Gamla artiklar: I upprorsland

Besök hos fyra upprorsmakare från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Småland sommaren 2007.

Redan utsikten genom bilfönstret skvallrar om resans tema. Det syns som om själva skogen här är olydig, vägrar låta sig inordnas efter mönster och styrning. Vart jag än ser står barrträd och lövträd av olika slag om vartannat, på mark böljande av kullar och fylld av stenar. Jag är på resa i upprorsland.

Värnamo, Åseda, Smålandsstenar och Agunnaryd må låta som oansenliga och perifera ortsnamn. Men de har i modern tid fött uppror med landsomfattande konsekvenser. Gnosjöupproret, Föräldraupproret, Elupproret och Skogsupproret har höjt stämman för företagare, hemmaföräldrar, elkonsumenter och skogsägare. Regeringar, myndigheter, organisationstoppar och storföretag – maktcentra tryggt förskansade i Stockholm – har fått böja sig för förslagna smålänningar på krigsstigen.

Tillsammans med fotografen Henrik åkte jag till Småland för att besöka upprorsledarna, söka ledtrådar till varför upproren uppstått, varför de varit så framgångsrika och varför de uppstått just här.

 

Gnosjöupproret

Stig Claesson är på många sätt typisk för den företagsamma Gnosjöregion som fått ge namn åt det uppror han leder sedan 2003. Han tar emot på den fabrik som producerar spetsteknologiska plastinpackningar som han lät bygga och starta 1993 vid ett villaområde i Värnamo (”innan dess fanns här ingenting”). Vid starten var Stig egenföretagare, men nu ingår fabriken i företaget Norfolier med andra fabriker i Norge, Danmark och Estland, där han är delägare samt vd för den svenska delen.

Stig kommer ifrån Sveriges företagstätaste ort, Bredaryd, med 1500 invånare. Pappan var företagare och likaså morbröderna. Till och med golfrundan sker ihop med andra företagare. Någon som sålt sitt tidigare företag och nu startat ett nytt där han ritar hus, en annan som hittar leverantörer i Kina och vid 67 års ålder önskar att han vore 30 ”eftersom det är så roligt att jobba”.

– Med så många företagare omkring sig tror jag att många tänker ”kan de, så kan jag” och så blir det ännu fler som vågar pröva. Även de som är anställda har svarven i garaget och gör lite annat på kvällarna vid sidan om.

Att döma av den entusiasm med vilken vi visas runt i fabriken är även Stig, trots knivskarp konkurrens och att företaget är på väg upp ur en svacka, nöjd med tillvaron. En tillvaro som även innefattar förtroendeuppdrag i Kristdemokraternas partistyrelse och i Svenskt Näringslivs styrelse.

Men bilden av denne typiske företagare behöver kompletteras. Efter att ha vuxit upp med företagandets baksidor, risktagandet, ansvaret och de långa arbetsdagarna, så nära inpå sig var nämligen Stig Claesson övertygad om att var det något han inte skulle bli, så var det företagare. Han utbildade sig istället till civilingenjör för att kunna bli tjänsteman och företagsledare istället, vilket han också blev. När detta ledde till vad Stig med plågad min beskriver som ”en skilsmässa” från en anställning, med påföljande period av arbetslöshet då telefonen slutade ringa, och ett konsultuppdrag så småningom växte till det egna företaget, då hade han inte de förvisso inspirerande morbröderna som grundat Forseda AB i tankarna. Tankarna gick snarare till morfar, den hängivne socialdemokraten som på 1920-talet sparkades från sin arbetsplats på grund av facklig aktivism, och som för sin försörjning inte såg någon annan utväg än att starta eget. Morfadern började resa runt och sälja husgeråd och det gick slutligen ganska bra.

När vi samtalar återkommer Stig till företagandets baksida, de genomsvettiga nätterna efter att ha investerat 24 miljoner kronor i en ny maskin och veta att det är upp till honom att dra in de pengarna.

– Det är roligt, men ohyggligt tufft. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det var så svårt. Att driva företag är verkligen inte för alla, säger han idag.

***

När den dåvarande socialdemokratiska regeringen på våren 2003 lanserade ett förslag om att arbetsgivarna skulle betala även den tredje veckans sjukskrivning (mot tidigare två veckor) blev det för mycket för Stig Claesson. Han ringde ihop en fyra fem kollegor, de hotade att vägra betala med resultat att Dagens Industri skrev en stort uppslagen artikel som skulle följas av flera. Gnosjöupproret var fött.

– Jag tror att vi smålänningar tiger rätt länge, sedan reagerar vi med kraft, säger Stig. Den tredje sjuklöneveckans 1,6 miljarder kom i ett läge där många småföretagare inte fick kalkylen att gå ihop, och sände dessutom signalen att företagen ska få fler pålagor. Det gick i fel riktning.

