Högerpopulismens järnhårda lag, igen

I samband med Ron Paul-kampanjens förfall från radikalt marknadsliberal kraft till gränsstängande kufsekt skrev jag om ”högerpopulismens järnhårda lag”, hur invandringsfientlighet tenderar att dominera andra politiska frågor om det ingår i ett program. Man kanske snarare ska se det som en variant på Greshams lag, där ofrihetlig politik tenderar att driva ut eventuella frihetliga inslag. Båda komponenterna fanns naturligtvis från början, men det illustrativa är hur en restriktiv syn på invandring tenderar att ta över och dominera populistiska politiska rörelser, trots att det kanske inte var avsikten från början.

När Ali Esbati skriver intressant på Aftonbladet Kultur om norska Fremskrittspartiet är det ett annat och mera närliggande exempel på hur invandringsfientligheten kombineras med ett i övrigt till stora delar sympatiskt idégods. Esbati skriver:

”Idag vill partiet privatisera stora delar av vårdsystemet, lägga ut fler av polisens uppgifter på upphandling, sänka skatter, särskilt på bilar och bensin, bygga mer väg och ”stödja alternativ forskning” om klimatförändringarna. Konstnärer ska berövas statsstöd. Presstödet tas bort”

Med undantaget för statligt stöd till utpekad forskning låter det ju hyfsat. Framskrittspartiet har därtill ideologiska utbildningar med hänvisningar till liberala klassiker som Milton Friedman, Friedrich Hayek och Ayn Rand och kallar sig rentav ”liberalistiskt”, alltså klassiskt liberalt. Därmed finns säkert många som frestas att tro att en röst på Fremskrittspartiet skulle ge en i stora delar liberal politik, med möjligt undantag för invandringen. Med det är här som högerpopulismens lag slår till. Fremskrittspartiet har nämligen gjort den här vändan en gång redan.

I slutet på 1980- och början på 1990-talet fanns också många liberala krafter i Fremskrittspartiet. Främst i ungdomsförbundet och bland de anställda. Carl I Hagen flirtade ogenerat med nyliberala tankegångar och åkte på libertarianska världskongresser. Han intervjuades 1989 i Nyliberalen där en lyrisk skribent beskriver honom som en av hjältarna ur Rands böcker. FMSF skickade hyllningstelegram när de gjorde valframgångar.

Och, det är sant, invandringen var då ingen stor fråga. Den fanns där och Hagen mumlade om att så länge man hade en välfärdsstat så kunde man inte ta steget fullt ut till fri invandring, och med detta lät man sig nöjas. Samtidigt fanns i Frp en stor och icke-ideologisk massa som förvisso talade skattesänkningar men ville finansiera allt med att skära på ”kostnaderna för invandringen”, vilket också skulle räcka till välfärdsstatliga satsningar.

I mitten på 1990-talet, efter ett sämre val, gjorde Hagen helt om. Nyliberalerna rensades effektivt ut från ungdomsförbund och administration. De hade tjänat som nyttiga idioter med intellektuell överbyggnad och alibi åt ett parti utan egen idétradition, men smädades nu som extremister (vilket ju i någon mening är sant i relation till halvrasistsiska välfärdskramare, åtminstone i Norden). Själv blev Hagen välfärdspopulist, framför allt i att överträffa utgifter till äldre och åldringsvård. Även invandringsskepsisen fick en mer framträdande roll.

Nu flirtas det visst återigen med liberala tankegångar i Fremskrittspartiet, några liberaler verkar ha överlevt och andra rekryterats med nytt hopp och säkerligen i vissa fall en ärlig övertygelse. Men tillåt mig tvivla. Jag tror att det återigen handlar om att bygga upp en respektabel yta, snarare än att dumpa välfärds- och invandringspolitiken.

Varför skulle annars ett namn som Hans Hoppe leta sig in på Fremskrittspartiets lista av liberala klassiker som Friedman, Hayek och Rand som de använde på sin internutbildning för några år sedan? Hoppe är en perifer tänkare, en kufanarkist som hänger kring Lew Rockwell och andra som kidnappat Ludwig von Mises intellektuella arv. Hoppe ägnar sin tid åt att kritisera demokratin som idé till förmån för kungadömen (!), samt haverera kring att allt ont i världen kan härledas till USA:s inblandning i första och andra världskriget. Han låter även märka en mycket skeptisk syn på invandring och mångkulturella samhällen som socialt fenomen.

Det är ett störande faktum att främlingsrädsla, rasism och liberalism i politiken inte sällan hamnar nära varandra, särskilt vid populistiska partibildningar. Ny Demokrati dök upp som ett kul och frejdigt alternativ för sänkta skatter, mindre förmynderi och kraftigt minskade statsutgifter, men havererade ändå i främlingsfientlighet på bara några år (utan att ha varit någon som helst kraft för mindre statsutgifter och sänkta skatter). Detta får liberaler inte blunda för, och att vänstern med sina institutionaliserade gruppmotsättningar och sitt nationalistiska välfärdsstatskramande har sina problem med invandringsrädsla och rasism (vilket också skapat populistpartier, som Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna, liksom Framskrittspartiet under perioder som senare delen av 1990-talet) får inte dölja att problemet finns även på hemmaplan. Lika lite som man i finborgerlig anda ska akta sig för allt vad folkligt populära frågor heter kan man blunda för att om detta anslag kombineras med minsta otydlighet om värdet av öppna gränser och öppenhet mot omvärlden (som alltid varit en bärande del av den västerländska civilisation som nu åberopas till intäkt för motsatsen) så kommer resultatet att bli allt annat än frihetligt och liberalt.