Hur helig är en handskakning?

Neos Sofia Nerbrand avslöjade för något år sedan kryperiet för islamistiska diktaturer från både journalister som DN:s Mikael Winiarski och politiker som miljöpartiets Yvonne Ruwaida. Och hur diktaturerna agerade via sina ambassader för att piska upp hatstämning mot Jyllands-Postens harmlösa karikatyrer, och mot yttrandefriheten mer generellt. En detalj som fäste sig var hur ambassadernas höga herrar inte bara avbröt och mässade Nerbrand, utan även vägrade skaka hand med henne. Det blev även i mitt tycke en talande gest för de patriarkala och barbariska samhällen ambassadörerna företräder, där kvinnor inte ens anses värda att ta i hand. Nerbrand gjorde naturligtvis helt rätt i att ändå erbjuda dem sin utsträckta hand.

I det ljuset är det lätt att både förstå och sympatisera med den arbetsgivare som inte ville ge praktikplats åt en man som vägrar att skaka hand med kvinnor. Efterspelet är dock av det bisarrare slaget. Arbetsförmedlingen ansåg nämligen att den muslimske mannen genom att hälsa på sitt eget vis medelst bugning inte längre var berättigad till arbetslöshetsersättning (detta trots att företaget hävdar att deras beslut att inte ge praktik grundades på bristande kompetens).

Är verkligen en handskakning så helig för oss sekulära svenskar? Är sättet att hälsa en tillräcklig grund för en myndighet att dra in en förmån som andra åtnjuter? Jag är inte på något sätt vän av så kallade diskrimineringslagar (eller av statliga ”trygghetssystem”), de är ett moras av rättsosäkerhet och godtycke och borde avskaffas. Men i det här fallet har faktiskt DO en poäng. Så ägnar de sig också för omväxlings skull åt att granska en myndighet, snarare än att trakassera arbetsgivare och affärsidkare utifrån kriterier uppsatta av folk som aldrig behövt axla arbetsgivaransvar i hela sitt liv. (Enligt diskrimineringslagarna är det exempelvis arbetsgivaren som bär straffansvaret om det finns en rasistisk jargong runt fikabordet.)

Idiotiska lagar åsido undrar jag om inte felet är att svenskar övertolkar betydelsen av handskakandet. I detta inkluderar jag mig själv, fram till en händelse i förra veckan. Då träffade jag tre muslimska kvinnor, varav två inte tog mig i hand. Det kändes faktiskt inte ett dugg diskriminerande. Förmodligen för att det var kvinnor som inte skakade hand med en man istället för tvärtom. Eftersom jag inte i detta agerande kunde läsa in fientlighet och en bakomliggande matriarkal och mansföraktande tankesfär blev det lättare att se hälsandet för vad det är, en sedvänja. Att ta i hand när man hälsar är en sedvänja, att inte göra det är en annan.

Visst kan man tycka att man ska ”ta seden dit man kommer”, men när en svensk myndighet på basis av en utebliven handskakning drar in en människas levebröd, vilka är då fanatikerna?