Bakom fanns ett bredare missnöje med regeringens politik; framför allt skattereglerna för fåmansbolag (de sk 3:12 reglerna) och svårigheten med generationsskiften som skapades av arvs- och gåvoskatter, men även med den egna organisationen, Svenskt Näringsliv. Stig Claesson tyckte inte att någon ”däruppe i Stockholm” talade för småföretagarna eller förstod deras situation. Från regeringen kom nya pålagor och Svenskt Näringsliv ägnade sig åt förtroliga samtal med denna regering snarare än opinionsbildning för bättre företagsklimat.

Protesten tog skruv. Stig ägnade ”till familjens förtvivlan” stora delar av helger och kvällar åt att svara på de mail som strömmade in, och åt att inför debatter och intervjuer läsa på och utveckla sina tankar.

”Jag har funderat mycket och fått läsa in mig på hela statsbudgeten” säger han och visar på hur intäktssidan i den statliga budgeten innehåller en mängd pålagor som väger tungt på just företagen; arbetsgivaravgifter 300 miljarder, bolagsskatter 100 miljarder, energiskatter 150 miljarder, moms 180 miljarder. Den totala statsbudgeten är på ca 850 miljarder kronor.

Studiet av statsbudgeten gav en annan insikt. Korttidsjukfrånvaro, förtidspensioner och långtidssjuka kostar sammantaget statskassan lite över 120 miljarder kronor årligen, något mer än den sammantagna kostnaden för rättsväsende, försvar och pensioner. Vad Stig beskriver som ”utanförskapet” kostar mer än grundläggande samhällsfunktioner, som åsidosätts. Den viktigaste uppgiften borde därför vara att få fler människor i jobb, och tillbaka till jobb.

Detta resonemang vann gehör hos den ledning som med ett nytt, opinionsbildande mandat tog över Svenskt Näringsliv. Den nya vd:n Urban Bäckström lät Stig Claesson utveckla sina tankar i den ”Kris och Framtidskommission” som mötte företagare landet runt under 2005 och landade i förslag för att skapa 500 000 nya jobb. Året därefter kom jobbfrågan att dominera valrörelsen och bidrog starkt till regeringsskiftet.

– Vi vill inte förhäva oss, men nog är vi några av dem som påverkade valrörelsen, säger han idag. Det som är roligt är att man som enskild individ kan driva de här frågorna. Vi är få, egentligen en fyra-fem företagare som stöttat varandra och alla har vi ju fått vara med om en resa.

Trots sitt nationella genomslag har Gnosjöupproret har stannat i Gnosjöregionen. De bestämde redan tidigt att ”inte åka upp till Stockholm och klappa politiker på axeln”. De som ville prata fick komma ner och besöka dem på hemmaplan där företagarfrågor är viktiga och medierna intresserade. Besökarna har sedan dess strömmat till, från de flesta medier och alla politiska partier. När den förra regeringen för första gången presenterade en utredning utanför Stockholm, om att ändra de för småföretagen förhatliga 3:12-reglerna, skedde det i Värnamo. Regeringen och näringsminister Tomas Östros ville signalera företagsvänlighet, men det blev också ett symboliskt erkännande av att Gnosjöupproret verkligen flyttat debatten.

Stödet från allmänhet och politiker av alla schatteringar (Stig hinner berömma socialdemokratiska partitoppar, och vänsterpartisten Per Rosengren som ”verkligen ställt upp”) har inte fått upprorsmännen att formalisera eller tala för någon större grupp. Viljan var hela tiden att med det egna personliga exemplet illustrera företagarens vardag, att få folk att förstå hur de har det. ”Vi ville ge företagaren ett ansikte” säger Stig, och även om det oftast varit hans eget ansikte, har de försökt turas om när medierna kommit på besök. Han har även förmedlat en mängd andra personkontakter till tunga medier på jakt efter en företagarvinkel.

Utöver respekt och kontakter i politik, näringsliv och medier kan Stig Claesson bocka av det mesta av det som låg till grund för upproret. Svenskt Näringsliv har, med hans aktiva medverkan, bytt ledning och inriktning. Så även landet efter regeringsskiftet 2006. Arvs- och gåvoskatten är avskaffad, liksom den tredje sjuklöneveckan, och 3:12-reglerna ska ändras.

”Jag är lugnare idag”, säger den energiske idésprutan framför mig apropå framgångarna. Fast även om mycket har åstadkommits på denna korta tid, betonar han att det krävs en mer omvälvande samhällsförändring innan de grundläggande problem han talat om är lösta. Stig talar om att ”miljard efter miljard skickas upp till Stockholm” och att ”väldigt mycket i djungeln av lagar behöver ändras”. Härnäst på Gnosjöupprorets agenda står en ändring av Lagen om anställningsskydd (LAS), som han menar är ett ”konserveringsmedel”, och av konfliktreglerna på arbetsmarknaden. Liksom en översyn av konkurslagstiftningen, där en ändring oavsiktligt gjort det svårare för småföretagare att få rörelsekapital.

Men det finns mer än uppror i Stig Claessons liv. I nästa ögonblick talar han om den fantastiska Turning Torso i Malmö som får det att ”klia i fingrarna” på en civilingenjör, om en by på den ukrainska landsbygden med en fattigdom som ”gör ont ända in i själen” och om en inbjudan till en konferens om klimatfrågan ”som vi måste lösa”. Det är mycket som drar. Fast konferensen hinner Stig Claesson inte gå på, även om det vore roligt. Han har trots allt ett företag ”som kräver 120 procent” att sköta också.

