Generositetens natur

Jag skrev redan när jag var med om inspelningen av Filosofiska rummet om Ayn Rand och individualismen (finns i podarkivet här) några reflektioner.

En sak som alltid dyker upp när man diskuterar Rand är ett ifrågasättande av hennes egoism, att varje människa borde leva sitt liv för sin egen lyckas skull, som en snäv och isolerad hållning till andra människor. I den politiska diskussionen gillar de som förespråkar välfärdsstat att anklaga meningsmotståndare för att vara mindre generösa och empatiska personer, när allt de egentligen gör är att förespråka politiska ingrepp.

Tre poänger är viktiga för att bemöta denna anklagelse.

1. Varje människa har rätt att existera för sin egen skull. Det innebär att du inte kan ställa någras lidande och misslyckanden mot andras framgång, inte hävda att de sistnämnda är skyldiga de förra någonting genom sin egen framgång. Detta är grunden för mänskliga, individuella rättigheter.

2. Det är inte omtanke om de svaga, handikappade eller fattiga som driver dem som vill inskränka människors frihet att producera.
Om det var så, skulle Bill Gates ändå vara deras hjälte genom de enorma summor han skänkt till välgörande ändamål och det ambitiösa arbete han lägger på att se till att de verkligen gör gott. Istället misstänkliggörs motiven eller så förbigås personer som Gates med tystnad.
Om det var så, skulle samma personer vara kritiska mot exempelvis FN, en organisation av diktaturer och korruption som vare sig värnar fattiga eller deras rättigheter (även om FN exploaterar välviljan mot fattiga och förtryckta till fullo). Istället hyllas FN, biståndsorgan och andra liknande institutioner oavsett vad de gör.

3. Generositet och välvilja har samma källa som produktivitet och självförverkligande. Den som själv lyckas kommer att vara välvilligare inställd till andra (och ha möjlighet att faktiskt hjälpa dem materiellt, inte bara gråta över deras olycka). Den som förmår se det stora i andras prestation är generösare än den som hävdar att de flesta människor är usla (och att de därför måste tvingas hjälpa andra).

Det är så lätt att debatten fastnar i punkt 1 ovan, att det lidande och  den kavalkad av förmodat utsatta människor som altruisten eller välfärdstatskramaren gillar att excellera i inte ursäktar ingrepp i andra människors liv. Diskussionen bör även gälla generositetens verkliga källa. Det är inte lidandepornografen som hjälper andra människor, de är bara ute efter dåliga samveten att kontrollera. Den sanna välviljan mot andra växer ur välviljan mot en själv.