I Filosofiska rummet på söndag kl 17.00

I Filosofiska rummet diskuteras Ayn Rand och individualismen, vilket jag skrivit om tidigare. Tänkte posta någon komplettering och fundering efter programmet, i vilket jag medverkar, på söndag eller måndag.

En sak som imponerade mig var den öppna attityden till en filosof som ju länge varit persona non grata vid universitet och i filosofisk debatt i Sverige. I USA finns både en akademisk Journal och allt mer självklara referenser i uppslagsverk och litteratur. Inbjudan till Filosofiska rummet och ansatsen till diskussionen lät som följer:

”Vi beundrar genier som Mozart, frihetskämpar som Aung San Suu Kyi och idrottsstjärnor som Zlatan.
Knappast någon skulle få för sig att vilja hålla tillbaka deras prestationer av omtanke om oss andra – vi som är sådär medelmåttiga på både fotboll och musik. Men när det handlar om utbildning och karriär låter det annorlunda – elitskolor är illa sedda i Sverige och många har svårt att acceptera toppdirektörernas miljoner. Sverige är inte individualismens högborg direkt. Här hyllas inte den kreative individen som i USA där vem som helst – enligt myten – ska kunna starta med två tomma händer och nå toppen, bara hon är stark nog. Trots att vi nu har en borgerlig regering hörs ord som solidaritet och rättvisa. Den moderate statsministern stödjer Barak Obama i det amerikanska presidentvalet.
Nej, vill man undersöka individualismens möjligheter får man vända blicken västerut och det gör vi idag med hjälpa av den kompromisslösa individualismens hjältinna Ayn Rand – kultförklarad ryskamerikansk författare och filosof som dog 1982 men vars böcker och idéer fortfarande säljer.”

Nu har de i efterhand på hemsidan lagt till en tröttsam harang om Rands ”nästan fascistoida hyllning till det starka i individen”. Rand hyllar den tänkande människan som går sina egna vägar, som inte ser det som någon dygd att inordna sig i kollektiv och som ser det som förkastligt, ett slags beroende av andra, att söka makt över andra. Det är så totalt i motsats till fascismen (efter ’fasces’ som betyder ’knippe’ alltså styrkan i gemenskapen) man kan komma. Benito Mussolini var glasklar på denna punkt. Fascismen såg enligt Mussolini själva livet som underordnat staten, det är en lära som ”accepterar individen bara så länge hennes intressen står i samklang med staten.” Han var lika klar över fascismens totala motsats, den klassiska liberalismen: ”Om klassisk liberalism stavas individualism, så stavas fascism staten.”

Hur mycket ”nästan” var det? Rand var dessutom knappast någon ”idealist”, men det får någon annan roa sig med att belägga.