 

Föräldraupproret

”Det är lätt att njuta här” säger Anna Bergqvist när hon och barnen Josefin, 10 år, och Mårten, snart 5 år, visar oss runt på den stora gården med sandlåda, gungbräde, uthus med höns och en vid gräsmatta som omger ett rött hus med vita knutar på Stenstorp, beläget fem minuters bilväg från Åseda, huvudort i Uppvidinge kommun. Yngste sonen Melvin, 14 månader, bär hon i famnen. Sedan Josefin föddes 1997 har Anna varit hemma på heltid med barnen.

– De första tre åren tänkte jag hela tiden på att jag måste ”göra någonting”, tänka framåt och planera. Men som förälder kastas man in i en värld som står helt stilla, barnen är i nuet nästan hela tiden. Nu går det inte en dag utan att jag njuter av att bara vara. Känna att jag hinner det man har lust med, baka pepparkakor till jul till exempel. Det är ju sådant man minns som vuxen, doften av pepparkakor.

Själva välkomnas vi, två timmar försenade, av nygräddade våfflor vid ett väldukat bord. Det stillsamma livet i nuet är inte bara till förmån för barnen.

Anna Bergqvist är inte bara mamma, hon är upprorsledare också. Över en fika med en väninna och en upprörd diskussion över att Växjö kommun precis hade avslagit ett förslag att ersätta hemmavarande föräldrar föddes tanken på ett föräldrauppror, för rätten att kunna välja att vara hemma med sina små barn som ett alternativ till dagis. Idag minns hon inte riktigt när det började ”Det var någon gång 1998-1999”.

Väninnan, med journalistutbildning, kände till en lagändring som gjorde det möjligt att med fem procent av befolkningen bakom sig väcka frågan om en kommunal folkomröstning. Förslaget skulle i så fall vara att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Först försökte de intressera lokala politiker att ta initiativ i frågan. De sade alla att det var en ”jättebra idé”, men lät sedan saken bero. Anna och hennes kamrater fick ta tag i saken själva.

–      Vi var tre personer i Uppvidinge som utnyttjade våra respektive kontaktnät och våra mäns på olika kommunala arbetsplatser. Det krävdes omkring 300 namn och efter några månader hade vi fått in 375 namn.

Folkomröstningen hölls av kostnadsskäl i samband med nästa kommunalval 2002 och slutade med ett massivt ja till vårdnadsbidrag, något som även majoriteten i kommunen stod bakom. Där tog det dock stopp. Den socialdemokratiska regeringen vägrade tillåta att kommuner införde vårdnadsbidrag.

Men upprorstanken spred sig, genom personliga kontakter, exemplets makt och medierna. Några år senare hade namninsamlingar för folkomröstningar om kommunalt vårdnadsbidrag gjorts i 20 kommuner. Kristdemokraterna väckte frågan i riksdagen och i samband med detta bjöds föräldraupproret upp till Stockholm. Anna poängterar att Föräldraupproret är partipolitiskt obundet och att de gärna pratat med alla partier, men att bara kd var intresserade. Stockholmsbesöket blev frustrerande. Utöver att följa interpellationsdebatten från läktaren ville de överlämna de tjugo namninsamlingarna, varav 18 i socialdemokratiskt styrda kommuner, till ansvarige ministern Mona Sahlin. Anna menar att den rutinerade Sahlin väntade kallt tills journalisterna som bevakade kammaren gått, innan hon tog emot delegationen, och vägrade att diskutera deras argument.

Argument är annars något som Anna Bergqvist har gott om efter sina år av engagemang i frågan.

–      De säger att vårdnadsbidraget kostar. Men alternativet är att barnet är på dagis som kostar 135 000 kronor per barn och år för en heltidsplats. Med maxtaxan betalar föräldrarna omkring en tiondel av detta, resten kommer från skattebetalarna. Sedan säger man att det går jämnt upp eftersom den andra föräldern arbetar och skatteintäkterna ökar. Och det kanske stämmer för ett barn. Men för två barn blir ju kostnaden den dubbla, och för tre barn den tredubbla, samtidigt som dagisavgiften blir lägre, men utan att skatteintäkterna ökar. De minskar snarare om man tänker på hur många sjuk- och vab-dagar föräldrarna måste ta ut när barn utan fullgott immunförsvar smittar varandra. Det går inte ihop.

Ekonomin är dock inte hennes viktigaste argument, snarare hur det rådande systemet värderar familjen och inte minst moderskapet.

–      Det kvinnan har en exceptionell förmåga att göra, föda och ta hand om små barn, att det värderas så lågt, och att feminister närmast säger att dessa våra egenskaper är skit, att vi ska försöka bli som män, det gör mig förbannad.

