Gamla artiklar: Pengar i sjön

Om fiskekatastrof, ägande och subventioner till kulturmagasinet Voltaires temanummer om hamnstäder våren 2007.

Fisken har stigit i status. Från att vara fattigmansmat (själv minns jag en lärare som ständigt beskrev sin barndoms enkla förhållanden med att han var ”uppvuxen på sill och potäter”) är fisk idag det hälsomedvetna, politiskt korrekta och chica valet för bättre bemedlade.

Knappt en dag går utan att något nytt rön presenteras kring det nyttiga med att äta fisk, helst fet och därmed rik på omega-3-fettsyror. Vår hjärna fungerar bättre, risken för hjärt- och kärlsjukdomar minskar och omega-3 sägs kunna hejda tidiga stadier av Alzheimers sjukdom. Livsmedelsverket rekommenderar oss att äta mer fisk än idag, gärna tre gånger i veckan.

Utöver dessa hälsorön – som stämmer förvånansvärt väl med gammal folkvisdom om att man blir intelligent av att äta fisk och den katolska kyrkans påbud om att äta fisk två gånger i veckan – har även fiskens exklusivitet bidragit till dess nyvunna status. Medan i stort sett alla andra livsmedel blivit betydligt billigare under senare decennier, tack vare teknologisk utveckling, har fisk blivit dyrare, åtminstone relativt dyrare.

Det beror inte på att fiskesektorn saknat teknologisk utveckling. Tvärtom är det få saker som vuxit, utvecklats och digitaliserats som fiskebåtarna. Idag trafikeras världshaven av fiskebåtar som kan vara uppemot 150 meter långa, plocka upp och frysa 400 ton fisk om dagen och förvara 7000 ton ombord, och med nät vars öppningar på 38 500 kvadratmeter skulle kunna fånga ett dussin Boeing 747:or som flyger i formation. Kapaciteter som inte sällan mångdubblats på bara något decennium.

Men till skillnad från teknologisk utveckling på andra områden, resulterar inte fiskets utveckling i något ökat utbud. Tvärtom har de totala fångsterna i världshaven haft en svagt minskande trend sedan slutet av 1980-talet (om man bortser från Kina vars statistikuppgifter inte är tillförlitliga). Och de minskade totalsiffrorna är dessvärre bara toppen av ett isberg. Fisket av idag är inte bara en krisbransch, det utgör ett resursslöseri och ett miljöproblem av sant globala proportioner.

 

Haven töms på liv

Redan för ett antal år sedan slog två forskare larm i ansedda tidskriften Nature om att något var fundamentalt fel med fiskbeståndet. Efter tio års studier kunde konstateras att av de stora fiskarterna – tonfisk, svärdfisk, märling och sorter som torsk, hälleflundra, rocka och rödspätta – fanns nu bara tio procent kvar av vad som fanns 1950. Inte i närheten av land, inte regionalt, utan i hela världen. Problemet är kort och gott överfiskning, att fisket bedrivs så intensivt och omfattande att bestånden inte hinner reproducera sig.

FAO (FN:s mat- och jordbruksorganisation) bedömer nu att 75 procent av fisket sker på arter som är fullt exploaterade, överexploaterade eller praktiskt taget utfiskade, en bedömning som internt kritiserats för att vara ”försiktig”. De enda underexploaterade områdena kvar på jorden ligger i västra delen av Stilla Havet och östra delen av Indiska Oceanen.

På plats efter plats fiskas bestånden ut för gott. 1992 införde den kanadensiska regeringen vad den trodde vara ett tillfälligt stopp för allt torskfiske, men den utfiskade torskstammen vid Grand Banks har aldrig återhämtat sig i de vatten kring Newfoundland där det tidigare sades att man kunde gå torrskodd över vattnet på all fisk.

Till detta kommer att fisket som det idag bedrivs utgör det i särklass största hotet mot havens hela ekosystem, betydligt större än industriutsläpp, grustag, rörledningar och kablar. Holländske forskaren Han Lindeboom har exempelvis skattat fiskets skador som 100 000 gånger större än skadorna från olje- och gasutvinning i havet. Trålandet efter bottenlevande fiskar river upp havsbottnen i genomsnitt någon gång per år i hela Nordsjön, vilket försvårar livet för många arter. För att få fram 450 gram säljbar sjötunga dödas sju kilo havslevande djur, bland annat utrotningshotade rockor och unga fiskar som ofta växer upp vid den trygga sjöbottnen. Detta trålfiske är därtill mycket bränsleslukande.

