Hur kan en skådespelare vara emot reklamen?

Jag begriper mig verkligen inte på Orionteaterns Stina Oscarssons motvilja mot reklamen. Andra har påpekat den där lilla detaljen med yttrandefrihet, som ju är kulturens själva livsluft. Kanske är det därför som en snävsynt och inskränkt kulturpersonlighet som Oscarsson tar den för given för egen del, trots att hon vill förneka den för andra medier.

Men om man nu inte kan försörja sig enbart på sitt skådespeleri eller sin kreativitet som ordkonstnär, tecknare eller filmproducent, eller om man vill göra sig lite mer pengar på sin kända röst och sitt kända ansikte under de år eller månader man är i ropet. Då är reklamen kulturpersonligheternas räddningsplanka och det som sätter guldkant på karriären.

Här kan töntarna och de lite perifera figurerna plötsligt få en plats i solen. Här kan också erkända filmskapare som Roy Andersson försörja sig och utveckla sitt hantverk. Reklamen förutan skulle vi inte kunna ha lika många tillgängliga kulturpersonligheter på någon nivå, och måhända skulle de heller inte vara lika bra på vad de gör.

Dessutom fyller reklamen en ovärderlig och bekväm del i informationsflödet. Hur skulle jag få reda på att det fanns ett medel mot fotsvamp eller en enkel orientering i var jag kan köpa en dator eller ett kylskåp till bra pris om inte reklamen fanns. Hur skulle Stina Oscarsson vilja att information om förbättrade bindor eller medel mot klåda i underlivet nådde henne om inte i TV-soffan framför en film eller såpa? Det är inte direkt höjdarämnen för en middagskonversation, eller något man nödvändigtvis vill läsa i en tidningsartikel eller fråga någon om. Utan reklamen skulle konkurrensen vara sämre, priserna högre och nya produkter mer sällsynta.

Och vad skulle ståuppisarna skämta om om inte reklamen fanns, jag bara frågar?