Med sådana uppfattningar undrar jag om Anna Bergqvist bjudits in till debatt eller ens kritiserats av feminister i riksmedia, men hon menar att det varit helt tyst på den fronten. Mediegenomslaget har varit stort i lokal press och tv, men under alla år har det bara blivit fyra reportage i rikstäckande medier, två gånger i Aktuellt, samt vi Föräldrar och Aftonbladet Kvinna. Till den stora ”dagisdebatten” på stockholmsmediernas kultursidor för några år sedan kom ingen inbjudan att delta.

Gång efter annan märks annars Anna Bergqvists kritik mot dagis och att skilja barnen från sina föräldrar i småbarnsåren. Hon menar att föräldrar genom sina kärleksband till barnen har en unik förmåga att fånga upp barnens signaler och därmed utveckla deras känsloliv, som ingen utomstående, hur välmenande de än är, kan kopiera. Barn utvecklar sitt känsloliv och sin empati huvudsakligen under sina första fyra år. Utan närvarande föräldrar som älskar barnet kommer denna förmåga inte att utvecklas, då får barnen betala med avsaknad av fullt fungerande känsloliv.

–      Det är min bedömning att mina barn skulle skadas av att lämnas till dagis. Därför har jag kämpat för att kunna vara hemma. Det finns ingen som känner mina barn som jag gör. Jag är utbildad sjuksköterska så jag är ju inte dum i huvudet och på andra områden får vi välja, bil, TV, och vi ska välja elbolag, men på det här området får man inte välja trots att det engagerar oss mest, säger Anna.

–      Och min make ska vi inte glömma, utan honom vore jag bara halv, lägger hon till, barnen är ju vårt livsprojekt som vi lever med tillsammans.

Samtidigt som Anna Bergqvist ifrågasätter mycket kring hur vi ser på familjer, barn och föräldraskap (”ibland verkar det ju nästan som om barn ska komma med handtag, så man ska slippa ha dem i famnen”) så är hon mycket noga med att hon inte vill ge några dåligt samvete för att de träffar andra val än hon.

–      Jag kan inte klampa in hos grannen och tala om hur de tar hänsyn till sina barns bästa. Jag vill vara ett exempel på någon som följer sitt hjärta och mana till eftertanke hos andra. Det spelar ju ingen roll vad man har för befattning i samhället, om man är läkare eller astronaut, man är ändå mamma eller pappa och måste vara sann mot den känslan. Så länge man gör val som stämmer med sitt hjärta så är man värd att få gå sin egen väg.

Att alla föräldrar är just mamma eller pappa oavsett övrig samhällsposition menar Anna Bergqvist är grunden till att Föräldraupproret nått brett genomslag och uppmärksammats i medierna, trots att det knappast hör till vanligheterna med hemmamammor längre. Till dem som provoceras av hennes exempel och kallar henne ”lyxhustru” svarar hon att ”Det är sorgligt för barnens skull om det ska vara en lyx att ha full tillgång till sin ena förälder”.

Regeringsskiftet 2006 ändrade förutsättningarna för de kommunala vårdnadsbidragen. Den borgerliga regeringen har nu ändrat reglerna, så att kommuner kan införa vårdnadsbidrag till föräldrar som önskar vara hemma längre med sina barn. I 164 av landets 280 kommuner har initiativ tagits för att införa sådana vårdnadsbidrag. Anna Bergqvists hemkommun Uppvidinge, var den första kommunen att fatta beslut om att införa vårdnadsbidrag, som träder i kraft från och med den 1 januari 2008. Då kommer Anna Bergqvist att ta ut vårdnadsbidrag för att kunna vara hemma med yngste sonen Melvin i ytterligare något år.

– Det ska bli skönt att njuta frukterna av något man kämpat för i snart tio år.

 

Elupproret

”Förr var här kor som råmade och får som bräkte, nu är det Clint Eastwood som håller igång”  säger Sixten Svensson finurligt när han demonstrerar sin egenhändigt inredda hemmabiograf, komplett med röda liggfåtöljer, stolar från en biograf i Stockholm, 14 högtalare och en massiv duk. Den ligger i uthuset på föräldragården i Kylen utanför Osby. ”Har man valt att leva härute så finns det ingen kvartersbiograf i närheten, då får man ordna det själv” säger denne tidigare bildredaktör på Aftonbladet, nyhetschef för SVT i Malmö och producent för bland annat 1980-talssuccén Sköna söndag.

Vägg i vägg med hemmabion ligger hustruns vävstuga, som en illustration av närheten mellan historiska traditioner och framtidens teknologi. I hagen intill betar sävliga kor upp mark tänkt att hysa framtidens energiskog. I rummet på andra sidan biografen finns anpassningen till nuet, den 7,5 kilowatts dieselmotor som garanterar elförsörjningen när elen försvinner i ledningarna. ”Den tar bort klumpen i magen, oron för att mörkret ska falla så fort det börjar vina i trädkronorna” säger Sixten.