 

Rovdrift på tonfisk

Ändå fortsätter rovdriften. En av de arter som är på väg att snabbt fiskas ut är blåfenad tonfisk, vanligt förkommande i sushi. Den japanska fiskeflottan tömde tonfiskbeståndet för gott utanför Brasilien redan på 1970- och 1980-talet. Efter att ha fiskats hårt längs USA:s och Canadas östkust har beståndet där reducerats till en tiondel av vad det var omkring 1960.

Nu finns det största kvarvarande beståndet i Europas vatten, men även detta hotas. Den årliga kvoten på 33.000 ton blåfenad tonfisk per år i Medelhavet och östra Atlanten, är betydligt över rekommendationen på maximalt 26 000 ton från övervakningsorganet för just tonfisk, ICCAT. Då ska man veta att ICCAT, med säte i storfiskenationen Spanien, i kretsar intresserade av fiskebevarande går under öknamnet ”International conspiracy to catch all tunas”. Köpenhamnsbaserade internationella fiskeövervakningsorganet ICES, som ger rekommendationer för övrig fisk, bedömer att det hållbara årliga uttaget av blåfenad tonfisk snarare ligger omkring hälften av nuvarande kvot.

Ovanpå den väl tilltagna legala kvoten kommer det omfattande och allmänt accepterade illegala fisket. Ungefär en tredjedel av den totala fångsten av blåfenad tonfisk är illegal. Ett mått på hur accepterad denna illegala fångst är kan konstateras av att så kallade fiskodlingar för blåfenad tonfisk är dimensionerade för hela 55 300 ton per år, alltså väl över den legala kvoten. Sådana odlingar har byggts upp med miljontals euro från EU:s jordbruksstöd, trots att fisken inte odlas, utan fångas i vilt tillstånd för att gödas till större vikt. Enbart Spanien har sedan 1994 betalat ut 6,5 miljoner euro i subventioner till tonfiskodlingar, pengar som huvudsakligen kommer från EU:s skattebetalare.

 

Överfiskning och utbrett fusk

Den blåfenade tonfiskens situation är inte unik, utan tvärtom normalfallet. 2002 slog ICES larm om att torskstammen i de europeiska haven riskerar att gå samma öde till mötes som den kanadensiska. Men trots torskfångster som krympt med 70 procent sedan 1970 har ansvariga ministrar i EU inte följt rådet att stoppa fisket. De har justerat ner fångstkvoterna något, men samtidigt höjt kvoterna för fiske som fångar stora andelar unga torskar, som därmed aldrig uppnår könsmogen ålder.

Det omfattande fusket är inte heller något typiskt för sydländska breddgrader. Enligt ICES skattningar är varannan torsk i Storbritannien illegalt fiskad. I Sverige konstaterade en tjänsteman på kustbevakningen för några år sedan att ”fiskelyckan varierar med vår närvaro. I loggböckerna noteras kanske 300 kilo torsk i vanliga fall. När vi går ombord uppgår fångsten gärna till både ett och två ton mer.” (DN 7/12 2002) Samma år avslöjades att en styrelseledamot i SFR (Sveriges Fiskares Riksförbund) hade tjuvfiskat 32 000 ton sill i norra Öresund där fiske var förbjudet. Så sent som i mars i år bekräftade Fiskeriverket att grova brott mot kvoter och regler fortfarande förekommer. En rapport från EU-kommissionen förra året bekräftade en ökad förekomst av allvarliga överträdelser i EU under 2004, jämfört med året dessförinnan.

 

Pengar i sjön

Varenda steg av det överdimensionerade fisket göds dessutom av massiva subventioner. FAO bedömde 1989 att omkring 50 miljarder dollar per år går i olika former av subventioner till världens fiskerinäringar. Då ska man veta att hela avkastningen låg på omkring 70 miljarder dollar, och att fisket bedrevs med massiv förlust, eftersom det kostade totalt 92 miljarder. Japan och EU ger mest subventioner, följt av USA och många individuella EU-stater.

Det säger sig självt att överfiskningen aldrig hade haft i närheten av samma dimensioner, subventionerna förutan. Biologen Ransom Myers, en av de två författarna till den Nature-artikel som var bland de första att varna för de minskade fiskbestånden, menar rentav att den generösa kanadensiska arbetslöshetsersättningen är huvudorsaken till utfiskningen av landets torskbestånd, och det största hotet mot att det någonsin ska återhämta sig. Än idag, femton år efter att torskfisket stoppades, försörjs hela samhällen i Newfoundland av denna ersättning som träder i kraft om du jobbar minst 14 veckor per år. Många arbetar på deltid med annat fiske (som delat små kvoter motsvarande 14 veckors arbete bland maximalt antal fiskare) och andra med diverse ströjobb, många skapade och finansierade av den kanadensiska staten. Fiskeflottans effektiva kapacitet har inte minskat, trots att den kanadensiska staten spenderat fyra miljarder dollar på att ”anpassa” torskfiskeflottan, utan tvärtom ökat till 160 procent av vad den var i början på 1990-talet. Vid en eventuell återhämtning av torskbeståndet står alltså en enorm vilande överkapacitet av människor och båtar redo att börja fiska. (Clover 2005)

