Gamla artiklar: Tjäna gud och leva jävel

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Ralf.

Den unge Ralph Reed (född 1961) levde jävel och var obstinat i söndagsskolan. Redan i college hade han lärt sig de flesta smutsiga politiska kampanjtricks inklusive att få mediegenomslag för riggade omröstningsresultat, uppträda under falsk beteckning, byta åsikt i strategiska sakfrågor och rekrytera 150 fuskmedlemmar inför ett ordförandeval mot löfte om en rejäl fest. Han blev avskedad som skoltidningskolumnist efter ett plagiat och var ökänd för sina excessiva dryckesvanor. I den republikanska studentorganisationen i början av 1980-talet stack han också ut med obscent bildspråk och beundran för 1960-talets våldsdåd.

Få är kanske förvånade över att senare hitta samme Reeds fingrar i syltburken som välavlönad konsult hos skandalföretaget Enron i ett antal år fram till konkursen 2003. Inte heller av att han ihop med sin bekant från studentrepublikanerna Jack Abramoff arrangerat gräsrotskampanjer mot att tillåta spelföretag på delstatliga marknader, på välavlönat uppdrag av sex indianstammar som kämpade för att behålla sina spelmonopol. Eller att Reed när detta avslöjades 2006 nesligen misslyckades i sin egen första politiska kampanj för att bli republikansk guvernörskandidat i Georgia, trots att allt var upplagt för hans seger.

Det tycks gå ett rakt streck från skolpojken med sina förgrymmade hyss till en fullvuxen politisk skojare. Men drar man det raka strecket missar man en bra bit av Ralph Reed. Det är en vältalig man med uppenbara organisatoriska talanger som ägnat en stor del av sitt liv åt att vara den städade fasaden åt Amerikas kristna väljare.

***

Det slog ner som en bomb i Washingtonkretsarna. Den 23-årige Ralph Reed hade blivit frälst. Efter en sista kväll på stamhaket Bullfeathers fick han nog av sitt leverne, slog upp en kyrka i telefonkatalogen och gick dit nästa morgon. Han som fram till dess varit en hårdsupande, hårt arbetande och smått anarkistisk studentrepublikan av det slag som växte upp i svallvågorna efter att Ronald Reagan intagit Vita Huset, del av en ifrågasättande babyboomgeneration som andats ideologi och revolutionär anda i republikanska organisationer som tidigare bara varit ett gömställe för bättre bemedlade, och som nu åkte omkring bland Washingtons marmorbyggnader mellan politiska slag och fyllediton skrålande att de ville krossa staten.

Till en början var folk skeptiska. ”Ännu ett av hans trick.” var den vanligaste reaktionen, och Reed var onekligen i det läget att han bränt sina broar. Andra syrliga kommentarer rörde bristen på förändring. ”Han ändrade inte sina åsikter. Han kom bara på att Gud höll med honom.” sade en tidigare studiekamrat. Skribenten Nina J Easton som skrivit om bland annat Ralph Reeds karriär i Gang of five – leaders at the center of the conservative crusade (recension här) ser ändå lite av en logisk följd i frälsningen hos någon som redan från barnsben fått inpräntat att han var ämnad för stordåd (mamman uppmuntrade inte bara den nioårige Ralph att skriva en bok, utan lät även trycka den själv efter att den blivit refuserad). Och det blev alltmer klart att en förändring verkligen hade skett, om än inte åsiktsmässigt. Reed gav upp drickandet och skickade rörande brev där han bad om förlåtelse för sina tidigare övertramp under sin hårdhänta och ofta tanklösa framfart i studentlivet och i politiska organisationer. Eller som studentkompanjonen och mentorn Grover Norquist – som sedermera skulle sy ihop en ”lämna-oss-ifred-koalition” för sänkta skatter mellan kristen höger, konservativa och libertarianer – skulle sammanfatta det: ”Ralph blev helt mjuk i huvudet. Han ville tycka om alla.”

***

Ralph Reed började sitt nya liv med att på kort tid grunda och bygga upp en studentorganisation, Students for America, på protestantisk-kristen grund. Han skröt på ett sätt som skulle bli karaktäristiskt om 7000 studenter på 200 skolor i 41 stater redan året därpå och ett mål om att rekrytera 20 000 republikanska väljare. Med all säkerhet överdrivet, men visst brann det eld under röken. Ralph lyckades ordna en hel del ståhej och locka många av dåtidens republikanska höjdare som Newt Gingrich och Jack Kemp att tala vid organisationens konvent. Efter att, som planerat, ha arresterats för civil olydnad för att ha läst ur bibeln inne på en abortklinik vid en i raden av högljudda protester skulle Reed även tröttna på den här typen av arg och aggressiv politisk aktivism. Istället skulle han söka sig bort från politiken för att doktorera i historia med målet att bli professor. Avhandlingen kom att handla om söderns kristna högskolor med en svidande kritik mot dessas hårdföra och ångestframkallande moralism och förnekande av vetenskapliga fakta.