Natten den 8 januari 2005 svepte stormen Gudrun, som lokalt uppnådde orkanstyrka, över Sverige med förödande konsekvenser, framför allt i Småland. Enligt Wikipedia fälldes omkring 75 miljoner kubikmeter skog, tre årsavverkningar, i Götaland och framför allt i Småland. Fyra dygn senare var fortfarande 100 000 hushåll utan ström, bland dem hela samhällen med ålderdomshem, dagis och allt. Vreden över den dåliga beredskapen födde Elupproret, med krav på att elförsörjningen garanteras bättre, och på kompensation för de kunder som drabbas av långvariga avbrott.

Sixten Svensson har upproret i blodet. Han är i elfte generationen släkt med upprorsledaren Peder Pedersen, som tog Karl XI:s krigskassa vid Loshult 1676. Om detta har han skrivit i boken Sanningen om snapphanelögnen (2005), en genomgång utifrån danska källor av den tidens motståndskamp mot försvenskningen som han menar är ett första exempel på modernt och välorganiserat gerillakrig. Det egna förlaget heter Kylleförlaget efter den danska stavningen för Kylen, ett ord som betyder åmöte (”Kylen låter ju däremot bara dumt”).

Sixten Svensson ärvde också Elupproret. Initiativet till detta togs av skogsägaren Mats Helge i Smålandsstenar, men då han skulle på en sedan länge inbokad Egyptenresa erbjöd sig Sixten Svensson, som sett Helge på tv, att ta över som upprorets talesman.

–   Det hade jag lärt mig under mina år i media att man behöver en talesman. Medierna kunde på så sätt utnyttja mig för att sätta ett ansikte på den vrede som fanns efter stormen. Som kontaktperson kom jag dessutom att samla på livsöden, som jag kunde förse medierna med, pensionärer som hittats nedfrusna efter elavbrotten eller en skogsägare som det gått illa för.

Dagen efter stormen tillbringade Sixten Svensson åt att ihop med andra ”såga sig fram” till Osby för att framåt kvällen kunna ringa därifrån och meddela döttrarna att han var okej. Elförsörjningen ordnades när han efter några dagar kunde få tag i det ovan beskrivna elaggregatet. Telefonlinjen fixade han genom en tjuvkoppling 350 meter därifrån. ”Ledningen räckte precis in i hallen, så det var där jag fick sitta och tala i telefon i flera veckor innan datorn kopplades in.”

När Sixten Svensson efter 20 dagar mottog ett brev från Sydkraft där deras koncernchef beklagade elavbrotten, men utan att ge några konkreta besked rörande kompensation eller säkerhetsåtgärder brast tålamodet. I ett animerat telefonsamtal med koncernchefen (”jag ringde från verandan, där det finns mottagning till mobilen”) krävde Sixten Svensson bland annat besked om hur mycket av den nätavgift som alla elkunder är tvungna att betala för att ha tillgång till elnätet som gick till reparationer och underhåll. Han fick uppgiften att 800 miljoner kronor av årliga intäkter på totalt 1 miljard användes till detta. En koll med bolaget Sydkraft Nät gav dock helt andra besked. Enligt dessa var intäkterna 5,5 miljarder, medan kostnaderna låg mellan 400-600 miljoner. Dessutom hade 1,5 miljard samma år skickats från Sydkraft Nät till koncernledningen som redovisat goda vinster och aktieutdelningar.

Elupprorets vrede kom således att huvudsakligen riktas mot Sydkraft. Ingemar Johansson i Örkelljunga kom på tanken att driva grupptalan mot företaget, något som blivit möjligt genom en lagändring några år tidigare. Måndagen den 5 april 2005 gick Elupproret ut med att man avsåg att bilda en förening för att driva grupptalan mot Sydkraft. På fredagen veckan därpå meddelade Sydkraft att de gick kraven till mötes. De betalade alla merkostnader som strömavbrottet orsakat och 50 procent av inköpskostnaden för reservaggregat. Den första delsegern var bärgad.

– En grupptalan är en mardröm för företagen. Det tar lång tid, involverar tusentals personer, ger negativ press och de måste reservera pengar i bokslutet. Dessutom ledde vårt initiativ till att Mona Sahlin ringde och bjöd på kaffe. Vi hade blivit en maktfaktor och hon ville naturligtvis se till att vreden inte riktades mot politikerna. Att vi bjöds in av Sahlin innebar i sin tur att vi kunde intervjuas i medierna utan att Sydkraft var nödvändig motpart, säger Sixten Svensson, väl insatt i krafterna bakom skeendet.

Den politiska processen rullade på. I slutet av sommaren samma år antogs en ny lag om säker eldistribution, som ger elbolagen en frist på fem år att gräva ner elkablar eller trädsäkra ledningarna. Lagen stadgar också betydande skadeståndbelopp för elavbrott i längre än tolv timmar. Varje kund får 900 kronor efter tolv timmars avbrott, ytterligare 900 kronor för varje dygn och sedan i stigande skala upp till 16 000 kronor. Det medförde kostnader på 700 miljoner redan vid stormen Per tidigare i år.

