunde vara självsäkra, macho, aggressiva – och homosexuella. I Ramakers bok Dirty pictures berättar en man med arbetarbakgrund hur Toms bilder av kroppsarbetande män som hade sex bidrog till att göra honom mer tillfreds med det faktum att han gillade andra män, tanken på två män tillsammans hade tidigare fyllt honom med negativa associationer. Ramakers menar att Tom of Finland gjort samma sak för kanske miljontals män. De kan inte bara stolt kliva ut ur garderoben och se sin sexualitet som något positivt, utan har dessutom fått en annan identitet än den tidigare fjolligt feminina att kliva in i.

Undra på att publiken jublade den där majkvällen 1983.

 

Manlighet utan hot

En annan aspekt av teckningarna är att det inte finns tillstymmelsen till hotfullhet. F Valentine Hooven III som skrivit biografin Tom of Finland – his life and times menar att även när bilderna föreställer en uniformerad man som piskar upp en kedjad man, när någon ligger naken på golvet omgiven av stövelförsedda fötter eller när serierna skildrar förment ofrivilliga sexscener mellan exempelvis polis och skurkar finns det något avväpnande lekfullt och lustfyllt över scenen.

Enligt de regler Tom satt upp för sig själv var det glädjen som skulle dominera, inte ångest eller svartsyn, därtill skulle det inte finnas några skärsår, brutna ben eller liknande, det fick han nog av i kriget, inte heller minderåriga. Eftersom han redan verkade inom de strikta regler han föresatt sig själv hade han väldigt svårt med att efterleva andras regler under 1950- och 1960-talets censur. Denna tog han sig dock elegant förbi. De publicerade bilderna från denna tid är omisskänneligt laddade av ömsesidig uppskattning mellan attraktiva män, illustrerat av blickar och miner, även om de rent formellt bara skildrar till exempel ett besök i snabbköpet.

I några av Toms teckningar förekommer naziuniformer, vilket fantasilösa journalister sedermera försökt skandalisera honom för, trots att de utöver att vara faktiska minnen hos Tom även bidrar till att avväpna några av de mest potenta symbolerna för hot, rädsla och brutalitet (man kan också säga att potensen avleddes). Det är snarare något av en historisk och ironisk rättvisa att den uniform och de symboler som skulle signalera disciplinens och ordningens triumf över den dekadenta västerländska kapitalismen, i just den senare kulturen transformerats till fetisch bland de sexuella avvikare som nazisterna ville undertrycka och utrota.

Kombinationen av i stort sett alla symboler för maskulinitet – stora muskler, stora kukar, uniformer och manliga yrkesroller – med den totala avsaknaden av det hotfulla, liksom berättelser där personer med makt och auktoritet kuvas av lekfull kåthet, är en kreativ skildring av en ny mansroll som manar till eftertanke även i den heterosexuella världen.

 

Triumf och sorg

Den där majkvällen 1983 markerade början till kulmen för Toms karriär. Under 1970-talet avskaffades censuren av pornografi i land efter land, vilket gav honom större kreativ frihet. I slutet av 1970-talet träffade han amerikanen Durk Dehner som blev oerhört betydelsefull för både Toms kommersiella framgångar och erkännande i konstnärligt hänseende. Durk var en typisk amerikansk blandning av idealist och affärsman som såg både ett kulturellt och ett kommersiellt värde i att försöka samla och återpublicera Toms verk. De hade fram till dess spridits för vinden, köpts och piratkopierats av skrupelfria aktörer, rättigheterna var oklara och det mesta fanns inte tillgängligt. Försök till utställningar i USA hade dragit stor och känd publik, men de var röriga och gav i slutändan ingen vinst åt de inblandade. Många originalteckningar hade förstörts, en del fastnade i tull eller post, andra hade hittats och förstörts av uppbragta släktingar eller inte sällan av avundsjuka nya älskare.

I partnerskap med Durk samlades rättigheterna till existerande verk, serien om Kake återlanserades och två album av bilder genom Toms karriär publicerades. Mot slutet av 1980-talet tjänade Tom så bra att han och Durk även bildade en stiftelse för att göra Toms och andra erotiska konstnärers bilder tillgängliga för allmänheten. Toms bilder började även uppgraderas från att ses som förvisso välgjord garderobsporr, till att ta plats i ansedda gallerier. Den kommersiella framgången och det konstnärliga erkännandet gick således hand i hand, med det förra som förutsättning för det senare.

Men är Tom of Finlands erotiska teckningar verkligen konst? Själv var Tom ödmjuk inför den diskussionen, han hade över huvud taget svårt att förlika sig med tanken att hans snuskiga teckningar var älskade och efterfrågade. Han nämner vissa tekniska tillkortakommanden, som att han aldrig lärt sig rita nakna mansfötter, men medger att det vore trevligt om världen kom att acceptera alla olika sätt att älska och om han som en konsekvens av detta kunde få en liten plats i konsthistoriens sidorum. Entusiasten Durk Dehner som driver på för ett Tom of Finland-muséum svarar mer bestämt ja på frågan, likaså biografiförfattaren Verhooven som menar att Tom fångar ”Den öppna och soliga sexualiteten, skuldfri, stolt och utan allt överflödigt bagage och sublima budskap.” Kanske är frågan inte ens värd att diskutera. Rob Myers som äger den för ändamålet lämpliga kombinationen av konstgalleri och lädershop, konstaterar krasst att Tom of Finlands bilder inte är ämnade för konversation, utan för masturbation.

Samtidigt innebar 1980-talet ett allt mörkare moln över den bekymmersfria sexualitet som Tom of Finlands bilder illustrerade. HIV och aids tog många liv i Toms nära och internationella bekantskapskrets, och i det andra av sina album med bilder lade Tom till en vädjan om att ha säkert sex, och kondomer blev en del av sexillustrationerna. 1980-talet inleddes också med att Toms finske partner i 28 år, Veli, gick bort i förtid i cancer. Veli var ironiskt nog aldrig särskilt intresserad av Toms teckningar. Tom skulle för övrigt själv så småningom dö av sin livsstil. Inte av den fria sexualiteten, men väl av lungemfysem till följd av sin kedjerökning. Han dog 71 år gammal i Helsingfors i november 1991.

In i det sista tecknade Tom of Finland. En av de saker han sörjde under sina sjukhusvistelser var att inte kunna teckna, så han såg till att komma hem till sitt hus i Helsingfors (dessutom var han harmsen över att kläs i rosa pyjamas, ”Jag är glad att du inte kan se mig nu. Jag! Tom of Finland! I rosa!” klagade han för en bekant i telefon). Mot slutet blev han mer intresserad av att teckna vackra män än frigjord sex, vilket han med den gladlynta självironi han bibehållit livet igenom menade kunde bero på att han blivit romantisk på äldre dar – eller på medicineringen.