Innan han var 30 år fyllda skulle Reed dock lägga grunden för en politisk gräsrotsorganisation som mobiliserade och utbildade helt nya grupper, gjorde den kristna högern till en potent politisk maktfaktor under 1990-talet och Ralph själv till medial fixstjärna.

***

Christian coalition startades på initiativ av TV-predikanten Pat Robertson som misslyckats med att bli republikanernas presidentkandidat trots en bra kampanj. Vid invigningen av George Bush den äldre 1989 satt Robertson bredvid en förvånansvärt uppriktig ung man vid en middag och de kom att diskutera ”en nationell organisation som skulle mobilisera, utbilda och aktivera protestantiskt kristna” och deras romersk-katolska allierade. Den unge mannen gav raskt några tips på hur man skulle kunna skapa en medlemsbas på 3 miljoner personer och en budget på 10 miljoner dollar klart till valet 1992. I september samma år tackade en fortfarande motvillig nybliven far med försörjningsbörda ja till att lämna universitetsvärlden och återigen ge sig på politisk aktivism. Som tillförordnad verkställande direktör, tillika den förste anställde i en enkel lokal och med en telefon betald med eget kreditkort var Ralph Reed tillbaka i politikens värld.

Reed fick god nytta av sina kunskaper i organisering och sin känsla för stämningar. I en tid då politiken formades av toppstyrda grupper med en stor huvudfinansiär och/eller passiva brevdonatorer återupplivade Reed den gamla traditionen av lokal aktivism. Utbildningsfrågor passade som hand i handske med lokala direktval till skolstyrelser och frågor som att förbjuda morgonbön eller undervisa i sexualkunskap att bekämpa. Som mest skulle 15 000 personer om året utbildas till kristna aktivister för politiska ändamål. De fick lära sig tips som att räkna anhängare, skryta om siffror, hyra små salar eller möblera trångt för att få tillställningar att se överfulla ut och skapa rejäla databaser över folk och kyrkor, även vid den allra minsta enstaka kontakt med organisationen som att ha skrivit under en namnlista.

Reeds tanke var att om kristna skulle få politiskt inflytande gällde det också att inte kunna avfärdas som extremister, ”fascister” och kufar. Reed slog två flugor i en smäll och mobiliserade nya kristna grupper som skulle ge rörelsen ett nytt ansikte. En överbliven demografistudie av Pat Robertsons väljare pekade mot två grupper, folk i 50-60-årsåldern som var missnöjda med var landet var på väg, och mer överraskande unga, oroliga föräldrar i välbärgade förorter. De som blev nervösa när barnen började ställa obekväma frågor om sex. Den typiska medlemmen i Christian coalition blev inte den tv-predikantstittande trailerparktanten, utan en högskoleutbildad hemmamamma med tre barn. ”Du behöver inte kristen politisk aktivism i en bibelbältesstad med republikanska lagar, där har du typ redan vunnit.” var Reeds analys.

Reed insåg att även om amerikanen i gemen var orolig, så var de inte arga. Koalitionens agenda var inte inriktad på att lagstifta mot andras synder, utan att hävda sin egen rätt att utöva sin religion. Denna rätt hävdades vara hotad av politiska krafter som gjorde de kristna till offer, en roll helt rätt för tidens mediedramaturgi. Så gjordes exempelvis frågan om kreationism i skolundervisningen till en fråga om akademisk frihet. Slutligen så gjorde Reed upp med rasismen och markerade med Martin Luther King-citat och vänligheter mot judiska grupper ett slut på Jerry Falwell-tidens helvita skolor för kristna. Som en kommentator noterade markerade Reed ”inte värden från en intolerant dåtid… utan värden för en sjudande framtid”.

Lite av den gamle Ralph Reed skymtade dock fram i några inledande oförsiktiga manövrer. En var den smyg-taktik som koalitionens politiska kandidater till en början rekommenderades, de skulle smyga med sina kristna övertygelser till efter de var valda. Detta retade precis de mer moderata grupper som Ralph ville tilltala. Inte blev det bättre av den gerillaretorik en fortfarande smått naiv Ralph Reed kom att använda i ett av sina första tidningsframträdanden efter ett för den kristna högern framgångsrikt lokalval i San Diego 1991: ”Jag vill vara osynlig, jag ägnar mig åt gerillakrigföring. Jag målar ansiktet och rör mig om natten. Du vet inte att det är över förrän du ligger i liksäcken.” Ett målande citat som förföljt honom sedan dess.