”Därmed är upproret i praktiken klart, nu ska lagen ta över” säger Sixten Svensson. Det är en lag som ”överträffar allt han förväntat sig” men som han ändå tycker är rättvis och rimlig (”Tar man betalt för att leverera någonting, så ska det fungera och annars ska man bli skadeståndsskyldig.”). Han tycker att händelserna visar ”att vi lever i en dj-ligt bra demokrati” där politiker faktisk är receptiva och går folkviljan till mötes, även om ”en del makthavare tenderar att inbilla sig att folket är till för dem istället för tvärtom”. Sixten är också nöjd med att de valde just upprorsformen och inte formaliserade sig i en förening innan grupptalan.

–     Med en förening hade folk börjat kräva en massa för medlemsavgiften och fokus hade flyttats inåt. Vi hade unikt stöd av tusentals personer efter Gudrun, och jag har svarat på hundratals mail, men så fort ljuset återkom mattades intresset betydligt. Nu var vi en tio eldsjälar som drev detta iland.

För sin egen eldsjälsinsats vann han en utmärkelse av tidningen Privata Affärer, utnämndes av Kvällsposten till ”Årets Filur” och nominerades till Årets skåning ihop med Peps Persson och Zlatan (Peps vann). Med Mona Sahlin har han fortfarande kontakt, hon tittade förbi hemma hos Sixten för en lång fika på väg ned till Socialdemokraternas Skånedistrikt som nybliven partiledare. Till de många smålänningar som muttrade över att det kom en skåning och tog över som ledare för upproret, trots att Småland drabbades värst hade den historieintresserade Sixten Svensson svar på tal:

–   Man brukar säga att en Göingebo är en blandning mellan en räv och en smålänning. Våra historiska rötter skiljer sig från dem som bodde nere på den feta slätten. Den som stack upp där nere fick huvudet avhugget, men här i skogen är folk vana att råda sig själva.

 

Stormupproret

”Jag tänkte att nu är det tid för gungstolen, gården och min skog.” Så resonerade Willy Uvebrant när han 2002 efter åtta år lämnade posten som kommunalråd i Ljungby. Gungstolen står i Passagården i Agunnaryd, som förmodligen är mest känt för att ortens store son Ingvar Kamprad använt A:et i företagsnamnet IKEA. Kamprads närvaro är fortfarande påtaglig; han har sponsrat närmare hälften av den nybyggda lanthandeln, där övriga Agunnarydsbor samlat ihop resten, med sina affärskontakter fixat en bensinpump till byn med ca 670 invånare och han sponsrar även ortens månatliga tidning Kolbulletinen.

Men när budkavlen gick i Agunnaryd inför årets valborgshelg var det inte Kamprad, utan snarare Willy Uvebrant som varit i farten. I en civil olydnadsaktion fällde ett drygt trettiotal Agunnarydbor träd och röjde väg till den traditionella badplatsen på Marsholm, en ö som genom en stiftelse ägs av Agunnarydborna gemensamt. Länsstyrelsens svar blev att polisanmäla aktionen. Detta är kulmen på ungefär fem års konflikt kring att området gjorts till interimistiskt naturreservat, det innebär att det inte får brukas av ägarna utan måste lämnas åt sitt naturliga förlopp.

Willy Uvebrant hävdar att de under dessa år ägnat veckor av sammanlagd arbetstid åt möten och remissvar utan att Länststyrelsen givit med sig det minsta. Istället har ”tjänstemän, landshövding och direktörer” fattat ett beslut istället för, som Agunnarydborna krävt, lekmannastyrelserna i Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Agunnarydborna motsätter sig ytterligare tvångsinlösen av mark för naturreservat, eftersom 1071 ha mark i trakterna kring Agunnaryd redan är reservat, och menar att skälen till att göra naturreservat på Marsholm bokstavligen fallit efter att stormen Gudrun dragit fram. Nu menar man att det bara är barkborrar som förökar sig i den stormfällda skogen. ”Biologisk enfald istället för mångfald” står det på ett protestplakat.

–    En vanlig skogsägare är lagbrytare om han lämnar över tre m3 (kubikmeter) fälld skog per hektar, då blir det vite. Härute ligger 600 kubikmeter per hektar. Det är klart att det upprör allmogens rättvisepatos att likhet inför lagen inte gäller.

Budkavlen till trädfällning var inte Willy Uvebrants första uppror. Efter Gudrun ledde han Skogsupproret som nu blivit Stormupproret och gäller skogsägarnas krav på ersättning för den fallna skogen. Stormupproret är en idag aktuell kamp rörande krav på slutlikvid från virkesindustrin. Dessa köpte virke till lågt pris efter Gudrun, då man trodde att bottnen skulle gå ur marknaden och att kvalitén på timret skulle svikta. Men marknaden har gått bra och några av virkesföretagen är rentav börsraketer på grund av de billiga timmerinköpen. Några företag har därför tidigare i år öppnat för att i efterhand kompensera skogsägarna, och Willy och hans upprorsvänner kommer att ligga på dem.

–    Vi hade ju fullt upp med att röja i skogen de första tre veckorna efter Gudrun. Under tiden var virkesföreträdarna på plats i Stockholm. De lyckades utverka 1,4 miljarder i regeringsstöd, medan skogsägarna inte fick ett skit, berättar Willy med agg i rösten.