Hellre än att prioritera kastar politikerna subventioner i alla riktningar. I en rapport från tankesmedjan Timbro konstateras att EU mellan 1994 och 1999 betalade ut 8,2 miljarder kronor för att minska fiskerikapaciteten och skrota fartyg, men samtidigt 5,5 miljarder för att modernisera och bygga nya fartyg. Nu har EU fått nya riktlinjer enligt vilka subventionerade modifieringar inte får användas till att öka båtarnas fångstkapacitet. Enligt reglerna…

EU använder hela 40 procent av sin fiskebudget för att köpa tillträde till andra länders fiskevatten, från polcirkeln till Falklandsöarna, men mest i de fiskrika vattnen runt Afrika. Detta för att kunna skicka den subventionerade flottan till nya fiskevatten i takt med att de egna blir alltmer utfiskade. Avtalen med de Afrikanska länderna har kritiserats för att EU inte velat inkludera begränsningar för hur mycket fisk som faktiskt tas upp, och för att dessutom underkompensera värdet av den mängd fisk som avtalats. Vatten som försörjer stora antal afrikanska fiskare och deras familjer töms nu av fiskebåtar från Europa, medan EU:s bristfälliga kompensation försvinner till statsmakten och inte sällan till makthavarnas personliga konton.

Som lök på laxen, eller bekräftelse på att verkligen allt inom fisket får subventioner, rapporterar Världsnaturfonden om att EU till och med finansierat en del av de europeiska piratskepp som fiskar illegalt i Medelhavet och kring Afrika.

Redaktören för miljösektionen i Daily Telegraph, Charles Clover, har i sin prisvinnande debattbok The end of the line (2005) beskrivit vad fiskesubventionerna innebär för skattebetalarna. Dessa tvingas betala minst två gånger för fisken, dels för att fiskarna alls ska fiska och sedan igen för att fisken blir dyrare efter överfiskningen. I EU och många andra länder får man dessutom betala en tredje gång, nu för att fiskarna inte ska fiska därför att fisken försvunnit.

 

Allmänningarnas tragedi

Ett begrepp som väl fångar den nuvarande situationen är ”allmänningarnas tragedi”, ursprungligen ett ekonomiskt resonemang men återintroducerat i debatten av ekologen Garett Hardin i Science det radikala året 1968. Hardin beskriver en betesäng med fritt tillträde för fåraherdar. Utan restriktioner för hur många får som får beta på ängen, kommer varje fåraherde att ha ett intresse av att låta ytterligare får beta långt efter att det jämviktsantal av får som är förenligt med gräset återväxt har överträtts. Detta eftersom vinsten av ett välfött får är hans egen, men förlusten av betesmark delas av alla. Och eftersom alla kan antas bete sig likadant, blir hans enda intresse att låta så många av hans egna får beta upp gräset innan någon annan gör det. Under dagens system, även sedan kollektiva kvoter införts, är fiskarens enda intresse att ta upp så mycket fisk som möjligt ur haven, innan någon annan gör det. Det är också vad de gör, och varför fiskbestånden, liksom gräset i allmänningarna, försvinner.

Ett annat fel är att stat och politiker haft ett övergripande ansvar för fisket, ofta genom en omfattande fiskepolitik. Med få undantag har kvoter och begränsningar satts betydligt högre än vad vetenskapliga organ rekommenderat och vad som krävts för att bestånden ska öka i storlek, överfiskningen har drivits på av massiva subventioner och polis och byråkrati har sett mellan fingrarna på flagranta överträdelser. Även denna huvudlösa politik kan förklaras i ekonomiska intressetermer. Fisket utgör ett litet och välorganiserat särintresse. Politikerna vinner därför röster på att gå fiskarna till mötes och ge dem privilegier, för trots att kostnaden totalt sett är vida större än intäkterna, blir det bara en liten andel för var och en av skattebetalarna och konsumenterna. De senare bekymrar sig därför mer för andra frågor.

 

Ägande ger bättring

Den teoretiska lösningen på allmänningarnas tragedi är att introducera någon form av begränsat nyttjande, helst i form av äganderätter. Sådana lösningar finns, och de fungerar.