***

Snart skulle dock framgången komma. Christian coalition blev snart tungan på vågen med väljarmobilisering i ett dussintal delstater och informationskort som lyfte fram närstående kandidater spreds i miljonupplaga. Ralph Reed orkestrerade kampanjer som gav det republikanska övertagandet av kongressen 1994 och var även viktig för Bob Doles presidentkandidatur 1996. I det senare fallet fick han ta fram de flesta tricks som fanns ur sin bok för att regissera stödet från Christian coalition, då gräsrötternas stöd för den invandringsfientlige protektionisten och stenhårde abortmotståndaren Pat Buchanan var stort. Under den här perioden skröt Ralph Reed om 1.7 miljoner aktiva supportrar och en budget på 25 miljoner dollar. Supportersiffran var överdriven förstås – antalet aktiva medlemmar bedöms som högst ha varit mindre än 600 0000 och den generöst spridda medlemstidningen hade en upplaga på 300 000 – men pressad på siffrorna skulle Ralph dra till med att de nog var i underkant, ”snarare 3 miljoner”. Mycket var också show, vid republikanernas kongress 1996 hade man ett helt krigsrum fyllt med högteknologi som i ”hemlighet” visades upp för ”utvalda” journalister, alla som frågade. Inflytandet var icke desto mindre både stort och verkligt, Ralph Reed prydde 1995 omslaget på Time magazine till rubriken ”Guds högra hand”. Han var då 33 år gammal.

***

Moderniseringen av den kristna högern verkade dock gå lite för fort. Ralph Reed fick utstå kritik för att vara för nära makten och tumma på sina principer i och med sitt stöd för mittenkandidaten Bob Dole framför Pat Buchanan, och för att i boken Active faith 1996 ha föreslagit en kompromiss i abortfrågan där bara de senaste aborterna skulle förbjudas och aborter i övrigt motverkas med indragna statliga subventioner. Tonlägen i den kristna högern var sådant att den som likt Bob Dole ville tillåta abort för offer för våldtäkt och incest, och inte bara vid överhängande fara för moderns liv, betraktades som en mjukis. Ralph Reed fick ett gräsrotsuppror på halsen och fick utstå allvarlig kritik både för sitt stöd åt Dole och för sin abortposition, från vilken han senare fick backa. Året därpå initierade Reed Samaritprojektet för att samla pengar till kyrkor i svarta församlingar som bränts ner i den amerikanska södern. Det var ett initiativ uppifrån som inte ens Pat Robertson kände till när det lanserades och summorna som samlades in blev aldrig i närheten av målsättningarna. Samma år, 1997, slutade Ralph Reed sin tjänst för Christian coalition för att starta sin egen konsultbyrå, Century strategies. Christian coalition som gjort av med pengar i minst lika rask takt som de strömmade in, hamnade snart i både ekonomiska och organisatoriska problem och i medieskugga utan sin fixstjärna, även om den finns kvar idag.

***

Som antyddes redan i inledningen blev Ralph Reeds konsultkarriär förvisso lukrativ, men verkligheten synes ha hunnit ikapp honom. Som politisk rådgivare organiserade han dessutom 1998 i den amerikanska södern ”några av de mest illasinnade och rasistiska kampanjerna i hela valrörelsen”, vilket är förvånande givet hans tidigare antirasistiska aktivism. Inte blev det bättre när de flesta kandidaterna förlorade. Reed var även inblandad i den förtalskampanj mot utmanaren John McCain som år 2000 skulle ge primärvalssegern i viktiga South Carolina till blivande presidenten George W Bush. En kampanj där McCains heder ifrågasattes och där det bland annat spreds ett falsk rykte om att McCains svarta adoptivdotter var resultatet av en oäkta förbindelse med en svart kvinna. McCains kampanjordförande beskrev Ralph Reed som ”en mördare med babyansikte”. Bush ville ändå distansera sig lite från Reed, bland annat därför och bland annat så att han inte började jobba för en annan kandidat såg Bushs kampanjstrateg Karl Rove till att fixa Reed en inte allt för krävande konsulttjänst hos ett vänligt inställt företag. Enron.

***

Trots konsultskandalerna och den misslyckade politiska karriären har vi med all sannolikhet inte hört det sista av Ralph Reed. 2008 debuterade han som romanförfattare med den politiska thrillern Dark horse, om ett amerikanskt presidentval innehållande bland annat en vältalig svart kandidat (fast republikan) och en kvinnlig vicepresidentkandidat (fast demokrat), men framför allt en nyfrälst utmanare i det politiska mittfältet, där Reed själv ville placera den kristna politiska rörelsen. Boken är riktigt välskriven och kanske säger den också en del om Ralph Reeds personlighet. Medan bokens presidentkandidat finner ro i sin nyfunna tro, söker sig den unge sluge kampanjstrategen vidare i rastlös jakt på nya politiska kickar. Man undrar vem Ralph Reed egentligen känner sig närmast.