När skogen var röjd började man organisera protesterna. En fem-sex personer startade en namninsamling och drev en hemsida, men stödet kom från betydligt fler. Ett möte i Södra Ljunga lockade över 600 personer. Hustrun Eva-Britt bakade och med kringla och kaffe för 30 kronor till mötesdeltagarna finansierades lokalhyran och tidningsannons. Mötet fick bra mediegenomslag, och några dagar därefter hade ett tidigare motvilligt LRF givit sitt stöd till ett krav på regeringen att även kompensera skogsägarna. Det var detta som kom att kallas Skogsupproret.

Kravet stötte dock på patrull eftersom ansvarige ministern, Ulrika Messing, hävdade sig ha slut på pengar. Det blev ytterligare ett par protestaktioner, bland annat en namninsamling som överlämnades till landshövdingens residens efter att skogsägare marscherat från polishuset och tagit med sig prov på stormfälld skog. Sedan hittade ministern ett kryphål under budgettaket och skogsägarna fick ett stöd i form av en skattereduktion på 50 kronor per kubikmeter virke som fraktas till bilväg. Skogsupproret har alltså varit framgångsrikt, medan Stormupproret ännu pågår.

Efter att ha tittat på de illegalt fällda träden på Marsholm bjuds vi på kaffe och hembakt på Passagården som brukats i fyra generationer före Willy. Här berättar Willy vidare om sitt engagemang medan Eva-Britt fyller i med bakgrundsinformation. Jag frågar hur han ser på att så många uppror startar i just Småland.

–  Här finns ju en drivkraft av företagsamhet som innebär att man ser det möjliga, och som du sett accepterar man inte alltid till hundra procent att bara för att en myndighet sagt sitt, så är det så det måste bli, svarar Willy.

–  Vi får höra att vi ska ha en levande landsbygd med fler boende och turistnäring, men det är ändå fullständigt omöjligt att få rucka på strandskyddet ens i en kommun som Ljungby med 200 mil stränder, flera hundra meter per person. Eller som på Marsholm, där skulle man ju kunna göra någonting bra. Men istället känns det som att vi får slåss mot myndigheterna för att ha saker kvar, inte ens för att kunna utveckla. Det är klart att det blir uppgivet till slut.

Själv verkar dock Willy Uvebrant ungefär lika uppgiven som rädd att hamna i fängelse för sin civila olydnadsaktion, det vill säga: inte det minsta. Det är svårt att i den godmodiga olydnaden inte se paralleller till serie- och filmfiguren Åsa-Nisse, den tjuvjagande småländske småbrukaren som inte heller håller sig helt på dagens sida. Vid köksbordet hemma hos Willy och Eva-Britt möts min tanke om den ”olydiga” skogen, där lövträd och barrträd växer huller om buller, med nöjda skratt. Visst har Länsstyrelserna gjort sina försök att få ordning på skogen. Ett tag skulle björkarna utrotas med kopparspik och besprutning, men efterlevnaden bland skogsägarna var inte alltid särskilt stor.

Snart talar vi istället om den nya tekniken som gör det möjligt att producera en bygdetidning till rimlig kostnad, och när vi lämnar Passagården är det inte till gungstolen Willy är på väg, utan till datorn för att skriva en artikel om Stormupproret och grunna på nya protestmetoder. ”Om medierna ska skriva får man ju inte vara för flat” avslutar den gamle centerpolitikern som Radio Kronoberg omnämner som ”den stridbare”, och av andra liknas vid Nils Dacke själv.

 

I upprorsland

Varför är det så många uppror just i Småland? Det var en av de frågeställningar jag hade med mig på min resa. Ingen av dem jag talat med tar upp den historiska kopplingen till Dackeupproret 1543, då en här av småländska bönder stod för vad Vilhelm Moberg, själv bördig från Dackeupprorets områden i gränslandet mellan Småland och Blekinge, kallar ”vårt största folkuppror mot inhemsk makt”.

Men det finns ändå klara spår av den karga självständighet som Vilhelm Moberg beskriver i såväl sina romaner som sin historik. När man frågar dem ser alla upprorsledare sina krav i termer av ”att få råda sig själv”, trots att en del tekniskt sett är krav på bidrag och kompensation. Likaså finns en självrådighet uttryckt som att ”vill vi ha en ändring till stånd så får vi ordna det själva” och i beredskapen att, om nödvändigt, sätta sitt eget omdöme ovanför lag och myndigheter. Därtill bjuder alla på fördjupande resonemang kring hur den steniga myllan fött ett folk som varit tvungna att klara allt själva eller gå under, som måst vara företagsamma vid sidan om eftersom det inte räcker med vad jorden ger, och som härur fått en klar känsla för att alla måste göra rätt för sig.