Island införde 1975 ett system av individuellt överförbara kvoter (IÖK) som respons på en kollaps för sillfisket. Det innebär helt enkelt att fiskare har eller köper rätten att fiska upp en bestämd andel av hela årets totala fiske för en viss art, där den totala gränsen sätts av en myndighet på basis av vetenskapligt underlag. Sedan dess har sillfångsterna mer än tiodubblats och fiskbeståndet är den största sedan 1950-talet. Ett liknande system för torsk permanentades 1990 och där har lönsamheten i fisket stigit och effektiviteten är större än i andra länder. Torskbeståndet är fortfarande hårt fiskat, men stabilt, och medan torsken raskt minskar i Nordsjön och Östersjön, är Island en av världens viktigaste torskexportörer.

Nya Zeeland har haft ett liknande äganderättssystem sedan 1986. Där visade en studie för något år sedan att av de tio viktigaste arterna uppvisar sju stigande bestånd, två varierande men stigande bestånd medan en art fortsätter att minska. Även Nya Zeeland är en viktig fiskeexportör med stor lönsamhet i fiskesektorn, och stigande sysselsättning trots ökad effektivitet.

Äganderätter åstadkommer en radikalt annorlunda syn på fisket, eftersom fiskare nu får ett direkt intresse av att fiskbeståndet växer. På Nya Zeeland och Island accepteras hårda straff som förlorad fiskelicens, förlorade kvoter och förverkad utrustning vid regelöverträdelser. Fiskeföretagen kritiserar politikerna för att inte sätta fiskekvoterna lågt nog. Fusk beivras och anmäls av fiskarna själva och deras organisationer, inte sällan i kampanjer mot överträdare. Svartfiske av torsk bedöms på Island utgöra endast omkring tre procent av fångsten.

Annars är en av farhågorna med äganderättssystemet att kvoter som åtminstone på kort sikt är betydligt mindre än dagens fångster och effektiviseringar ska driva fram minskad sysselsättning i framför allt små fiskeberoende regioner. På Nya Zeeland blev effekten den omvända, men viss ägarkoncentration och minskad sysselsättning på grund av stora effektiviseringar har i andra fall varit resultatet.

 

Väljer vi ekonomi och ekologi?

Charles Clover ställer avvägningen på sin spets när han menar att man bland ekonomiska, sociala och ekologiska hänsyn i fiskesammanhang maximalt kan tillgodose två. Äganderättslösningen är ett sätt att tillgodose ekonomi och ekologi, men på bekostnad av att politiker inte med allehanda stödformer kan hålla traditionella, regionalt avlägsna fiskelägen och stora, imponerande fiskeflottor under armarna. I våra romantiska tankar har vi bevarat fiskaren som en väderbiten man med skepparkrans och sydväst på en ranglig träbåt, och kanske är det en av anledningarna till betalningsviljan för fisket lever kvar. Men politikernas ”sociala” hänsyn mot fiskarna har blivit en prioritet som alltmer akut tränger ut ekologin, och i tilltagande grad även ekonomin (för en alltmer eftertraktad vara). Det är inte hållbart i längden, men när den insikten kommer kan värdefulla fiskbestånd och stora delar av havens djur och växtliv vara ohjälpligen förlorade.

En annan möjlig svårighet är hur vi tänker kring miljöfrågor. Fisket är nämligen ett allvarligt miljöproblem som ställer de flesta invanda föreställningarna om hur miljöproblem ser ut på ända. Vi har en romantisk bild av de direkta syndabockarna, fiskarna. Vanligen sätts hoppet till att de i högsta grad ansvariga och medskyldiga, politikerna och de politiska systemen, ska vara lösningen på miljöproblemen, inte dess orsak. Lägg till att den stora syndaren bland världens stater inte heter USA, utan EU (Spanien, Portugal och Frankrike) och Japan, och att lösningen skulle innebära att en allmänning styckades upp för att köpas och säljas i en process som kommer att låta en grupp som idag beror av vår sentimentala välvilja att bli tämligen rik och driven i affärer. Av tystnaden kring fiskets kritiska tillstånd att döma, har långtifrån alla miljövänner överkommit sina skygglappar.

 

Referenser:

Clover, Charles (Ebury Press, 2005) The end of the line – How overfishing is changing the world and what we eat

Fiskeriförvaltning med individuella kvoter, Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2

Hadley-Kamptz, Isobel ”Fiska efter lösningar”, Timbro, Rapport (2003)

Norberg, Johan ”Use it or lose it – The environmental case for property rights” (Rapport vid “Freedom, Commerce and Peace, A regional Agenda”, Tbilisi, Georgia, 27 October 2006)

WWF International 2006 ”Fish dish – Exposing the unacceptable face of seafood”