För den som vill se det så finns fler paralleller till det småländska – de små gemenskaperna, nätverkandet, entreprenörskapet. Organisatoriskt har de alla drivits av en liten skara eldsjälar, mellan tre och tio personer, som inte formaliserat sina strukturer i exempelvis föreningsform. Nätverkandet har varit en strategi för att samla sina egna, men varit en ännu tydlig strategi i kontakterna med medierna, där upprorsföreträdarna ofta agerat som kontaktförmedlare av ”livsöden” och talande exempel. Entreprenörskapet märks exempelvis i utnyttjandet av nya lagar – grupptalan och kommunala folkomröstningar på medborgarinitiativ – och de möjligheter som därmed öppnades både formellt och via medialt genomslag.

Kanske kan man även i kraven se samma mönster. De har varit ambitiösa, men inte överdådiga, och framför allt konkreta. Ibland finns en bakomliggande vision som driver upproret vidare, som Gnosjöupproret, men i så fall i form av nya konkreta förslag. Företrädarna har också varit pålästa i frågorna de drivit.

Just återhållsamheten i kraven kan ha varit en faktor bakom att de så ofta kunnat drivas med framgång. Det slår mig när jag diskuterar bredare familjepolitik med Anna Bergqvist. En av Föräldraupprorets samarbetsorganisationer vill avskaffa bidragen till såväl dagis som hemmavarande föräldrar, och istället införa skatteavdrag för barnfamiljer. Anna har ingen invändning i sak, men menar just att det skulle ta för lång tid att driva igenom en sådan förändring.

Framgången är nog ändå det intressantaste med de granskade upproren. Det har funnits fler uppror får jag fram av diverse lokala reportage; ett uppror mot övergången till digital-tv startades i Gislaved, i Jönköping gjorde poliserna uppror mot polisledningen och i samma stad stod en ungmoderat, som för övrigt drev en namninsamling mot tv-licensen, för några år sedan åtalad för brott mot mönstringsplikten. Men gemensamt för Gnosjöupproret, Föräldraupproret, Elupproret och Skogsupproret är att de alla nått framgångar både i termer av medialt genomslag och politiskt tillmötesgående.

Åtminstone två – Gnosjöupproret och Elupproret – måste betraktas som exceptionellt framgångsrika. Gnosjöupproret bidrog till två maktskiften i Stockholm, först i organisationen Svenskt Näringsliv, sedan åtminstone indirekt i riksdagen. Elupproret fick ett starkt mediedrev i ryggen, ett storföretag på knä och (den socialdemokratiska) regeringen att driva igenom en ny lag.

En förmodligen avgörande faktor för dessa båda upprorsframgångar är att de i stor utsträckning varit direkt riktade mot medierna. Medan Stormupproret drog igång genom att kalla till stormöte, så kallade Elupproret till presskonferens om att de tänkte samla sig i en förening. Och medan Föräldraupproret vilar mycket på Anna Bergqvists personliga exempel som hemmamamma, så har Stig Claesson och Sixten Svensson, utöver att själva ge upproret ett ansikte förmedlat kontakter mellan medier och andra personer. Stormupproret utmärker sig genom att ha vilat mer på stormöten, grupprotester och agitation, än på personliga livssituationer. Det senare är förvisso också medieanpassat, men verkar inte ha samma genomslag som den personliga berättelsen.

Mediernas roll är intressant. På många sätt har medierna gjort upproren, det är svårt att alls tänka sig dem medierna förutan. Man skulle kunna se det som att medierna gett små grupper av upprorsmakare en genväg till politiskt genomslag, vid sidan om demokratins gängse stigar. Å andra sidan kan man se det som att medierna fångat upp genuint engagerade människor med en bärande berättelse, och att detta är en välbehövlig motvikt till de hopkompromissade, fokusgrupptestade och av pr-konsulter utformade budskap som politiska partier och stora medlemsorganisationer idag kommunicerar. Intressant är också kopplingen mellan det traditionella och det moderna. Upprorsformen passar som hand i handske på det moderna mediesamhället, men bygger samtidigt på gamla traditionella arbetsformer, möten, samtal och agitation. Det är inte olikt Al Gores återupprättande av det traditionella föredraget, spritt genom det moderna filmmediet. Och kanske är de moderna mediernas roll inte så stor som man kanske tror. Jag tänker på antropologen Margaret Meades klassiska citat: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp av eftertänksamma, övertygade medborgare kan förändra världen; i själva verket finns inget annat som gör det.”

Diskussionen med Anna Bergqvist tydliggjorde en annan kontrast. Medan medier och politiker flockats hos företagarna i Gnosjö, och tog sig till Elupprorets presskonferens i Vissetoftas gamla skola, så blev föräldraupprorets företrädare bortfintade när de försökte ta kampen till Stockholm och riksdagen. Upprorens segrar har vunnits på hemmaplan.

Även framgångsdiskussionen landar alltså i Småland. I en berättelse om självständighet, entreprenörskap och små gemenskaper, som berör så mycket mer än bara uppror och ohörsamhet. Eller som Willy Uvebrant uttrycker saken: ”Nä, i övrigt är vi ju lojala samhällsmedborgare som arbetar i grottekvarnen och gör så gott vi kan.”